Förbundskapten Katarina Vangdal. Foto: Björn Andersson

Golfsverige

Med egna ord: Katarina Vangdal

Från juniortiden med Lotta Neumann och fram till rollen som förbundskapten. Vi lät Katarina Vangdal berätta närmare om sin ständigt pågående resa inom golfen.

Text: Berättat för Tomas Hagfeldt • 2023-04-26 Uppdaterad 2023-04-26

Artikeln publicerades först i Svensk Golf nummer 3 2023. Klicka här för att prenumerera på tidningen.

Hennes granne vann US Open och startade en våg av framgångar. Lotta Neumann bodde i 56:an, Katarina i 61:an. Tillsammans slog de bollar i en lagerlokal på Systembolaget. Katarina Vangdal blev förbundskapten. Sedan 2011 leder hon nya generationer av guldvinnare och tourspelare.

• • •

Vi mötte Italien och jag mötte Silvia Cavalleri. Hon var en fantastisk golfare. Jag var egentligen chanslös. Fem hål återstod att spela och jag behövde vinna alla fem. Hon hade lagt upp sig för birdie, en meter från flaggan. Jag stod på fairway med en järnfemma i handen.
Jag slog bollen rakt i koppen, vann hålet med en eagle men förlorade sedan matchen på det 15:e hålet.
Det bestående minnet för oss alla i laget är den misslyckade uppvisningen. På den tiden skulle alla lagen bjuda på en show till middagen. Vi hade repat in Waterloo med Abba. Tävlingen spelades trots allt på Royal Waterloo. Varje kväll hade vi övat. Vi hade gjort en egen text. Uppträdandet kändes som veckans viktigaste händelse.
Vi skulle börja sjunga. Mannen som skötte allt på scenen blev oerhört entusiastisk. Av misstag, i någon slags iver, drog han ur sladden. Musiken tystnade. Vi fick aldrig göra vår grej.
Det är sånt man minns så här 35 år efteråt.
Jag har kvar EM-medaljen men framför allt alla roliga minnen tillsammans med alla i laget. När vi ses idag kan vi fortfarande prata om det, Carin Hjalmarsson Koch och jag och de andra som vann brons för Sverige i Belgien 1988.
Idag får jag som förbunds­kapten leda nya lag med unga talanger som får sina egna minnen och erfarenheter från EM, VM och andra mästerskap. De blir vänner, skapar en laganda som de alltid har glädje av i sina karriärer, gärna i Ryder Cup, Solheim Cup och OS.
På vår tid hade vi egentligen inte så bra koll. Vi åkte liksom till EM och lirade golf. Idag handlar tiden i landslaget mer om utveckling, att jobba långsiktigt tillsammans med sina egna team, våra coacher och även föräldrar som vi har fått med oss i verksamheten.
Vårt mål inom Swedish Golf Team är att förbereda våra killar och tjejer för spel på högsta tournivå.
Jag återkommer till det, nu när jag fått chansen att berätta om mitt eget liv med golfen.

• • •

Det var ju en annan tid, det var tidigt 80-tal och jag började ­spela golf som 13-åring. Jag satsade annars på pingis. Golf verkade kul och min bästa kompis Krigge tog mig till golf­banan i Finspång. Vi bodde alla på Norra Storängsvägen. Ett par hus bort bodde Lotta Neumann, hon på 56:an och jag på 61:an.
Lotta var förebilden, alltid omtänksam, den bästa sparring som går att få.
Hon hade ett enormt självdriv och jag hängde på så gott det gick. Hennes pappa Rune, alla föräldrarna på klubben gjorde allt för oss. De ordnade läger, skjutsade till tävlingar och matcher, hjälpte till med ett fantastiskt engagemang. Vi var flera som tränade ihop, peppade varandra, hade verkligen jättekul i en supermiljö fylld av golf och idrott.
Rune Samuelsson klippte greenerna en gång i veckan – då gick vi snabbt ut på banan för att putta på hans fina greener.
Vi slog wedgar över klubb­huset och hängde på klubben hela dagarna.
Inför vintern handlade allt om att hitta en lokal för inomhusträning. Rolf Nordenberg var föreståndare på Systembolaget, och han var med i juniorkommittén. Han lät oss hänga upp ett nät i en lagerlokal i källaren. Vi städade undan så att vi fick en liten lucka mellan ölbackar och vinflaskor. Vi slog så rakt vi kunde, vi var ju tvungna.
Det pratas ju mycket om bollstart, att direkt efter bollträffen sätta bollen på linjen. Det lärde vi oss där på Systembolaget.
Återigen, det är sånt man minns. Framför allt är jag tacksam över den uppväxt jag fick, att jag alltid haft turen att ha bra människor omkring mig, grannar som Neumann och många andra på Finspångs Golfklubb.

• • •

Lotta vann US Women’s Open och jag kommer ihåg det mesta när det hände 1988. Hennes seger fick en enorm genomslagskraft. Jag inspirerades, förstås. Jag tog mig till landslaget och blev proffs i början av 90-talet.
Samtidigt hade jag sett på nära håll hur hårt Lotta alltid jobbade. Jag började förstå att jag inte var beredd att lägga ner samma jobb. Istället insåg jag hur kul det skulle vara att coacha andra. Att det var minst lika kul att se andra utveckla sitt spel och lyckas.
Den känslan har jag alltid haft med mig: den underbara tillfredsställelsen att se andra nå sina drömmars mål.
När Anna Nordqvist vann LPGA Championship 2009 var det lika överraskande som när Neumann vann US Open. Båda vann på banor i Maryland, båda var unga rookies som precis kommit ut på touren. Båda var redan då duktiga golfare, men att de skulle vinna majors var egentligen osannolikt.
Skillnaden för min del var att jag fick vara med på plats när Anna vann. På Bulle Rock Golf Club. Patrik Jonsson var hennes tränare och är idag en av våra coacher i Swedish Golf Team. Jag var med och hjälpte till vid sidan om.
Hennes slutvarv tillhör fortfarande en av golflivets största höjdpunkter. Hon siktade långt till höger om sista greenen för att hålla vattnet på vänstersidan ur spel. Hon slog en pull. Bollen landade en meter från flaggan.
Det var verkligen en dröm som slog in under en vecka när allt blev rätt. Och jag var nog gladast av alla. I ögonblicket när det händer är vi coacher minst lika lyckliga som spelarna själva kan vara.
Det är ju golfprons ständiga drivkraft, att se andra bli bättre.

