Svenska proffs öppnar upp om prestationsångest. Foto: Mickael Tannus

Reportage

Ångest på touren

Att tävla professionellt i golf innebär inte alltid världens skönaste promenad.

Text: Henrik Lenngren • 2020-12-29 Uppdaterad 2020-12-30

Artikeln publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 9/2020. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

På en flygplats i Prag sitter Challenge Tour-spelaren Anton Wejshag och gråter. Han kan varken hejda tårarna eller begripa vad som ens försiggår. På sätt och vis lever han den dröm som han burit sedan barnsben – att resa runt i världen och försörja sig på sin golf. Ändå är det något som gnager inom honom. Och han inser att det inte är den missade kvalgränsen i Tjeckien i sig utan någonting större.
– Jag kände att något inte stod rätt till och att jag behövde ett break. Det handlade inte om själva spelet egentligen utan snarare om allt runt omkring: träningen, planeringen, resandet… Jag tröttnade på att aldrig vara nöjd, säger Anton Wejshag.

Mer än ett utdraget år har passerat sedan han tog beslutet som fick omgivningen att häpna. Trots att han var bättre än någonsin lade han proffskarriären i karantän.
– Jag har varit helt öppen med anledningen till det hela. På så sätt kan folk förstå att det inte alltid är så lätt att gå på en grön gräsmatta och slå på en vit boll, säger Anton.
När han 2018 var två futtiga slag från att erövra kvalkortet till Europatouren målades han upp som en av Västsveriges mest talangfulla. Istället för ET blev det visserligen CT, en liten men avgörande bokstavsdistinktion.
– Ett ET-kort hade underlättat många saker. Jag visste att CT skulle bli jobbigt, framförallt ekonomiskt. Du är fortfarande en ”nobody” fast med nästan lika höga utgifter. 
På vintern inför sin debutsäsong på touren tränade han extremt mycket, han bokstavligt talat bodde i inomhushallen hemma i Borås. 
– Men problemet var att jag inte hade något speciellt syfte med all min träning, utan det var mest panik i kroppen – jag kände att jag var tvungen att bli bättre. Det fanns noll glädje i det jag gjorde. Det visade sig även i resultaten när jag väl kom ut. Jag var utbränd helt enkelt. Det blev en utmattningsdepression av det hela.
Ibland kunde Anton tänka att folk bara gillade honom för att han var golfproffs. 
– Jag har varit golf så länge jag kan minnas. Jag har sett platser och lärt känna människor tack vare golfen. Och när frågan ”hur går golfen?” kommer före ”hur mår du?” är det lätt att bli lite hjärntvättad. Det som har varit så nyttigt för mig är att nu inser jag att jag duger som jag är, utan en golfklubba i handen eller en bra score på resultattavlan. 
När Anton berättade om sina problem med prestationsångest översköljdes han av en våg av ömsinta kommentarer från Golfsverige. Att tala öppet om sina tankedemoner är inte så vanligt på touren.
– Det är nog naturligt att man som golfproffs inte vill visa sig svag. Vi är idrottsmän och förväntas klara av allt. Jag fick ofta höra att jag skulle vara tacksam över att jag fick göra det jag älskade. Det är helt sant, men oavsett livssituation eller yrke är det inte alltid en dans på rosor. 

