Bästa golfbanorna i Provence

Man kan kalla det stolthet eller bara se det som ett uttryck för ohämmad passion. Den franska befolkningen har i alla fall inte mycket till övers för halvhjärtade kompromisser.

Att spela konservativt och bärga landets första majorseger med en prydlig bogey fanns inte på kartan för Jean Van de Velde när han stod med drivern i handen på Carnousties 18:e under en klassisk söndag 1999.

Det samma gäller för Philippe från Aix-en-Provence.

Han har runt 15 i handicap och läser med stor koncentration alla puttar från tre olika håll när vi spelar på Fregate utanför Toulon under en skön vårmorgon i april. När slagen inte lever upp till förväntningarna brister min nyfunna franska golfkompis ut i något som kan liknas vid en spännande blandning av experimentell fridans och vilda svordomar.

Just denna dag händer det ganska ofta.

Framför oss har vi en mysig resortbana som knappast skrämmer vettet ur medelgolfaren med sina 5 416 blygsamma meter från normal gubbtee. Den amerikanska arkitekten Ronald Fream såg i stället de spektakulära havsvyerna och nivåskillnaderna som det kuperade markområdets främsta tillgång när 18 hål av park- och skogskaraktär lades ut i början av 1990-talet. Även om Fregate inte behöver skämmas för sina greenområden är det främst utslagens varierande dramatik som etsar sig fast i minnet.

Några av hålen lämnar inte tillräckligt med svängrum för att locka till vilda äventyr med drivern. Detta balanseras av upphöjda utslagsplatser där farorna och möjligheterna presenteras framför läckra fonder av blått hav eller böljande vinodlingar och olivlundar.

Det tionde hålet är ett ganska ordinärt par 4 på 375 meter från klubbtee. Du kommer dock att minnas det under lång tid framöver tack vare den milsvida utsikten över kustlinjen där Medelhavets skummande vågor slår mot klipporna. Philippe och jag enas om att de 70 euro som Fregate kostar i greenfee ger ganska god upplevelsevaluta för slantarna. Strax därefter blir det dags för ytterligare ett franskt vredesutbrott när en ny Wilson ProStaff obevekligen sätter kurs mot någon av banans mer outforskade regioner.

Efter ronden slår jag mig ner på klubbhusets veranda. Vid sidan av 18:e hålets fairway tronar det fyrstjärniga resortkomplexet med tillhörande stekigt poolområde. Det dröjer ett bra tag innan nästa boll dyker upp på hålet.

Vid sidan av nationalsporterna fotboll och cykling lever golfen fortfarande en relativt undanskymd tillvaro i Frankrike. Landets 380 000 golfare har i nuläget 560 banor att samsas på vilket lämnar gott om utrymme för att välkomna gäster under veckodagarna. Och i den sydfranska provinsen har klubbarna nu börjat vänja sig vid påhälsning av svenska golfare under vår, sommar och höst.

Innan lågprisflygets rutter utökades var det mest Nice och västra Provence som drog det tyngsta turistlasset i regionen. Den östra sidan lockade främst de mest hårdnackade frankofilerna eller organiserade gruppresor i maten eller vinets tecken. Frankofilerna vallfärdar gärna fortfarande till de pittoreska småstäderna där de våta drömmarna om att läsa Le Monde vid runda cafébord kan tillfredsställas fullt ut.

Den största förändringen kan dock skönjas i storstaden Marseille. Frankrikes tredje största stad har under det senaste decenniet genom ett miljonprogram transformerats från en i vissa delar halvkriminell och sliten hamnstad till en urban Medelhavsmetropol. De tveksammaste bargatorna, som under åren attraherat många partysugna sjömän, har med lyckat resultat rensats upp och ersatts med shopping och restauranger av kontinentalt snitt.

Men som sagt var.

Tar man sig ut från storstaden handlar mycket om mat och dryck. Denna gång blir det inte aktuellt med ett stopp vid någon av alla de vingårdar som flimrar förbi utanför vindrutan på väg till nästa bana. Steffo Törnquist-genen får i stället sitt när jag parkerar mig vid ett dukat bord någonstans utanför Bandol för att sampla det lokala köket. Språkförbistringen blir givetvis total i kommunikationen med den välmenande hovmästaren. Det är bara att luta sig tillbaka och åka med när ett batteri av provencalska rätter radas upp och ingående presenteras på, för mig obegriplig, franska. Jag kastar mig in i den kulinariska explosionen och lyckas bland tallrikarna identifiera en sardellröra som följs av någon slags brässerad kalv och avslutande tung sorbetorgie. Allting smakar mer eller mindre fantastiskt gott.

För att idiotförklara mig totalt innan kvällens slut kommer kocken ut och förhör sig om intrycken av maten. Jag blir inte mycket klokare i om de okända rätterna egentligen är lagade av rapphöns eller sju sorters apa men får troligtvis en vag fingervisning om vad pärlor för svin kan heta på franska. Dagen efter uppnås vissa framsteg i baren på nedre våningen i Barbaroux klubbhus. Där lyckas jag lyckas i alla fall beställa en baguette.

Det franska köket och demoniska matkonstnärer i all ära. På Barbaroux första tee står jag inför en annan förfinad artistisk skapelse som säkerligen lämnar få personer oberörda. Den i dag 82-årige amerikanska designvirtuosen Pete Dye drar sig vanligtvis inte för att ta ut svängarna rejält. Och hans första uppdrag på europeisk mark, som var ett samarbete med sonen Perry, följde samma otvungna mönster när portarna öppnades under 1989. Dyes influenser från de klassiska linksbanorna speglas tydligt i hur markens konturer används för att påverka spelet både från tee och mot green.

Samtidigt handlar Barbaroux mycket om bunkrar.

Allt ifrån stora “waste areas” till små potbunkrar används i de strategiska utmaningar som Dye format på områdets 87 hektar.

Även om Barbaroux ger en intressantare genomkörare av slagrepertoaren än Fregate kommer inte alla att gilla de vackra men kuperade första nio fullt ut.

Ta exempelvis det tredje hålet. Vi pratar om ett par 5 på drygt 400 meter från gul tee där ett helt blint utslag följs av ett inspel med 30 meters fallhöjd ned mot en intressant green som vaktas av skarpa avrinningsytor och en djup bunker.

Det tionde hålet uppfyller inte bara alla klichébilder av golf i Sydfrankrike med ett utslag över en vinodling. Där inleds också banans andra hälft som ger oss markant längre hål utlagda över plattare terräng. Här känner vi igen elementen från många av Dyes mer traditionella amerikanska produktioner där greenkanter med träpalissader vaktas av hotfulla dammar. Det är krävande målgolf som ingående testar spelarens kreativitet när den oberäkneliga mistralvinden viner i dalarna.

Att jämföra Barbaroux med de största mästerverken i Dyes portfolio, som exempelvis The Players Course på TPC Sawgrass, vore inte korrekt då förutsättningarna skiljer sig radikalt.

Men till golfsemestern i Provence blir banan ett logiskt stopp att planera in i agendan.

Den bitiga avslutningen avverkas i tilltagande spöregn och jag luktar blöt hund när det åter blir dags att ta plats vid bardisken i klubbhusrestaurangen. Mannen bakom disken vet redan vad som väntar.

– Baguette?

Med en kontinental grace som placerar Herman Lindqvist i skamvrån nickar jag jakande. Det provencalska köket och jag har äntligen hittat rätt våglängd.

---

Text: Eric Franzén • 2010-03-22
Leva • Banor • Banor & resor • Barbaroux Golf Club • Dolce Frégate • Frankrike • Resor • Veckoresa • Weekend