John Daly vann PGA Championship 1991 och förtrollade en hel golfvärld längs vägen. Foto: Getty Images

Dokument

När John Daly vann PGA Championship som nionde reserv

Från att ha varit en långtlående doldis till att bli en av golfens starkast lysande stjärnor. Det här är historien om John Dalys makalösa seger i PGA Championship för 30 år sedan.

Jesper Johansson • 2021-05-17

Augusti, 1991, och John Daly sitter på McDonald’s. Det är söndag kväll och intill sig har han The Wannamaker Trophy. John Daly, 25 år, har precis vunnit PGA Championship efter att ha kommit in i tävlingen som nionde reserv.
Från att inte ha varit snudd på helt okänd blev han på fyra dagar den publikfavorit han är än idag. Hur gick det här till egentligen?

För att ge en rättvis bild över John Daly måste vi backa bandet. Detta främst för att understryka hur osannolikt det var att den rultige, alkoholiserade och extremt långtslående amerikanen skulle lyckas vinna den där majorn på Crooked Stick Golf Club utanför Indianapolis, Indiana.

John Daly föddes i Kalifornien men flyttade som fyraåring till Dardanelle, Arkansas. Han var den yngste av tre barn till Jim och Lou. Han var duktig i skolan och en skicklig idrottare. Detta trots att han redan som barn var överviktig.
”Jag kunde inte låta bli att äta. Jag kan än idag känna smaken av min mammas bakelser. Jag var bra på baseball och amerikansk fotboll men jag var plattfot och överviktig, så jag hade svårt att springa”, skriver Daly i sin självbiografi My life in & out of the rough.

Redan i Kalifornien hade John Daly testat på golf. Hans far spelade de få tillfällen han inte arbetade och ibland fick John Daly följa med ut på banan. Som nioåring fick han sina första golfklubbor. Ett begagnat set av MacGreggor Jack Nicklaus-järn. Det var ett herrset och därmed alldeles för långa för unge Daly. Men John ville inte kapa dem, han ville ha likadan utrustning som de andra vuxna. På en baseballplan stod John Daly efter skolan och lärde sig spela med klubborna. Den extremt långa baksvingen vi ser än idag skapades här, det blir lätt så när man dels har för långa – och för tunga – golfklubbor som barn. På baseboll-planen lärde sig också John Daly något som varit hans devis sedan dess: ”Grip it and rip it”.

Med hjälp av Golf Digests tecknade instruktioner i sina magasin lärde sig Daly hur man skulle greppa en klubba, hur man skulle sikta och hur man skulle tänka. Jack Nicklaus stod för instruktionerna i magasinet och blev därmed den stora idolen.
Så med grunder från ett magasin och en vilja att bli bättre stod han där på baseballplanen. Längs vänstersidan försökte han slå en draw, längs högersidan en fade. Däremellan tog han i för kung och fosterland. Mellan de fyra baserna på planen lärde han sig att slå de så viktiga halvslagen och de kluriga pitcharna.

Intill John Dalys hem fanns också en niohålsbana. Den var egentligen inte särskilt speciell. Banan saknade bunkrar och skicket var långt ifrån perfekt. Men är du ett barn med ett brinnande intresse (och få referenser) var den ett paradis. Många år senare skulle John Daly köpa den där golfklubben och göra om den.
”Jag stod och slog bollar tills det blev mörkt. Om det var fullmåne stod jag längre än så. Det där var de mest fridfulla stunderna under min uppväxt. Jag kunde där och då bara fokusera på golfen och glömma allt annat”.

