Vi har kartlagt 30 år av framgångsrik svensk herrgolf och pratat med experterna för att få en bild av hur framtiden kan tänkas bli. // Foto: Getty Images

Dokument

Svensk herrgolf i kris?

Experterna målar upp en mörk bild och manar till kraftsamling i alla led för att vända trenden.

Olof Åsgård • 2021-02-09

Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 1/2021. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

Nästan ända sedan Ove Sellberg vann den första svenska segern på European Tour 1986 har vi vant oss vid att Sverige är en framstående elitnation på herrsidan. Nu har vi plötsligt inte en enda svensk rankad topp-50 i världen och det fylls inte på med spelare underifrån. Statistiken och experterna målar en samstämmig och dyster bild – svenska herrframgångar kommer att vara sällsynta framöver. Men hur har vi hamnat här?

Det positiva först. I december kom tio svenskor till start i US Women’s Open, flest någonsin. Av dessa var fyra spelare dessutom amatörer och tre av dem slutade topp-30. Damernas amatörlandslag har vunnit tre raka EM-guld och framtiden ser onekligen ljus ut på damsidan.

2019 vann herrlandslaget det första svenska EM-guldet på 58 år. Flera spelare i det laget har framtiden för sig, men det dröjer fortfarande några år innan det är dags för dem att bli proffs och komma ut på tourerna. Om de blir framgångsrika vet ingen idag, vi kan bara hoppas att de tillsammans med den redan nu presterande damgenerationen födda runt millennieskiftet kommer att skänka oss glädje och vinna titlar i stora sammanhang framöver.

Fram till dess ser det inte lika ljust ut. All data, ihop med analyser och prognoser, visar att vi redan nu är inne i en period där svenska herrframgångar på elitnivå kommer att vara sällsynta.

Ola Lindgren är headcoach för de svenska herrlandslagen. Han har sammanställt och analyserat svensk elitgolf på alla nivåer, från det att Ove Sellberg tog hem Sveriges första seger på European Tour 1986 fram till idag. Lindgren är försiktigt pessimistisk när han förklarar läget.

– Prognosen för de närmaste åren ser tyvärr inte bra ut och det är viktigt att den här frågan lyfts och diskuteras. De framgångar vi haft kan vi inte räkna med längre. Vi har haft många spelare som har presterat på hög nivå under lång tid där 70-talisterna är de som har dragit största lasset med bland andra Henrik Stenson, Freddie Jacobson, Carl Pettersson, Peter Hanson och Niclas Fasth. Robert Karlsson (född 1969) ska verkligen lyftas fram med hela 18 år topp-150 i världen, säger Ola Lindgren.
– Nu ska egentligen 80-talisterna ta över men i jämförelse har övergången inte fungerat. 80-talisterna är färre och har haft skadeproblematik, det är bara Alex Norén som presterat på hög nivå under lång tid. 90-talisterna följer samma mönster med lågt antal och vi kommer tyvärr inte att ha särskilt många topp-150 i världen de närmaste åren.

Det där låter inget vidare… 
– …nej, men de 80- och 90-talister som faktiskt har levererat resultat ska inte klandras eller stå till svars för att det ser ut såhär. Inte heller de som inte varit särskilt framgångsrika. Det är många faktorer som spelar in och den främsta och enklaste förklaringen är att de varit klart färre till antalet än 70-talisterna. När en 80-talist skadar sig eller hamnar i en svacka så märks det väldigt tydligt. När en 70-talist blev skadad eller en 60-talist dalade från toppen på 00-talet så var tillväxten ändå god, säger Ola Lindgren.

Ola Lindgren, headcoach herrlandslagen Swedish Golf Team. // Foto: Göran Söderqvist

2010-TALET VS. 2000-TALET
Från 1994 fram till att Henrik Stenson vann The Open Championship på Royal Troon 2016 hade fyra svenskar slutat tvåa totalt fem gånger i majorsammanhang. Sammanlagt stod svenska herrproffs för 32 topp 10-placeringar i majors mellan 1992 och 2016.

När boken stängdes för det ovanliga och inte helt representativa tävlingsåret 2020 kan vi konstatera att det nya årtiondet inleddes med att ingen svensk var rankad bland de 50 bästa i världen vid årets slut (Henrik Stenson var bäste svensk på 65:e plats). Det är första gången sedan 1993. Samtidigt bröts en 31 år lång trend då det inte blev någon svensk segrare på European Tour under 2020. Henrik Stensons seger i Wyndham Championship 2017 är senaste gången en svensk vann på PGA Tour.

