Wenström: ”Res, lev och lär”

Svensk Golfs kolumnist Ola Wenström såg golfen som ett självklart sammanhang för den extra omtänksamhet som mött honom under årets resande.

Text: Ola Wenström • 2021-12-09 Uppdaterad 2021-12-10

Ola Wenström är kolumnist i Svensk Golf. Den här texten publicerades ursprungligen i nr 10/2021. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

Vi svenskar tvättar händerna. Och resten av världen bär munskydd. Det är med pandemin som med det mesta – vi är och gör olika.
Efter att, faktiskt, ha rest en hel del under den period då världen tycks ha stått stilla kan jag meddela att den inte gör det. Jorden snurrar. Inte som förr, men den snurrar. Har nyspritad tagit min närmaste jobbkollega, tillika min fru, i handen för att vid ett flertal tillfällen såväl golfrapportera från USA som att samla fotbollshistorier från olika delar av Europa. Tillsammans har vi konstant temperaturkollat, antigentestat och gått omvägar runt minsta nysning. Vi har närmat oss alla därute men ändå har vi gjort det med en viss distans. Det är så det är numera, men det går. Och just det känns som viktigare än alla andra storys att berätta hem om: Det går att resa. Tämligen säkert dessutom, om man är noggrann.

Redan tidigt i våras drog vi på munskydden och ställde oss i publikleden längs några av de finklippta områdena i Florida. Inte lika tätt som tidigare men vi stod där, intill PGA-proffsen som snabbt var ute och tog ansvar för att försöka hitta tillbaka till normaliteten. Och det fanns direkt en ny lika självklar som ömsesidig respekt mellan alla på plats. Att slå sig ner strax intill för en hamburgare, eller inte? Att självklart släppa en lucka till nästa, istället för att till varje pris jaga bästa siktlinjen intill green. Vi brydde oss om varandra på ett annat sätt än annars. Och golfen kändes som ett självklart sammanhang för den där extra omtänksamheten. Både spelet i sig och sättet att ta del av det känns som den perfekta postpandemiska sysselsättningen.

Mer då? Ja, det har inte varit lika överallt. Italiens gemensamma kraftansträngning redan i slutet av 2020-sommaren sticker ut. Det var så tydligt att det här var ett extra hårt drabbat land. Innerlig tacksamhet, att överhuvudtaget få gå på gatan och så småningom på restaurang igen. Åtminstone nio hål igen. Det var som att inget fick gå fel. Sprit och temp i varenda affärsentré. Tydlig vördnad, att vardagen ändå hade återvänt. Och munskydd, munskydd, munskydd.

Nu på sistone: Noggrannheten med vaccinpassen för en enstaka kopp kaffe i Schweiz, i ena änden av skalan. Låtgåmentaliteten tvärs igenom samhället i England däremot, långt bort på den andra. Om det engelska folket annars har varit världsmästare på att med tålamod och hänsyn stå i kö verkar den förmågan fullständigt ha glömts bort. Hoppas att de symptomen också går över.

Personligen tror jag aldrig att det har varit viktigare att resa än nu, om det så är i jobbet eller för nöjes skull. I en tid då medial opinion och envis pandemi säger att vi helst bara ska dra ner gardinen och hemestra på altanen är jag övertygad om att vi alla också framöver behöver se annat, träffa andra och förstå mer. Inte sluta sig, varken som individ eller nation. Fortsätta att vara nyfiken. Öppenhet ger acceptans. Distans bygger misstankar. Att ha rest tvärs igenom en pandemi har bara förstärkt den uppfattningen. Ett par smittskyddsmeter får vara nog. Munskydd och rena händer därtill.