John Daly, 1984. Foto: Getty Images

John Daly kommer från ett hem med relativt små ekonomiska medel. Hans far, Jim, arbetade på olika elkraftverk över hela landet. Han kunde vara borta i flera veckor samtidigt som hans mor fick ta hand om John och hans några år äldre bror, Jamie. Men när de två yngsta barnen blev lite äldre började mamma Lou flytta med pappa Jim. Detta innebar att John och Jamie i stor utsträckning uppfostrade sig själva.
Ett stort hus och föräldrar på flera staters avstånd innebar också att de båda bröderna kunde göra lite vad de ville. Alkohol blev snabbt en del av John Dalys liv. I sin biografi skriver han att han redan som åttaåring älskade smaken av öl och i tonåren anordnade de båda bröderna fester där flera hundra ungdomar dök upp från deras egen skola, närliggande college och andra städer. Så länge de båda bröderna städade upp innan föräldrarna skulle komma hem hade de lyckats hålla sig på rätt sida. När de inte hade lyckats möttes det av våld. Pappa Jim och mamma Lou slog de båda sönerna för att de skulle lära sig.
”Pappa höll en pistol mot mitt huvud 2002. Han sköt aldrig, min bror stoppade honom. Men känslan är att det där kunde ha hänt när som helst under min uppväxt. Jag hade ett komplicerat förhållande till min far. Han kunde vara hjälpsam och hjärtlig som nykter. Men så fort han drack, vilket han nästan alltid gjorde, kunde han vara elak och våldsam. Efter den där natten med pistolen har han aldrig druckit en droppe alkohol”, skriver Daly i sin självbiografi.

Åren gick och John Daly fortsatte spela golf. Han kunde inte tävla speciellt ofta i de största ungdomstävlingarna, då det helt enkelt inte fanns finansiella medel för att resa. Men de gånger han spelade gjorde han det bra. Han besegrade blivande storstjärnor med betydligt bättre förutsättningar. Han vann Missouri Amateur som 16-åring och till slut hade han tagit sig så långt att han fick ett erbjudande att studera på college i sin egen hemstat.

Han tackade omedelbart ja.

När John Daly väl inledde sina studier på University of Arkansas hade han det tufft. Hans golftränare, Steve Loy, meddelade att John Daly var tvungen att gå ner 27 kilo för att få spela för honom. Vid tiden vägde den 180 centimeter långe talangen 108 kilo. Uppväxt på frityrolja, efterrätter och öl var en diet svår för John Daly att omfamna. Men han gjorde det på sitt eget sätt. Istället för öl började Daly dricka whiskey, för att på så sätt minska kolhydratintaget. En flaska Jack Daniels om dagen. Han slutade i princip att äta helt och han började dessutom att röka. Han hatade cigaretter, men hans tränare förklarade att det skulle göra hans aptit sämre. Som den beroendemänniska John Daly är var cigaretter ytterligare en last han inte kunde hantera. Ganska snart rökte han tre paket per dag. ”Jag satt i mitt collegerum och drack whiskey direkt ur flaskan. Jag åt ingenting. Sedan gick jag och tränade i tre-fyra timmar för att därefter gå hem och fortsätta dricka.”

Det hela kulminerade när John Daly tuppade av efter tre dagar innehållande fyra flaskor whisky och helt utan mat. Ett sjukhusbesök senare, långt ifrån hans sista, var han tillbaka och fortsatte på samma sätt. Men John Daly valde att förlora vikt på sitt eget sätt och det var på sätt och vis ett lyckat experiment. För lagom till jul hade han tappat 30 kilo. Trots det blev det inget spel det första året på college. Det andra blev det lite mer och det tredje, då skolan bytte tränare, började John Daly tycka om golf igen. Han fick nu spela mycket och han fick spela efter sina egna styrkor. När det väl var dags för det sista året valde John Daly att hoppa av. Amerikanen hade då inte ett fullt stipendium vilket innebar att pengarna helt enkelt inte fanns för att fortsätta spela collegegolf.
Några dagar senare deltog Daly i Missouri Open, hans första professionella tävling, och vann.

Efter två missade kval till PGA Tour valde John Daly att fortsätta sitt proffsliv på andra sidan Atlanten. Amerikanen tog sig till Sydafrika för att spela på Sunshine Tour i Sydafrika och under två år där bärgades två segrar. Vidare till Amerika och den nystartade Ben Hogan Tour, idag Korn Ferry Tour. En seger under första året och ett lyckat kval senare var John Daly 1991 en PGA Tour-spelare. I sin fjärde start blev det en delad fjärdeplats i Honda Classic. I juli en tredjeplats i Chattanooga Classic. Dessförinnan, däremellan och därefter var det tufft för amerikanen. Missad kvalgräns efter missad kvalgräns innebar att han, i augusti 1991, inte hade en startplats i majorn PGA Championship på Crooked Stick.