Från 2000 till 2009 var Sverige som mest framgångsrikt på världens två främsta herrtourer och svenskar stod som slutsegrare i 47 tävlingar på European Tour och 11 på PGA Tour.
Mellan 2010 och 2019 blev det lika många PGA Tour-segrar (11) samt 28 stycken på European Tour. 

Imponerande facit under bägge årtionden men här börjar vi se mönstret i Ola Lindgrens breddanalys. På 00-talet fördelades de 58 svenska segrarna på 26 svenskar, flest hade Henrik Stenson med sju totalt, fem på European Tour och två på PGA Tour. 

På 10-talet var det 17 svenskar som stod för 39 toursegrar tillsammans, där Alex -Norén (9 totalt) Henrik Stenson (8 totalt) bidrog med flest.

Utanför vinnarcirkeln framträder skillnaderna tydligare. I början på 00-talet var det många svenskar som tog sig ut på Challenge Tour, steget under European Tour. Mellan 8 och 27 svenskar placerade sig dessutom topp-100 på undertourens order of merit varje år. Samtidigt placerade sig 11 till 17 svenska spelare topp-100 på European Tours order of merit. 

På 10-talet sjönk dessa siffror och endast 6 till 13 var topp-100 på Challenge Tour och 6 till 10 på European Tour. 

År 2000 var det hela 40 svenskar som deltog i minst en Challenge Tour-tävling jämfört med 22 stycken 2016, som var den enskilt högsta siffran under 10-talet och möjliggjordes av Robert Karlssons tävling på Katrineholms GK.

Orsakerna till utvecklingen är många och några exakta svar eller lösningar finns inte menar Ola Lindgren.
– Vissa saker är enkla att peka ut. Bland annat fick fler svenskar chansen att spela på hög nivå eftersom vi hade fler Challenge Tour-tävlingar i Sverige i början av 2000-talet, säger han.

Ola Lindgren sätter stor vikt vid att frågan lyfts och diskuteras. // Foto: Göran Söderqvist

TÄVLINGSTRAPPA OCH TALANGJAKT
Året är 1990. Spelarna heter Ove Sellberg (30 år), Anders Forsbrand (28) och Mats Lanner (28). De är förebilderna ute på European Tour som banar väg och som de yngre spelarna ser upp till. Robert Karlsson (20), Per-Ulrik Johansson (23) med flera påbörjar sina karriärer. Sveriges inhemska proffstour har 13 tävlingar det här året, samtliga ingår också i Challenge Tour. Året därpå var antalet tolv. Det sticker ut i sammanhanget men fram till 2006 spelades fortfarande minst två Challenge Tour-tävlingar i Sverige. Åren 2012–2015 spelades ingen. Precis som de senaste två säsongerna. 
– De här tävlingarna var värdefulla för svensk herrgolf. Fler svenskar fick chansen genom inbjudningar, fler tog chansen genom att vinna rankingpoäng och fler fick tidiga erfarenheter av golf på en högre nivå, säger Ola Lindgren.

Samtidigt poängterar Lindgren att tre, fyra nya Challenge Tour-tävlingar i Sverige inte ensamt skulle lösa problemet för svensk herrgolf.
– Det skulle säkert göra det lite enklare för en del spelare, men bredden kommer ändå saknas, säger Lindgren.

Frankrike är ett exempel på att inhemska tävlingar inte löser något på kort sikt. 2011 kom beskedet att Frankrike skulle stå värd för Ryder Cup 2018. Mellan åren 1990 och 2009 hade de arrangerat marginellt fler CT-tävlingar än Sverige, 85 i Frankrike och 80 i Sverige. Ryder Cup-värdskapet tvingade Frankrike att arrangera såväl fler CT- som ET-tävlingar, vilket borde ha stärkt tillväxten. Mellan 2010 och 2019 har Frankrike haft 38 CT-tävlingar och Sverige bara fem. Frankrikes 80- och 90-talister med bland andra Victor Perez, Mike Lorenzo-Vera och Victor Dubuisson har förvisso visat framfötterna mer än landets 70-talister, men ändå inte etablerat sig i den absoluta världstoppen. Åtminstone inte på samma vis som vi sett svenska 60- och 70-talister göra förut.
– Trots fler tävlingar lyckades de inte spela in någon fransk spelare i Ryder Cup-laget och har inte fått fram någon stjärnspelare som satt stora avtryck. Rankingmässigt är vi ungefär lika bra idag, säger Ola Lindgren.

