Kungl. Drottningholms GK – en modern parklayout i ett klassiskt landskap. Foto Ulf Berglund

Golfbanor

Älskade parkbana

Prunkande träd, grandiosa dammar och ­väldefinierade bunkrar. Det är dags att hissa de undersköna banor som inneburit ett viktigt steg i golfens utveckling.

Text: Eric Franzén • 2021-03-18

Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 1/2021. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

Från den upphöjda utslagsplatsen ser vi ett golflandskap som personifierar sinne­bilden av en svensk inlandsbana i ­höstskrud. Synfältet domineras av en bred och välkomnande fairway med nästintill oändliga siktlinjer, som bryts upp vid de enstaka punkter där närliggande hål skärmas av med spridda träd. Större delen av detta hål spelas på relativt platt mark där passagerna mellan bunkrarna och det lätt vinklade greenområdet iscensätter den taktiska utmaningen.

Hål 6 på Kungl. Drottningholms Golfklubb är ett relativt greppbart par 5 – ett av många hål runt om i Sverige som spelas i en miljö där vi förväntar oss att i någon grad hänföras av prunkande träd, spegelblanka dammar och propert skötta bunkrar. Vi kallar dem parkbanor.
– Jag gillar att spela parkbanor. Det kan finnas lite träd här och var, längs alla hål. Naturliga eller planterade träd. Och just träd är fantastiska. Du kan använda dem till direktion, estetik och visuella effekter med skuggspel, säger banarkitekten Johan ­Benestam.

Det är han som ligger bakom den omfattande ombyggnation som genomfördes på Kungl. Drottningholms GK under 2010-talets början. Idag är det en av landets högst ansedda parkbanor och synonymt med en arkitektonisk inriktning som blivit något av den svenska golfens husmanskost.
I sitt enklaste utförande mättar park­banan våra basala behov och erbjuder en lättsmält spelupplevelse som många kan ta till sig. Men den förfinade och nästan fulländade versionen uppnås på ett fåtal platser, som här på Drottningholm, där både njutningsgraden och den golfmässiga ­kravbilden blir något mer raffinerad
Det har alltid varit lätt att krama linksbanor sönder och samman. De utgör ursprunget och nollpunkten för alla spelplatser. Men utan parkbanans framväxt hade få av oss som läser detta getts möjlighet att utöva det spel som vi gillar så förbaskat mycket.

Så låt oss ägna en stund åt att kärleks­bomba den lite extra.
Rent historiskt är parkbanan något förbisedd. Här i Sverige uppfördes den allra första golfbanan 1888 i bröderna Sagers engelska park. Den låg vid Ryfors bruk utanför Mullsjö, där de sex hålen kännetecknades av sina fyrkantiga greener och hålflaggor i gjutjärn.

Parkbanans ursprung kan spåras tillbaka till de brittiska öarna, och då specifikt England under andra hälften av 1800-talet. Det var där som spelet började flyttas inåt landet i allt större utsträckning efter att golfen först etablerats på sandbaserad linksmark vid kusterna. När allt fler ville ha möjlighet att gå några hål utan att behöva åka till en avlägsen semesterort blev plötsligt parkerna ett intressant alternativ för att hitta möjliga områden till golfbanor. Marken bestod visserligen ofta av lerjord som inte direkt var optimal i dräneringshänseende och egentligen inte brukades som trädgårdspark. Ofta kunde det vara överblivna ytor på privata egendomar vilka pryddes av enstaka träd där enkla hål snabbt kunde stakas ut, till skillnad från de traditionella engelska parkernas mer krävande utformning med snirklande gångar mellan välansade häckar och buskar. Till en början rörde det sig om mycket primitiva golfbanor med 18 utslagsplatser och lika många greener utlagda i en okomplicerad promenadslinga. Några decennier in på 1900-talet skulle dock detta skifta märkbart.

Vid denna tidpunkt var de främsta arki­tekterna mer vana att arbeta med banor långt ifrån kusternas linksområden. De sökte sig visserligen mer än gärna till sandbaserad hedmark, där exempelvis Harry Colts banor som St Georges Hill och Sunningdales 36 hål förde inlandsgolfen till en helt ny nivå med strategiskt sofistikerade greenområden och alternativa spelvägar från tee.
Detta färgade också in på de mer renodlade parkbanor som byggdes under perioden, som exempelvis Moorpark GC, utanför London, under 1920-talets inledning, en storslagen engelsk herrgårdsegendom med åtskilliga hektar av livfullt parkområde som Harry Colt förädlade med speltekniskt och estetiskt tilltalande golfhål, och som ännu idag kan upplevas i intakt form.