Anton Wejshag är knappast ensam om att bära de tankar han har.  Joakim Rask  var blott 20 år när han säkrade sin första Challenge Tour-seger i Västerås. Fyra år senare bärgade han en ny titel i Tjeckien och de senaste 25 åren har han testat lyckan på många olika europeiska tourer. Rask vet att rutin inte gör dig immun mot tvivel på den egna förmågan. 
Enligt honom vill många inte visa upp en svaghet och låter istället problemen stanna inombords.  
– De flesta golfare väljer att bita ihop och köra, vilket kanske inte alltid är den bästa modellen, säger han.
År 2004 drabbades Joakim själv av giftstruma, något som läkarna menade berodde på prestationsångest.
– Jag minns framförallt en tävling i Danmark då jag plötsligt inte kunde öppna dörren till mitt hotellrum eftersom min hand skakade så mycket. Veckan därpå somnade jag på tee och vaknade till av att min medspelare slog ut. Pulsen var otroligt hög så jag misstänkte direkt att något var fel.
Störst problem upplevde Joakim vid sidan av banan. 
– Jag kunde fundera dygnet runt på hur jag skulle lösa mina problem. Jag vet inte hur många tävlingsveckor jag sov tre timmar i snitt per natt.
Känslan på tidigt 2000-tal, berättar Joakim, var att han var ensam om den här typen av problem.
– Men nu vet jag att det inte var sanningen. Det finns så många där ute som går runt med ångest. 
Linda Wessberg har tre Europatoursegrar på sitt cv och knäckte amerikanska stjärnan Cristie Kerr i en singelmatch i Solheim Cup. Även hon är väl bekant med vad prestationsångest kan innebära, och i hennes fall gjorde den sig påmind redan när hon började plugga på college.
– Då hade jag ständigt dåligt samvete över att det jag gjorde inte var tillräckligt. Satt jag hemma och pluggade fick jag dåligt samvete för att jag inte var ute och tränade golf, och vice versa. Coacherna pressade på att vi alltid skulle prestera på topp på alla plan. Det gällde att få All-American-utmärkelser både inom golfen och på det akademiska planet, berättar hon.
På senare år, sedan Linda blivit mamma, kan hon känna en annan sorts prestationsångest när hon tävlar.
– Att åka bort hemifrån för att spela tävlingar handlar inte längre bara om mig. Jag måste få ihop pusslet på hemmaplan innan jag kan åka. Jag har väldig tur som har en otroligt stöttande sambo (Peter), men även mina och hans föräldrar samt Sigrids kusiner är involverade i hämtning från förskolan varje vecka jag är borta. 
Svårast att släppa tankarna på golfen har Linda Wessberg ”när det går lite sämre”. Då grubblar hon mycket på hur hon ska göra för att det ska bli bättre. Sömnen brukar vara av varierande kvalitet under vissa perioder. 
– Ofta känns det som att jag blir bemött utifrån mina resultat. Har det gått bra är det många som hör av sig och vill ”ta en del av kakan”, men om går det sämre lägger många ofta huvudet på sned och frågar hur det är och hur jag mår. Resultatet kan även styra mitt beteende. Ibland tar jag omvägar för att slippa möta vissa människor och deras frågor. 

Detta är en tankebana som Sophie Gustafson känner igen sig i. Hon var en av vår tids mest framgångsrika damgolfare, och kan pryda sitt cv med bland annat åtta Solheim Cup-framträdanden och 20 LET/LPGA-segrar. Gustafson medger att funderingarna om vad folk tänkte om henne fanns där i slutet av karriären: ”har hon tappat det helt? Ska hon inte sluta spela snart?”.
– Det var tungt eftersom jag inte kunde leva upp till mina egna påhittade förväntningar. Det var som att springa i motvind hela tiden. Jag kom inte ur min svacka oavsett vad jag tränade eller gjorde.
För Sophie Gustafson var prestationen tätt knuten till sig själv som människa. 
– Jag var inte en bättre människa när jag vann tävlingar men jag mådde bättre. Spelade jag dåligt var det lätt att börja grubbla och gräva ner sig. Som golfare är det väldigt svårt att inte vara sitt resultat. Det ultimata är förstås att ha golfaren Sophie och människan Sophie i två helt skilda fack.
Sophie påpekar att det finns många som motiveras av att ha pressen på sig; att veta att de måste dra in pengar denna vecka för att kunna spela nästa vecka. 
– Har du inte det starka psyket så har du inte mycket att göra ute på touren. Fixar du inte den pressen så kan du inte spela. Då får du skaffa dig ett vanligt jobb som inte är så mycket ”do or die”.

Cecilia Cederek, var känd under efternamnet Ekelundh under sin aktiva karriär på touren. Hon spelade sin sista tävling på LET under 2009, touren där hon sammanlagt tog hem tre segrar. Men redan när hon debuterade som proffs stod det klart att hennes satsning skulle vara tidsbegränsad. 
– Jag ville göra så mycket annat än att bara spela golf. Mitt under en pågående runda i Spanien i juli 2009 fick jag nog – hit men inte längre. Jag hade varit skadedrabbad i två år och parallellt börjat jobba med golfkläder. När scorekortet var signerat satte jag mig på ettans tee och grät en skvätt. All motivation tog tvärslut. 
Cecilia erkänner att hon ”som så många andra hade det kämpigt i perioder”. 
– Så här med karriären på distans kommer jag främst ihåg ångesten i samband med tourkvalen. Just kring LPGA-kvalen kunde jag aldrig slappna av. Jag led av sömnsvårigheter och hade en negativ känsla redan på första tee. Jag gjorde många försök och testade lite olika approach men det blev samma resultat. Vid sidan av kvaltävlingarna presterade hon bättre i tävlingssammanhang, men Cecilia upplevde också att hon extremt sällan spelade bra på Pro-Am-varven dagen före tävling. 
– Mitt sätt var då att ”tala ner” mig själv, om hur dåligt jag spelade och vilken usel form jag var i. Mina stackars resekompisar fick höra på mycket deppsnack från mig, men på så sätt sänkte jag prestationskravet och fick mina tävlingshorn att växa i pannan. Det blev många timmar på rangen och övningsgreenen för att hitta rätta känslan. När tävlingen började infann sig tävlingsnerverna och jag kunde prestera. Jag behövde alltså psyka ner mig själv för att släppa prestationskravet och få känslan att ”nu kan allt bara bli bättre”. Jag skulle inte rekommendera detta sätt men det funkade för mig. 