John Daly lyckades efter omvägar via Sydafrika säkra en plats på PGA Tour 1991. Foto: Getty Images

PGA Championship 1991

Det är dags för PGA Championship på Crooked Stick i Carmel, Idiana. Men John Daly ska inte vara med.
Istället sitter han hemma i sin lägenhet i Memphis och dricker whiskey som nionde reserv. Då och då får han ett samtal från Ken Anderson från PGA of America som meddelar att en spelare hoppat av tävlingen och att han är närmare att få starta.
”Två fyrbollar skulle tvingas hoppa av en major. Jag var helt säker på att jag inte skulle få spela tävlingen. Jag var fortfarande inte exalterad och när han på onsdagskvällen meddelade att jag nu var tredjereserv kände jag att det var kört med 24 timmar till tävlingsstart”, skriver Daly.

Men på grund av, eller tack vare, sin kärlek till fest och berusning hade John Daly ändå beslutat sig för att åka upp till Carmel under veckan. Hans ende vän på touren, Fuzzy Zoeller, skulle spela tävlingen och hade frågat om han inte skulle komma upp för att hänga på kvällarna. Sagt och gjort, dessutom med golfbagen i bagaget. Inte för att John Daly trodde att han skulle få spela, utan snarare för att den alltid låg där och det var för jobbigt att flytta på den.

Väl på motorvägen ringde John Daly till sina agenter för att boka ett hotellrum. Sent påkommet under en majorvecka i en liten stad som Carmel innebar detta förstås en ganska låg standard, motellet Residence Inn. Men Daly hade ett rum och meddelade PGA Championship var han skulle bo ifall de behövde kontakta honom.

Klockan 02.30 natten mot torsdag var han framme.
Intill sängen blinkade lampan vid telefonen för att visa att han fått ett meddelande. Det var Ken Anderson, samma person som hela veckan förklarat att det blir svårt för John Daly att få en startplats. Men den här gången var det annorlunda.
”Du har en startplats. Du slår ut 13.58 på torsdag”.

Torsdag

Under den tio timmar långa bilturen från Memphis till Carmel hade mycket hänt på Crooked Stick. Nick Price, en av den tidens absolut bästa spelare, hade tvingats lämna återbud. Detta trots att han inte var skadad eller sjuk. Lika sent som Daly fick veta att han skulle ha en plats i majorn hade Price fått höra att hans fru skulle föda deras barn. Bill Sander, som var förstereserv kunde inte spela på grund av skada. Andrareserven Mark Lye ville inte delta då han inte hade spelat banan och Brad Bryant, tredjereserven, hade sjukdom i familjen. Platsen tillföll därmed John Daly, hur osannolikt det än var.

Men John Dalys förväntningar på sig själv var låga. Han hade inte spelat bra den senaste tiden och han hade inte sett golfbanan. Han hade inte heller sin egen caddie.

Sex timmar efter att han fått beskedet att han hade en starttid satt han på McDonald’s och åt frukost. En stund senare var han ute på klubben och då var en caddie ordnad. Nick Price, som drog sig ur, hade hört sig för om inte hans caddie – Jeff ”Squeaky” Mendlin – kunde hoppa in.
”Självklart kunde jag tänka mig det. Jeff var en av tourens absolut bästa caddies och jag hade inget annat alternativ. Självklart kunde jag tänka mig att använda honom. Allt jag behövde veta var hur man tog sig till första tee.”

6 650 stolta meter. Så långt spelades Crooked Stick den där veckan, längst någonsin på PGA Tour där och då. Caddien Mendlin hade varit på plats under veckan för att se hur banan spelades och tillsammans kom de fram till en första spelplan som passade John Daly perfekt.
”Mitt mål var att banka skiten ur den där jävla bollen. Inte en enda gång ville ’Squeeky’ att jag skulle spela defensivt eller försiktigt. På första hålet såg han hur bra jag var från tee och efter det gav han mig alltid en driver. Han väste varje gång ’Kill it, John. Just kill it’. Så det var vad jag gjorde.”

Det första varvet blev det 69 slag, vilket innebar att han bara var två slag från ledningen. Men det visste han inte under torsdagen.