Samtidigt hade också Nordamerika ­äntrat det som idag betecknas som banarkitekturens gyllene era. Och parkbanan får en bärande roll i denna utveckling. Genom arkitekter som William Flynn och AW Tillinghast begåvas banor på klubbar som Merion GC och Winged Foot GC med intressanta spellinjer och vinklar genom rader av östkustens typiska löv- och barrträd. Parkbanan hittar också fram till områden med varmare temperaturer där annan typ av lokal vegetation också kan införlivas framgångsrikt, något som speglas på Riviera CC utanför Los ­Angeles där George Thomas låter palmer och mäktiga eukalyptusträd sammanföras med den tidlöst hyllade bandesignen.

Augusta National, idag världens mest kända parkbana. Foto: Getty Images

I södra USA byggs också det som idag kännetecknas som världens mest kända parkbana, Augusta National GC. När de 18 hålen stod klara under 1933, var det en mer öppen design där upphovsmännen Dr Alister MacKenzie och Bobby Jones främst strävat efter att återskapa The Old Course strategiska anslag på ett kuperat inlandsområde. Men under åren har Augusta National tagit en annan, och i vissa läger omdiskuterad, färdriktning där åtskilliga ombyggnationer och dess extremt manikyrerade finish utmynnat i den propert gröna och azaleadrypande skapelse som varje år intar tv-rutan under The Masters.

Om de brittiska parkbanorna stod för ett mer naturligt och återhållsamt tonläge hamnade definitivt Augusta National på den andra sidan av skalan. Där finns också rent byggnadstekniskt fascinerande projekt som Shadow Creek utanför Las Vegas och The Majlis på Emirates GC i Dubai där prunkande parkhål skulpterats fram på ödslig ökenmark – vilket föga överraskande kan omges av vissa frågetecken rent miljö- och hållbarhetsmässigt.
I Sverige har utbudet av parkbanor mer dominerats av det brittiska anslaget. Även om både Ullna GC och Bro Hofs Stadium Course innehåller tydliga gemensamma nämnare med det moderna amerikanska designspråket kan dessa inte klassificeras som renodlade parkbanor då de närliggande sjöarnas vatten i högre grad präglar spelupplevelsen än träd och annan parkvegetation.

På Kungl. Drottningholm är det däremot tydligt att vi spelar i en miljö som skapar en naturlig visuell förlängning av slottsparken på andra sidan vägen. Den svenska arkitektnestorn Rafael Sundblom utarbetade också ett tidigt sträckningsförslag där några av hålen ritas in i parken runt det kungliga slottet. Men detta förverkligas inte, och det blev istället Nils Sköld som fick slutföra banan efter att Sundblom avlidit 1958. Året efter invigs de 18 hålen av Gustaf den VI Adolf, och kommer sedan att vinna tydlig mark på den svenska golfkartan med återkommande värdskap för Europatourtävlingar på herr- och damsidan

Johan Benestam är arkitekten bakom den omfattande renoveringen av Kungl Drottningholms GK. Foto: Karl Nordlund.

Tiden har dock ­sprungit ifrån Drottningholm som möjlig värd för större herrtävlingar, då den är något begränsad längdmässigt. Men efter Johan Benestams renovering utgör den ett högst relevant exempel på hur en klassisk parkbana kan ta ett rejält kliv in i samtiden, utan att försaka sina klassiska rötter. Sträckningen förblev densamma, istället revs alla spelytor upp och begåvades med nya greenområden. Dessa blev, tillsammans med en mer strategiskt präglad bunkersättning från tee, en bärande del i att begåva 2010-talets Drottningholm med tydligare nerv och puls.

Ute på banan genomgår nu närspelet ett rejält stålbad med distinkt undulerade greener, stora och matande foregreens samt dramatiska avrinningsytor. Känslan är att ett missat inspel ibland kan stanna i ett annat postnummerområde när svackorna och lutningarna gjort sitt. Därifrån kan det vara puttern, ett lågt och rullande chipslag eller en ­checkande wedge som ligger närmast tillhands. Allt handlar om hur du hanterar kreativiteten och färdigheterna som designen efterfrågar.