Om vi jämför oss med Danmark så ser det ungefär likadant ut.       
– Danskarna är duktiga på att ta hand om sina spelare, men att centralisera talangen som de gör ger heller ingen bredd och rankingmässigt har de hittills inte gått om oss fastän vi har tappat. Vi i Swedish Golf Team vill inte centralisera talangen för det ger ingen bredd och riskerar att spelare som också kan bli bra slutar, säger Ola Lindgren.

På talangområdet ser Lindgren utvecklingsmöjligheter och tycker att alla inblandade, ända ner till juniorledare på klubbnivå, måste bli bättre på att ta hand om talanger. Inte minst de som faller utanför ramen för vad som anses passa bäst för gruppen och verksamheten.
– Tittar vi i toppen av världsrankingen och vilka som har varit bra historiskt kan vi snabbt konstatera att det handlar om väldigt starka och ibland väldigt annorlunda individer som gör sin grej fullt ut, säger Lindgren.

Lindgren poängterar att selekteringen inte får väga över till fördel för de personligheter och svingar som är stöpta i rätt form.
– Vilka av dem som kommer bli bra vet vi inte, men det är dumt att stänga dörren för spelare som inte passar in, säger Lindgren.

Att det blivit svårare att nå toppen av rankinglistorna och att steget ut på de stora tourerna är längre idag beror främst på att de stora drakarna, USA och brittiska öarna, tillsammans med Sydafrika, Spanien och Australien har fått fram ännu fler och bättre spelare. Samtidigt som helt ny konkurrens kommit från små golfnationer som tidigare helt saknat elitsatsning eller bedrivit dem i liten skala, såsom central- och sydamerikanska länder eller Finland, Belgien, Nederländerna och Österrike.

När Niclas Fasth blev proffs 1993 fanns det fem CT-tävlingar i Sverige. Han vann två av dem och ytterligare en tävling i Frankrike och året därpå spelade han på European Tour. En snabb och ovanlig resa in i finrummen då – en omöjlig resa för unga svenska spelare idag.
– Även om vägarna in till Challengetouren och Europatouren är tydligare definierade idag än då, så är det svårare för svenskar att komma dit och framförallt att etablera sig, säger Niclas Fasth. 

Efter att ha avslutat proffskarriären 2019 arbetar Niclas Fasth nu som spelarrådgivare i herrlandslagen och bidrar med sina erfarenheter för att förbereda amatörerna för livet som proffs.

Niclas Fasth i sin nya roll som spelarrådgivare i Swedish Golf Team. // Foto: Göran Söderqvist

När du kom ut på touren var ni klart fler svenskar än idag. Hur märktes det?
– Det var egentligen inget man tänkte på. Visst faller det sig naturligt att gå och prata med en annan svensk men man märker snabbt att alla spelare på touren är väldigt öppna och hjälpsamma. Det är ingen som håller inne på hemligheter, försöker förstöra för någon annan eller ser andra spelare som ett hot mot sin egen framgång. Den enda som står i vägen för det är du själv. Eftersom vi var många svenskar så fanns det säkert en sorts undermedveten trygghet som jag tror hjälpte men jag tror inte att den avsaknaden påverkar spelarna särskilt mycket idag.

Varför tror du att det är färre svenskar som tar sig in på tourerna nu?
– Konkurrensen i Europa och världen är mycket större. De som är tillräckligt bra kommer alltid att lyckas oavsett. Men fler av oss fick chansen tidigt och tävlingstrappan är annorlunda idag. Det är svårare att få en fot in på alla tourer och för de som genom olika kval spelar till sig rättigheter blir steget oftast för stort. De har inte fått tillräcklig träning eller erfarenhet av att spela på tufft uppsatta banor och mot tuffare startfält. Steget mellan svenska touren och att komma ut på Europatouren via kvalskolan är enormt. Att etablera sig blir mycket svårare.

Att ha tourtävlingar på svensk mark har stor betydelse för utvecklingen av svenska spelare. Det var huvudanledningen för Robert Karlsson när han tog Challenge Tour hem till Sverige för första gången på fem år. Mellan 2016 och 2018 blev det tre upplagor av Swedish Challenge hosted by Robert Karlsson hemma på Katrineholms GK.