Under öppningsronden av PGA Championship 1991 drog ett åskoväder in över banan och Thomas Weaver, en man i publiken, omkom tragiskt efter att ha blivit träffad av blixten. Tävlingsledningen hade ett krismöte men bestämde sig för att fullfölja tävlingen och dagen därpå slutfördes första ronden. John Dalys saga skulle fortsätta.

Efter den avbrutna ronden svängde John Daly förbi McDonald’s för att äta middag. Hans caddie för veckan satte sig med sina nedplitade siffror anpassade för Nick Price och insåg att han var tvungen att rita om allt.
Med en spelare som slog så långt som John Daly förstod ”Squeaky” att fairwaybunkrarna knappt var i spel. Med sin 6,5-gradiga Cobra Ultramid Jumbo (med ett skaft från svenska Sandvik) kunde Daly flyga de stora hindren från tee och väl på andra sidan, ja där hade fairways helt plötsligt blivit bredare.

Fredag

Efter en tidig start hade John Daly spelat klart de tre sista hålen av den första ronden av PGA Championship och var alltså bara två slag från ledningen med sin 69-rond. Detta var, enligt John Daly, en stor anledning till att han lyckades hålla ihop det den där veckan. Avslutningen på fredagen gjorde att media på plats inte visste om hur bra han hade spelat. Han slapp göra intervjuer och hamna i rampljuset vilket hade kunnat öka nervositeten.

Efter en snabb måltid var det dags för rond två. Med en eagle och sju birdies lyckades John Daly gå runt på 67 slag för att därmed vara i delad ledning av hela mästerskapet halvvägs igenom. Detta till stor del på grund av hans slaglängd och fördelen det gav. På hål 2, ett par 5 som spelades 548 meter, slog John Daly driver-järnetta för att därmed putta för eagle. Ingen annan spelare lyckades med den bedriften på hål 2. Mot slutet av ronden sträckte en åskådare nu ut handen mot John Daly.
Daly, som vid den här tiden var totalt okänd, svarade med att ge en high five. Någon sekund senare sträckte nästa person ut handen och så var det igång.
”Helt plötsligt ger jag high fives till höger och vänster. Vid den här tiden var det inget som golfproffs gjorde. Många var nog rädda för att skada sina handleder. Men jag bara körde på. Jag vet inte riktigt varför det blev en grej, men när det väl var det kunde jag inte sluta”, förklarar Daly i sin bok.

I sin tidsenliga hockeyfrilla, stripiga mustasch och en lite för uppknäppt tröja tvingades han nu möta pressen efter ronden. PGA Tour-rookien fick frågor om ronden och om honom själv. Daly svarade och fortsatte sedan sin fredag med ett stopp på McDonald’s innan det var dags att åka till det unkna motellet för att dricka whiskey. John Daly somnade gott efter en lång dag.

John Daly började dela ut high fives till höger och vänster under fredagen. Foto: Getty Images

Lördag

Från att vara en fullkomlig doldis till att nu vara golfens största charmtroll. Långtslående John Daly var nu rubrikstoff för sportsidor över hela landet – ja, till och med världen. Helt plötsligt hade hans grupp ett stort följe av åskådare vid sin sida under lördagen. John Daly fortsatte att dela ut high fives. Han fortsatte att spela riktigt bra golf och publiken älskade det. ”Go kill it, Big John!”, kunde höras från läktarna samtidigt som 25-åringen från Arkansas fortsatte ta i för kung och fosterland med sin driver.

För första gången i karriären behövde John Daly väktare för att kunna ta sig från ett hål till det andra. Publikmassan kring bollen blev bara större och större. John Daly fortsatte att bjuda till med segergester, high fives och annat publikfrieri. Runt ledarbollen, som han spelade tillsammans med tolv år äldre Bruce Lietzke, vandrade nu ett flera tusen personer stort party. Och festens mittpunkt spelade golf på en nivå som han aldrig tidigare varit i närheten av.

Det blev ytterligare en 69-rond. John Daly var därmed elva under par och hade en tre slag stor ledning före Masterssegraren Craig Stadler och Kenny Knox. I sin självbiografi skriver John Daly att han där och då kände att alla var på hans sida.
”De hejade på mig så in i helvete. Jag var så glad, överraskad och stolt över att så många var på min sida. Jag kunde höra dem. Jag kunde känna dem”.

