Tjock och frodig ruff? "Nej, tack!" säger Oskar Åsgård i sin krönika. Särskilt runt greener är kortklippt gräs betydligt mer intressant, menar han. Foto: Getty Images

Krönika

ÅSGÅRD: “Golfens tråkigaste hinder”

Svensk Golfs chefredaktör om vad han anser vara det tråkigaste hindret på en golfbana. Håller du med?

Text: Oskar Åsgård • 2021-04-30

Krönikan publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 3/2021. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

Årets första arton hål är avklarade. De spelades i trevligt sällskap på Mälarö GK på Ekerö, utanför Stockholm. Banan bjöd på ypperligt skick. Mitt spel? Tja, inte värst mycket att skriva hem om (och jag skulle heller aldrig tråka ut er med en detaljerad resumé av min egen golf). Men mina emellanåt vilda utflykter med drivern från tee gav en klar insikt: tjock ruff är golfens överlägset tråkigaste hinder.

I och med att det var tidig vår var ruffen rejält nedklippt, i stort sett över hela banan. Det var närmast omöjligt att tappa bort en boll i det ruffgräs som fanns kvar.

Att slå sig ur ruffen var för den skull inte nödvändigtvis enkelt. Risken för att få tillräckligt mycket gräs mellan klubbhuvud och boll för att sänka spinntalet och ge tio meter extra carry, var ständigt närvarande. Men eftersom det åtminstone fanns en chans att lyckas, försökte både jag och mina medspelare oss på mer eller mindre heroiska slag från höger och vänster.

Alternativet framstår i efterhand som menlöst tråkigt. Nämligen att ruffgräset varit frodigt, tagit klart längre tid att leta boll i och, om du hade tur nog att hitta din boll, enbart lämpat sig för ett typ av slag – en högt loftad wedge med riktning mot närmaste fairwayyta.

Att många ser hög och tätvuxen ruff som något eftersträvansvärt på en bana är rimligen tourgolfens fel, främst PGA Tour. Mallen för många amerikanska tourbanor vi ser på TV under året är väldigt snarlik. Smala fairways med hög, frodig ruff på vardera sida och runtomkring greenerna.

För proffsen blir det här en ganska enkel nöt att knäcka. Särskilt de som slår långt och svingar hårt. Bryson DeChambeaus uppvisning när han vann på Bay Hill i februari ett typexempel. Har du tillräcklig svinghastighet för att extrahera bollen ur ruffen är det skapligt förutsägbart hur den kommer att reagera och flyga.

Oskar Åsgård, chefredaktör Svensk Golf. Foto: Karl Nordlund

Glesare ruff däremot, sådan som ofta hittas på en brittisk linksbana, är klart mer oberäknelig och däri ligger det geniala. Såväl amatörer som proffs frestas att slå slag som vi inte kan vara helt säkra på att lyckas med. Genast blir spelet svårt, men på ett intressant sätt.

Några av världens främsta banor, från The Old Course i St Andrews till Kingston Heath i Melbourne, är relativt befriade från tjock ruff. I begynnelsen var Augusta National designad för att presenteras helt utan ruff och än i dag är fairways där breda med tourmått mätt.

”Smala fairways flankerade av långt gräs producerar dåliga golfare. De gör det genom att förstöra harmonin i spelet och framkalla en onaturlig och trängd spelstil, som berövar spelaren all frihet.” Så skrev den legendariske banarkitekten Dr Alister MacKenzie (som ritat just Augusta National) i sitt verk The Spirit of St Andrews.
Han visste vad han pratade om, den gode doktor MacKenzie.


3 oförklarliga golfbeteenden

1. Säga ”bra par”. Vad menar vi egentligen? Kommer på mig själv att säga så även åt högst rutinmässiga par.

2. Visualisera golfhål – överallt. Det spelar ingen roll om vi är bland skyskrapor eller i skogen. Det finns alltid ett golfhål.

3. Prata med bollen. Har den någonsin lyssnat?


Dina åsikter välkomnas! Mejla Oskar Åsgård på oskar.asgard@svenskgolf.se.


Text: Oskar Åsgård • 2021-04-30
KrönikaBanorGolfsverigeKrönikaOskar ÅsgårdSvensk Golf
Scroll to Top