Bland spelare som tävlat på Katrineholm hittar vi exempelvis engelsmannen Aaron Rai (rankad 77:a i världen idag), sydafrikanerna Dylan Frittelli (68) och Erik van Rooyen (51) samt fransmannen Victor Perez (32) – en kvartett som alla sedan gått vidare till att bli vinnare på European Tour och spela majors. Bara för att illustrera vilken plantskola Challenge Tour är.

Likt de senaste två säsongerna blir det ingen CT-tävling under 2021 i Sverige. Och bara en halv Europatourtävling för herrarna (Scandinavian Mixed samordnas med Ladies European Tour med hälften damer, hälften herrar), vilket inte kommer innebära särskilt många startplatser för svenska herrspelare som vill ta nästa steg i karriären.

– Det säger sig självt att det inte är bra och medför att det blir väldigt svårt för svenskar att ta sig ut på CT, säger Niclas Fasth som nu sätter sitt hopp till att få till stånd fler riktigt tufft uppsatta banor på inhemska MoreGolf Mastercard Tour.
– Det är vad som väntar där ute och får du inte tillräcklig träning kommer steget bli för stort och fler kommer droppa av, säger Fasth.

KONKURRENSEN
Den svenska idrottsrörelsen och föreningsverksamheten är i många avseenden unik och har varit en starkt bidragande faktor till svenska idrottsframgångar, så även inom golfen. Medan övriga Europa organiserade sina golfklubbar likt bolag blev föreningsformen lösningen för klubbar och förbund i Golfsverige. Då föll sig spelarutveckling och juniorverksamhet naturligt fast att antalet utövare inte var lika många som i andra idrotter. Denna organiserade juniorverksamhet gjorde att vi fick ett försprång mot många andra europeiska länder och är en av förklaringarna till att 60- och 70-talisterna blev så framgångsrika, menar herrlandslagens headcoach Ola Lindgren.
– Vi i Sverige har haft enorm utveckling och överraskande bra resultat med tanke på de små spelarvolymer vi har i jämförelse med exempelvis britter och amerikaner. Idag är fler länder organiserade. Golfen har vuxit överlag i världen och konkurrensen har ökat enormt.

Katarina Vangdal, förbundskapten Swedish Golf Team. // Foto: Göran Söderqvist

Förbundskapten Katarina Vangdal är inne på samma linje.
– Uppfattningen har varit att vi svenskar är många, så har det egentligen aldrig varit. Vi har varit bortskämda med framgångar och våra bästa spelare har ökat våra förväntningar, säger Katarina Vangdal som minns när hon och damlandslagets coach Fredrik Wetterstrand åkte till Sydkorea på studiebesök för att söka svar på mysteriet kring Sydkoreas fenomenala framgångar på damsidan. När de kom hem kunde de konstatera att det inte var ett mysterium utan väldigt enkelt.
– De har många spelare och en del av dem blir väldigt bra. Golf är extremt populärt i Sydkorea och branschen är stor. De jobbar hårt och lägger många timmar på att bli bättre i golf. De är inte bättre eller mer talangfulla, de är bara fler, säger Vangdal. 

Enkel matematik. Fler golfare innebär ett större underlag där fler proffs produceras och tillsammans genererar fler segrar. Men i så fall borde väl ett växande Golfsverige i slutet på förra århundradet också ha producerat fler duktiga spelare?
– Fler spelare borde ge en större grupp av talanger men en golfboom är lurigt och som ett tveeggat svärd. Det är bra för sporten i stort och kanske för de som redan blivit proffs, men om vi blickar bakåt så kan det haft negativ påverkan på den i sammanhanget mindre svenska närvaron som vi ser ute på tourerna idag, säger Ola Lindgren.   

ÖVERBELASTADE BANOR OCH UPPTAGNA TRÄNARE
I slutet av 80-talet drog en golfboom igång i Sverige som nådde sin kulmen år 2004 med 554 000 medlemskap i svenska golfklubbar. Antalet juniorer (0–21 år) ökade också och nådde högsta siffran år 2003 med 93 913 stycken. Under en stor del av den här perioden var 80-talister som Alex Norén (född 1982) och Jonas Blixt (1984) juniorer. Rekord sattes i antal deltagare i Sveriges största juniortävling (nuvarande Teen Cup) och spelarvolymerna talade för en stark tillväxt.