Kvällen innan John Daly skulle spela sin viktigaste golfrond i livet hade man kunnat tänka sig att fokus hade varit på återhämtning. Men John Daly är John Daly, trots allt. Så istället för sömn och en lugn kväll tackade han ja till en inbjudan från NFL-laget Indianapolis Colts ägare för att se en träningsmatch.

Efter ett besök i omklädningsrummet tog han plats i ägarens lounge. John Daly skrev autografer och drack whiskey. Helt plötsligt kunde han se sig själv kliva ut på planen i halvtid. 48 000 supportrar på plats skrek hans namn samtidigt som John Daly, vid det här laget ganska berusad, fortsatte att veva igång publiken precis som han gjort på golfbanan några timmar tidigare. 72 timmar efter att ha varit i princip okänd var John Daly nu Indianapolis favoritperson. Alla hejade på Big John, som han nu börjat kallas.

John Daly med sin säregna baksving, resultatet av ett herrset han fick som barn. Foto: Getty Images

Söndag

När John Daly vaknade på söndagen, efter vad han själv minns som en god natts sömn, var han i ensam ledning med tre slag. Trots det trodde nog de flesta att han inte skulle orka hela vägen. Nerver har en tendens att till slut hitta ut i en golfklubba och ett stort antal åskådare, experter och motståndare lär ha tänkt att sagan om John Daly skulle ta slut förr snarare än senare. John Daly trodde också det.
I alla fall fram till dess han klev in i omklädningsrummet. I sitt skåp fanns nu en hel drös med lappar och meddelanden som hejade fram den unge amerikanen. De flesta var inget John Daly brydde sig speciellt mycket om men det var en lapp som stack ut.

Noggrant vikt och inte speciellt stor.

När John Daly vek upp pappret stod det där ”Go get’em, John”.

Lappen var signerad av Jack Nicklaus.

John Dalys store idol, som han via Golf Digests instruktionssidor hade lärt sig spelets grunder från, hade skrivit en lapp och lagt den i John Dalys egna skåp. Där och då bestämde han sig. John Daly skulle ta hem den här majorn.
”Jag var aldrig rädd eller orolig. Visst, jag var nervös. Men aldrig så att det blev ett problem.”

John Daly klev upp på första tee och slog en råhook, rakt ut i skogen.

Han lyckades dock komma undan med en bogey och på den långa parfemman därefter blev det en birdie. John Daly var på par efter två spelade hål och fortsatt i en tre slag stor ledning.
Därefter blandades birdies och bogeys längs vägen. På hål 17, ett långt par 3, slog han dock bollen i bunkern. Efter ett svagt slag från sanden lämnade han till slut hålet med en dubbelbogey.

Trots det hade han en treslagsledning med 71 av 72 hål spelade.
”Squeaky” gav John Daly drivern för sista gången. Daly ställde sig på tee, peggade upp och svingade för att ”banka skiten ur den där jävla bollen”. En perfekt drive mitt i fairway, en järnåtta till mitten av green. Saken var klar.
”Då började jag fira segern. Jag vevade med min högerarm som en galning och delade ut helt sjukt många high fives längs vägen. Med gåshud över hela kroppen satte jag en parputt för att därmed ha vunnit majorn. Det var 35 000 åskådare på plats under söndagen. Det kändes som att alla hade mig som sin favorit.”

* * *

Under presskonferensen efter segern meddelade John Daly att 30 000 dollar av de 230 000 han hade vunnit skulle skänkas. 25-åringen satte upp en fond i Thomas Weavers namn, mannen som omkom i den tragiska olyckan under torsdagen, så att hans döttrar skulle ha råd att studera på college.

Därefter lämnade han bilen på parkeringen. Istället satte han sig längst bak i en limousine, det var dags att inleda en fest som kanske ännu inte riktigt har tagit slut. Men innan dess hade han ett stopp att göra. Han bad chauffören svänga förbi McDonald’s för en segermåltid helt enligt John Dalys smak.

John Daly inser att majorsegern på Crooked Stick, 1991, är hans. För evigt. Foto: Getty Images

Scroll to Top