Johan Moberg har ingen bakgrund på någon av de större tourerna. Men 2018 blev han världsmästare i hickorygolf, något som många ser som en lekfull hobby. Men för Moberg har också denna fas i golfen blivit en fortsatt träning på att skapa ett tillstånd där det är fritt att prestera. 
– Alla står vi inför samma grej oavsett spelstandard; det blir ett problem om du planterar negativa frön i din hjärna. De gror i regel fortare, precis som ogräs, säger han.
Efter sin världsmästartitel fick han en inbjudan att vara med i det europeiska Ryder Cup-laget, i hickory, på Whistling Straits i år. 
– De flesta hade nog tackat ja på studs, men för mig var det inte lika självklart. I grund och botten är jag en individualist, en ensamvarg, som trivs bäst när jag inte har press och krav ställda på mig utifrån, säger Johan.
– Innerst inne är jag lite rädd för att jag inte pallar pressen. Så fort jag fokuserar på yttre ting som att vinna, göra birdies eller att undvika grova missar skapar det en känsla att jag inte kan nå min fulla potential. Och det i sin tur skapar stress.

Varför talas det så tyst om prestationsångest bland golfare?
– Det är svårt att veta, men så kan det ju vara i vardagliga livet också. Det är okej att ta smärtstillande för ryggsmärta men om du säger att du äter Paroxiflex mot panikångest så är inte det helt accepterat.
Johan Moberg poängterar att det också finns positiva saker med prestationsångest kopplat till golfbanan. 
– Har du inte varit riktigt risig så förstår du inte hur bra du är när du är som bäst. Ju mer erfarenhet du får, ju tryggare blir du. Om du kan fylla på ditt bankvalv med positiva upplevelser så kommer du långt både som människa och golfspelare.


Anton Wejshag. Foto: Getty Images

Anton Wejshag:
”Det är mycket runt omkring golfen som ska klaffa för att jag ska kunna njuta av att börja igen. Men faktum är att golfen jag spelat sedan jag lade tävlingsklubborna på hyllan har varit magisk. Få rundor har varit sämre än 67-68, och ifjol sköt jag en 59:a på Vara-Bjertorp. Det är en kombination av att det inte spelar någon roll plus att jag tycker det är sjukt roligt att spela. 
Jag har inte gett upp helt och hållet. Tankarna finns där att börja spela igen. Jag har aldrig tvivlat på att jag inte har varit tillräckligt bra för att nå mina mål. Det handlar om lite tur på vägen också och det är mycket som ska klaffa. Börjar jag spela igen måste jag ha det bättre ställt på det ekonomiska planet. Jag vägrar att vända på kronorna igen. 
Det jag saknar är att ha ett syfte med dagarna och någon form av press – tävlingsmänniskan inom mig är fortfarande hungrig.”


Sophie Gustafsson. Foto: Emelie Asplund

Sophie Gustafson:
”För egen del var pengafrågan inget som bekom henne förrän i karriärens elfte timme.
I början fick jag hjälp av mina föräldrar och eftersom min proffskarriär tog fart ganska snabbt så behövde jag aldrig känna pressen att det började sina på kontot. I slutet, däremot, då jag spelade dåligt och knappt tjänade någonting, var det lite frustrerande att se hur pengarna bara rann iväg. Då kom frågorna om det var värt att fortsätta satsa. Vill jag lägga ut en miljon om året på att försöka komma tillbaka? Hur många år ska jag göra det?”