Varför blev det inte så?
– Det var många som lyckades bra som juniorer och amatörer men jag har ingen knivskarp förklaring till varför inte fler spelare kom ut på tourerna och lyckades som proffs. Överlag var det en stor andel juniorer som gav upp golfen helt och hållet i början på 2000-talet, säger Ola Lindgren.

Golfboomens negativa inverkan på juniorutveckling kan möjligen förklaras i att välfyllda banor och övningsområden begränsade tillgängligheten för juniorerna och möjligheten till spontangolf försvann mer och mer, något som 60- och 70-talisterna ofta lovordar i sin egen utveckling – det fanns alltid lediga starttider och rangemattor. 

Tillströmningen av golfare medförde också att tränarkårens tid för spelarutveckling kraftigt begränsades samtidigt som många klubbar inte hade råd eller såg vikten av en elitsatsning.
– Eftersom golfen var inne i en tillväxtfas under 80- och 90-talet var det många nybörjare i alla åldrar som kom in i spelet och blev tränarnas absolut största fokus, och tog upp större delen av deras tid. 2020 hade vi en ny enorm tillväxt och det gör mig lite orolig då det finns risk att resurser inte tillsätts för spelarutveckling, säger Johan Hampf, vd för PGA of Sweden, tränarna och proffsens yrkesorganisation.

LÖSNINGARNA
Johan Hampf menar att kompetensen och viljan att utveckla spelare generellt alltid har funnits inom tränarkåren men att det många gånger har brustit i uppdraget och i ansvarsfördelning mellan klubbar och tränare.   
– Det finns goda exempel där elitsatsning är en naturlig del i klubbens arbete. Jag tror det handlar om att ändra kulturen. Satsningar måste komma uppifrån där klubben tillsätter resurser och ger tränarna uppdrag vilka i sin tur tar sitt ansvar, säger Hampf.

För Katarina Vangdal och hennes kollegor i Swedish Golf Team är herrgolfen ett prioriterat ämne.
– Vi har sett den här utvecklingen komma men vi sitter inte och rullar tummarna. Vi ser positivt på framtiden och det finns många intressanta spelare och vi vill ha svenskar i stora sammanhang som majors och Ryder Cup. Det här är en angelägenhet för hela Golfsverige och vad som krävs är hårt arbete i alla led, säger Vangdal.

Åtgärderna är många och flera är sjösatta sedan lång tid tillbaka. En sådan sak är att förbundet i större utsträckning följer med spelarna i övergångsfasen mellan amatör- och proffsnivå, där bland annat damer som siktar på LPGA-touren fått stöd och nu väntar liknande lösningar för herrarna.

Nu bygger golfförbundet upp ett nätverk i USA för de svenskar som studerar på amerikanska universitet och college och som planerar att stanna kvar för att ta sig in på PGA Tour.  
– Allt ska inte vara framdukat och klart men vår uppgift är att ge dem stöd och underlätta i övergångsfasen och kommer därför utveckla stödapparaten. Liksom vi gjort för damerna ska vi leta upp anläggningar där de kan träna och hyra boende, säger Katarina Vangdal. 

Samtidigt intensifieras samarbetet mellan Swedish Golf Team och PGA of Sweden för att utveckla tränarutbildningen. 
– Spelarutveckling är en viktig uppgift för PGA och generellt sett har vi en väldigt utbildad tränarkår i Sverige som få länder kan mäta sig med. Nu gör vi ett lite större arbete för att se hur vi ännu bättre kan förbereda nya tränare och fortbilda våra medlemmar, säger Johan Hampf, vd PGA of Sweden. 

Nätverk, stöd och kommunikation är tre återkommande ord som dyker upp och Ola Lindgren poängterar att de viktigaste personerna är spelaren själv, deras föräldrar, hemmaklubben och tränaren.

– Vi måste ut och prata med klubbarna, det är där spelarna produceras och det är där de får bäst chanser att utvecklas. Vår uppgift är inte att centralisera talangen, ändra i baksvingar och skydda spelare i en bekväm amatörverksamhet, det ger ingen bredd eller erfarenhet. Vår uppgift är att förbereda dem för framtiden som proffs, säger Ola Lindgren.

En del i detta arbete är att många äldre spelare kopplats in för att dela med sig av sina erfarenheter. Lindgren är väldigt glad över att tidigare världsspelare ställer upp. 
– Alla verkar vilja dela med sig av sina erfarenheter vilket är unikt.

