Foto: Karl Nordlund

Krönika

ZACHRISSON: Barfota och vig som få

Göran Zachrisson skriver om när han träffade Sam Snead mellan två enorma sanddyner utmed den irländska västkusten – och hur han fick honom att slå klackarna i taket, bokstavligt talat.

Göran Zachrisson • 2020-05-08

När jag frammanar bilden av Sam Snead återförs jag till Irland och en händelse för många år sedan. Snead stod för sig själv, mellan några sanddyner utmed den irländska västkusten och slog bollar. Ensam, långt ifrån West Virginia i USA.

Vad gör han här och hur hittade han den här platsen av alla?

Jag stannar och kliver försiktigt in i hans värld. Jag vill inte störa, men jag kan inte låta ögonblicket passera utan att fråga.
Han går ifrån sin lilla hög med bollar och säger vänligt: ”Den här längan mellan sand­dynerna och utmed havet är idealisk för att bara känna på landet, vinden, fuktigheten och dessutom får jag vara ifred.”

Sam Snead är ingen diplomat och vore han det hade världen sett annorlunda ut. Men han är alls inte ovänlig. Imorgon ska han spela en uppvisningsmatch mot Christy O’Connor Jnr.

Ingen jag har sett har haft en bättre fysik för idrott, än Sam Snead. Han är synkrom, elastisk, rytmisk, stark och vore han gymnast hade han kunnat bli olympisk mästare.
Han föddes 1912 och lärde sig spelet bar­fota. Hans bakgrund var enkel, en arbetande familj i West Virginia. Barfota var han också när han första gången spelade på US Tour.
Han hade en idé om hur han kunde utnyttja fötterna till sin fördel. Emellertid blev han ombedd att sätta på sig skorna. Sedan vann han ett oräkneligt antal tävlingar, lika många matcher i Ryder Cup och sju majors. Det är bara siffror, för vad vi kommer ihåg är hans rytmiska, eleganta, lättjefulla sving.

Mitt minne av Sam är detta: Sven Tumba, världens första stora mänskliga bergsborrar­maskin, hade inbjudit Sam Snead till en uppvisningsmatch på Stockholms Golfklubb, ­Kevinge.

Det blev en härlig uppvisning när Sam, 60 år gammal, bevisar att ålder inte har någon betydelse. Med de underbaraste, rytmiska övningarna spelar han skjortan av den ständigt kämpande Sven Tumba. Det var en fin uppvisning, från båda håll.
Efter spel träffar jag Sam i källaren hos Sven Tumba. Vi ska strax äta middag med ett illustert sällskap. Men nu är det bara Sam och jag… och jag vågar fråga honom om han tror sig kunna nå taket på källaren med sin ena fot.

Det är bara han och jag.

Han ger mig sitt glas, spänner något på vaderna och så… blixtsnabbt samt i full balans höjer han vänster fot, som vore han en balett-stjärna. Det går snabbt. Samtidigt höjer han sitt högra ben, med foten spetsad och vidrör takpanelen… full balans varefter han söker sig tillbaka till sin naturliga ställning.

Därefter går vi upp till de övriga gästerna och äter middag.

Sam, you are the man. Hur har du orkat bära på en sådan gåva?

Scroll to Top