Linda Wessberg. Foto: Emelie Asplund

Linda Wessberg:
”Att dåligt spel ibland är lika med noll kronor vet alla som ger sig in i leken. 
Vissa klarar den pressen bättre än andra. Som professionell spelare är man ett företag. För att bli långvarig som golfproffs måste man sluta räkna missade puttar i kronor.
Att det talas så tyst om prestationsångest bland golfare är något jag ofta har funderat på. 
Kanske beror det på att alla har fullt upp med sina tankar eller att man inte vill visa sig svag inför sina konkurrenter. Även mina bästa vänner på touren är ju mina konkurrenter.”


Cecilia Cederek:
”Anledningen till att jag själv inte pratade om pressen öppet var att man som golfare är sitt varumärke och att man är beroende av sina sponsorer. Samtidigt har jag absolut aldrig ångrat att jag valde en prestationspsykologisk sport. Golfen har gett mig så mycket lycka och självuppfyllelse. Och inte minst -minnen och vänner för livet.”


Lisa Andersson.

Lisa Andersson: ”En stor stress för många”

2012 skrev du en b-uppsats som heter ”Reaktioner, copingstrategier och prestationspåverkan i stressframkallande situationer hos fem golfspelare på elitnivå”. Hur hanterar golfare stressframkallade situationer på golfbanan? 
– Det är väldigt individuellt. Vad som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan och det kan också variera från situation till situation. Några exempel på strategier var att förbereda sig inför tävlingen, fokusera på sin rutin och försöka hantera sina tankar och känslor. Det intressanta är egentligen inte vilka strategier spelarna använde utan vilka konsekvenser de har på kort och på lång sikt. Att till exempel försöka att bli av med vissa tankar kan ha kortsiktiga effekter, men det är inte säkert att stresshanteringen blir bättre på lång sikt med den strategin. Min erfarenhet är att det handlar om att lära känna sig själv och hur man reagerar på stress, upptäcka sina tendenser, lära av sina erfarenheter och agera utifrån dem och vad som är bäst på lång sikt. Det tar tid att lära känna sig själv på den nivån, men man bygger på sin erfarenhet bit för bit. Det viktiga är att gå ut och utmana sig. Klarar man en situation har man fått bättre självförtroende tills nästa gång man hamnar i liknande situation och misslyckas man har man förhoppningsvis lärt sig hur man kan justera för att göra det bättre nästa gång, säger Lisa Andersson.

Varför talas det så tyst om golf och prestationsångest på touren?
– Kanske är det så att spelarna inte vill prata om det utåt på grund av media, sponsorer eller att man inte vill visa sig svag. Generellt är det ju från medias håll fokus på resultat och prestationer i alla idrotter, vilket gör att man kanske inte vill prata om det officiellt. Jag tror att det är viktigt att prata mer om det då det är så vanligt och behöver bli mer normaliserat, men man kan ju välja vem man pratar med. Kanske är det bästa att prata med en idrottspsykologisk rådgivare eller andra golfkollegor som kan dela ens erfarenheter.

Av de spelare ni intervjuade: hur brottades de med den prestationshets som ändå är kutym inom golfen?
– Vi frågade inte om detta i uppsatsen så jag kan inte svara för deltagarna där, men jag vet av egen erfarenhet att det är en stor stress för många. Det är en väldigt tuff miljö med de ekonomiska förutsättningarna, vilket gör att de flesta har känt eller känner av den ekonomiska pressen. Lösningen på det är ju att spela bättre, vilket blir till ett ”Moment 22”. Hur man ska göra för att spela bättre är ju väldigt individuellt men att göra en tydlig plan för det och sedan fokusera på sina egna processer hjälper en att vara i nuet och fokusera på det man ska och mindre på den ekonomiska pressen. Att jobba efter sin egen plan för att förändra situationen kan vara lugnande i sig och förhoppningsvis ger den även resultat. I stort tror jag även det är viktigt att jobba med acceptans för att hantera prestationshetsen. Det vill säga att acceptera att golflivet innebär ekonomisk osäkerhet men om fördelarna överväger nackdelarna är det ändå det liv jag vill leva.

I vilka lägen kan man använda sig av prestationsångest på ett positivt sätt?
– Ökad press och krav generellt skulle kunna få en att göra en tydligare plan och få en att bli ännu mer fokuserad på vad just jag ska göra och vad som är viktigt för mig.



Text: Henrik Lenngren • 2020-12-29
SpelaAnton WejshagCecilia EkelundhJoakim RaskLinda WessbergSophie GustafsonTidningTournytt
Scroll to Top