Hur lyckas man därute, Niclas Fasth?
– Gör det så enkelt som möjligt, det här spelet är tillräckligt svårt ändå. En sak är säker, ju äldre man blir desto mer ödmjuk inför spelet blir man. Alla mina råd till spelarna är baserade på saker jag råkat ut för själv, säger den sexfaldige ET-segraren.
– Du måste förr eller senare hitta din egen väg och eget sätt att spela. Livet som professionell golfspelare kan snabbt bli till en desperat tillvaro där du försöker släcka bränder och springer till rangen efter minsta dåliga sving på banan. Det kan förlänga processen. Alla kommer ha dåliga slag, dåliga varv, dåliga tävlingar. Att reagera med vrede är en sak, det viktiga är att man släpper det. En av dagens utmaningar är att allt är mätbart i TrackMan och du tränar och coachar allt som är mätbart. Men i slutändan handlar det om att lära sig hur man presterar, inte om detaljer i svingen.

Varför är det så svårt?
– Det handlar om elitidrott och ett spel där man hela tiden flyttar gränser. Det är en tuff tillvaro och bara ett fåtal lyckas. Den vetskapen och allt annat bär du med dig hela tiden. Precis som amatörer går vi proffs runt och tycker att alla våra slag är dåliga, det är bara nivån som är betydligt högre. Att hamna i zonen under flera timmar som Henrik (Stenson) gjorde i The Open är otroligt ovanligt, säger Fasth.

För ansvariga på Svenska Golfförbundet och PGA of Sweden väntar nu ett hårt arbete med att hitta och vägleda unga duktiga spelare och förmå fler golfklubbar att satsa på elitverksamhet.

Hur djup är den här krisen?
– Bredden saknas just nu och kommer bli ännu lite sämre. Antalet svenskar topp-150 i världen kommer vara lätträknade. Vi kanske aldrig får se samma volymer som 70-talisterna hade. Men vi kommer alltid få fram enstaka duktiga spelare och vi har bra spelare på gång och de som är ute på touren har kapacitet att vinna fler tävlingar. Jag skulle inte bli förvånad ifall någon av de som tappat form och ranking tar sig tillbaka till toppen igen, säger Ola Lindgren.

Räkna med att det kommer vara glest med svenska namn på de finaste av ledartavlor framöver. // Foto: Getty Images

FAKTA SVENSK HERRGOLF 1986–2020

136 TOURSEGRAR (112 EUROPEAN TOUR, 24 PGA TOUR)
1. Henrik Stenson, 15.
2. Robert Karlsson, 11.
3. Alex Norén, 10.

BÄSTA SVENSKA PLACERING I …
THE OPEN CHAMPIONSHIP
1. Henrik Stenson, 2016
2. Jesper Parnevik, 1994 och 1997
2. Niclas Fasth, 2001
2. Henrik Stenson, 2013

THE MASTERS
2. Jonas Blixt, 2014
3. Peter Hanson, 2012
5. Henrik Stenson, 2018

US OPEN
4. Niclas Fasth, 2007
4. Robert Karlsson, 2008
4. Henrik Stenson, 2014

PGA CHAMPIONSHIP
3. Carl Pettersson, 2012
3. Henrik Stenson, 2013 och 2014

SVENSKAR TOPP-100 PÅ VÄRLDSRANKINGEN
8 spelare: år 2012
7: 2008
6: 2000, 2001, 2006, 2007
Högsta ranking:
2. Henrik Stenson, 2014
6. Robert Karlsson, 2008
7. Jesper Parnevik, 2000
– – –
2020: 65. Henrik Stenson

SVENSKAR TOPP-50 ORDER OF MERIT EUROPEAN TOUR
10 spelare: år 1995
9: 1997
8: 1994
7: 2000, 2005
6: 2001, 2002, 2011
– – –
2020: 65. Marcus Kinhult

SEGERRIKASTE ÅREN PÅ EUROPEAN TOUR
9 segrar 2006:
Johan Edfors (3), Henrik Stenson (2), Robert Karlsson (2), Niclas Fasth (2)

6 segrar 2010:
Robert Karlsson (2), Peter Hanson (2), Fredrik Andersson Hed, Richard S Johnson.

6 segrar 2016:
Alex Norén (4), Henrik Stenson (2)
– – –
0 segrar: 1988 och 2020 (räknat från att Ove Sellberg vann första år 1986).


Scroll to Top