”När jag kom till Norge 1994 var det ­verkligen helt hysteriskt. Det var tiden för deras golfboom. Lektionstiderna var fullbokade från morgon till kväll.”

• • •

Jag jobbade som pro på Baerums GK utanför Oslo och fick snabbt lära mig att ha en sådan inställning: ”Även om det är min 23:e lektion för dagen så är det elevens första.”
Det är inget svårt att själv ge järnet på övningsfältet när man faktiskt vill dela med sig av sin passion för golfen.
När jag kom till Norge 1994 var det verkligen helt hysteriskt. Det var tiden för deras golfboom. Lektionstiderna var fullbokade från morgon till kväll. Stora företag ville att alla anställda skulle spela golf. Schemat var späckat. 9–22 på vardagar, 8–20 på fredagar och lördagar. Söndagarna var lediga.
Det var galet, vi tränare fick verkligen göra hantverket på rangen. Vi lärde oss mycket. Inte minst träffade jag min blivande man Lars på klubben. Han blev också tränare. Numera arbetar han på Landeryds GK i Linköping där vi bor sedan flera år tillbaka.
Stor betydelse för mitt tränarskap hade även veckorna på Mallorca på 90-talet. Per-Arne Brostedt drev Swedish Golf Academy, tillsammans med bland andra Charlotte Montgomery och Eva Cedervall. Det var en otroligt spännande tid. Per-Arnes koncept var innovativt, genomtänkt och utvecklande för både elever och tränare. Han jobbade mycket med ”se och göra”, använde redan då videoglasögon och olika träningsredskap. Det fick mig att tänka utanför ramarna. Det var där och då, på Mallorca, jag blev riktigt fast och ville satsa ännu hårdare som tränare, coach och ledare.

• • •

2011 fattades beslutet att golfen skulle bli en OS-sport. Svenska Golfförbundets utvecklingssatsning fick ett nytt mål i toppen av pyramiden. Samarbetet med våra proffs startade. Jag blev förbundskapten och Henrik Stenson vann OS-silver i Rio 2016. Det blev en annan höjdpunkt och ett fint minne.
Jag var inne på det tidigare: vårt mål är att förbereda våra killar och tjejer för spel på ­högsta tournivå.
Att lyckas för Sverige i lagmästerskap som EM och VM är en viktig del av utbildningen. När vi spelar i sommar – i Finland, Frankrike, Schweiz och Belgien – gör vi det med målet att vinna. Men när spelarna tas ut görs det med en långsiktig plan.
Vi har en stark position och vill leverera ännu flera spelare till världstoppen. Vi har idag en organisation med flera fantastiskt kunniga coacher som har ett nära samarbete med spelarnas egna nätverk ute på deras klubbar och på college om de går där.
Fredrik Wetterstrand, Patrik Jonsson, Ola Lindgren, Jonnie Eriksson, David Olsson, Carl Magnusson och Martin Olsson ansvarar för de olika lagen. Jon Karlsen, Marcus Börjesson, KG Nissén, Niclas Fasth och Peter Hanson är våra resurspersoner i SwGT:s Performance Team. Ett lagarbete med många inblandade.
Lägren är många, både i Sverige och utomlands.
Min roll som head coach är till stor del administrativ. Jag vill att coacherna ska få tid att göra det de är experter på, att göra sitt jobb med spelarna. Men vi är en tajt organisation. Jag åker gärna ut och coachar på plats. Jag älskar det. En tävling som British Amateur vill jag inte gärna missa.

”Våra spelare vågar utmana och gå för flaggor som de kanske inte gjort tidigare. Spelet är på väg ditåt.”

Vi har gjort det bra. Ute i golf­världen finns en nyfikenhet på vår svenska modell. Utbildningen har utvecklats enormt. Ingen tränar längre bland ölbackar i en lagerlokal. Men många av våra största stjärnor genom tiderna har varit med om ungefär samma saker.
Idag har vi överlevnadsläger som blir omtalade. Fredriks och Marcus mentala arbete handlar delvis om att prestera även de dagar då du mår illa, är nervös eller skraj när du ställs inför något nytt. Våra spelare vågar utmana och gå för flaggor som de kanske inte gjort tidigare. Spelet är på väg ditåt. Det är möjligt att scora lägre med en offensivare spelplan. Det är åtminstone så vi tänker.
Jag ser oerhört mycket fram emot golfsäsongen 2023. Det mest spännande? Jag nämner inte tjejerna den här gången. Det ska bli enormt roligt att se unga killar som Vincent Norrman, Ludvig Åberg, Tim Widing, Pontus Nyholm med flera, alla på god väg att etablera sig på de största tourerna.


Golfskolan – se våra instruktionsfilmer:



Text: Berättat för Tomas Hagfeldt • 2023-04-26
NyheterGolfsverigeIntervjuKatarina VangdalNyheterSwedish Golf Team
Scroll to Top