Att missa The Open existerar inte i Ola Wenströms värld. Foto: Mickael Tannus (Wenström) & Getty Images

Slutord

Wenström: “Helgen mitt i juli är en högtid”

Svensk Golfs kolumnist Ola Wenström skriver om storheten med The Open, ett heligt mästerskap i hans värld.

Text: Ola Wenström • 2021-07-14 Uppdaterad 2021-12-10

Ola Wenström är kolumnist i Svensk Golf. Den här texten publicerades ursprungligen i nr 5/2021. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

Från morgondaggen i fairwaygräset till de långa skymningsskuggorna över den vajande ruffen. Och allt däremellan. Dag efter dag. 30 skäl att älska det öppna mästerskapet på de brittiska öarna är redan formulerade av redaktionen.

Här kommer ett till: T.T.T.

”Ting tar tid”, skrev dansken Piet Hein. Han lär ha varit en slags mix av författare, matematiker och vardagsfilosof. Hans tid var någon gång mellan skotten James Braids dominans i början av 1900-talet och strax efter ögonblicket då John Daly höjde vinkaraffen 1995. Ta en stund förresten och minns golfens ståtligaste pokal i famnen på en grön, rejält överdimensionerad, joggingtröja med reklamtryck. Detta ihop med en blond, garanterat hemmaklippt, hockeyfrilla. Troligen var det ett tillfälle då R&A:s varianter av moraklockor i stenhuset intill 18:e lär ha stått stilla, eller åtminstone ha bromsat in en aning.
Med största säkerhet hade han, Piet Hein alltså, inte en endaste aning om att han med den där lilla dikten beskrev det allra bästa med The Open: T.T.T. Tävlingen Tar Tid.

Det här är inget som ska vaskas eller brådskas. Helgen mitt i juli är en högtid i fyra högsommarlånga dagar. Det är ett mästerskap heligt att följa, timme för timme och slag för slag. Om så årets enda riktigt heta dagar skulle råka flämta förbi där utanför de nerdragna persiennerna. Det håller på länge. Det tar tid. Golf är långsamt så gott som överallt men ingenstans pågår det så länge som torsdag-fredag i den här tävlingen. Och det är en käftsmäll mot allt och alla som försöker prångla på oss effektivitet och snuttifiering. Dedikera eller resignera, The Open accepterar eller tål inga halvmesyrer.

Kom inte dragandes med nån nitisk påskyndare och spelare som ”är på klockan”. Här är jag lite av den moderna golfens motgräs; en sak jag gillar med golf är just att det tar tid. Sådant är spelet. Det ska vara trögt. Lite sävligt. Kanske inte min egen rond, men åtminstone när jag tittar på den här tävlingen. Jag vill egentligen aldrig att det ska vara över. Envist och enträget ska det vara.
Långa stunder något som bara pågår. För sen – plötsligt – när det väl händer blir kontrasten så mycket skarpare, dynamiken så mycket större och upplevelsen av skillnaderna så mycket starkare.

Som golfentusiast kan jag verkligen känna att nötandet är en njutning, fotbollssupportern i mig gillar gnuggandet för att göra något åt 0–0 nästan mer än när det väl blir mål. Jag är knäppgöken som känner att mål kan förstöra matcher. På samma sätt är jag verkligen av åsikten att The Open är en unik klenod som alltjämt gör jobbet mot allt vad kvickt och snapchat handlar om på ett elegant och beständigt sätt. Långsamt är exklusivt.

Det är Royal St George’s som gäller i år, precis som när jag var där som utsänd för Radiosporten. Inte så länge sen, känns det som. Det var tidigt i sportjournalistkarriären och jag var nybliven pappa.
Hon är 28 nu. Ta vara på tiden.