Men det vore inte en typisk parkbana om inte träden har en tydlig roll i sammanhanget. På merparten av hålen hittar vi dem i anslutning till fairway, där de både utgör en bestraffande funktion för sneda utflykter från tee och även avgränsar oss från de hål som löper bredvid
– Det får inte vara för många träd på en parkbana eftersom detta orsakar andra problem. På Drottningholm tog vi ner 10 000 träd, just för att klubben investerade 25 miljoner i ombyggnationen. Och om det gräset ska överleva så måste vi ha solljus och luftcirkulation, vilket kan blockeras av träden. Blir det stillastående luft runt greenerna får du lättare tendenser till olika sjukdomar på greenerna som svamp och dylikt, säger ­Johan Benestam.

Hål 18 på drottningholm, ett par 3 som stänger ronden med puls och dramatik. Foto: Peter Cordén

Men Drottningholm bjuder också på ögonblick där träd får ta riktigt stor plats i spelet. Det tydligaste exemplet finns på hål 13 där en stor ek sedan länge blockerar en betydande del av vägen mot spelfältet. I ­Benestams ögon utgör trädet en omistlig del av det tekniska par 4-hålets ryggrad.
– Ett ensamt träd kan styra hela hålet. Eken som står 100 meter framför gul tee har verkligen växt till sig sedan jag var junior. Vi hade ingen tanke på att ta bort den, utan har glesat ut till vänster för att utslaget skulle bli bredare. Det trädet har alltid varit ett problem, både när jag var junis och även nu när jag är snart 50. Släpper jag bollen lite höger så är jag inne i den där eken. Och släpper jag den ytterliger lite till så är jag ute till höger och når inte green. I detta fall gör trädet att du inte behöver några bunkrar, och de kostar ju pengar att bygga och sköta.

Att skapa en parkbana handlar även om att regissera den närliggande miljön och återskapa den avkopplande känsla som det innebär att röra sig i en klassisk park. Något som i hög grad ställer krav på att arkitekten besitter vissa kunskaper om landskapsarkitektur.
– På svenska lantbruksuniversitetet läste jag mycket trädgårdshistoria med franska och italienska parker med siktlinjer. Du ska se genom slottsparkerna till något lusthus på någon höjd. Så jag jobbar mycket med siktlinjer och på Vesterby, min första bana som jag byggde, ser du kyrkan i byn från 12 eller 13 greenområden. Men detta fick ju inte styra designen för mycket så att det blev knasiga hål.

Den uppdaterade versionen av Kungl. Drottningholm knyter an till det som en gång startade på Ryfors bruk och successivt utvecklades vidare via banorna vid Wämö i Karlskrona, Hovås i Göteborg och Fältrittklubben i Stockholm. Det råder ett stort frågetecken kring om några nya banor av parkkaraktär kommer att öppnas för spel i framtidens Golfsverige, främst för att det byggs väldigt få nya banor i nuläget. Men också för att parkbanan kräver en hel del finansiella och personella resurser för den som inte sitter på ett optimalt område där en stor mängd befintliga träd kan användas i designen.
– Det är svårt att skapa en ny bana där det behövs inplanterade träd nära spellinjer. Att plantera träd är dyrt och sedan är det svårt att skydda stammen för bollträffar, vilken är ömtålig eftersom barkens skydd är tunt. Det kan också bli skadat genom att någon svingar upp klubban mot trädet och råkar bryta av en gren. Men en boll som träffar stammen skapar en krater som sedan blir en inkörsport för svampsjukdomar och annat, säger Johan ­Benestam.

Men lugn. Mer eller mindre nya svenska parkhål är något som vi kommer att få avnjuta under en lång tid framöver i samband med att många existerande golfbanor byggs om eller renoveras. Redan i vår återöppnas Djursholms GK med nya greenområden och andra speltekniska och underhållsmässiga uppdateringar. Danske arkitekten Caspar Bay Grauballe utlovar designförändringar som vårdar banans anrika rötter men samtidigt adderar nya dimensioner till golf­­upplevelsen.
– Det tråkigaste jag vet är en platt green med en enda semiruff runt den. Jag vill spela en golf­bana där man får slå flera olika typer av slag för att på smartaste sätt komma nära flaggan. När jag nu ser Djursholms nya greenområden känns det som att vi har lyckats. På flera hål passar de numera också visuellt bättre i landskapet och med klubbens historia, säger Caspar Bay ­Grauballe.

Nya kittlande greenområden väntar oss på Djursholms GK till denna säsong. Foto: Tomas Hagfeldt.

I södra Sverige pågår också en renovering av Bokskogens gamla bana, där arbetena sker efter den långsiktiga masterplan som arkitekten Peter Chamberlain utarbetat med hjälp av hemmaspelaren och mångfaldige toursegraren och Ryder Cup-spelaren Peter Hanson.
Det slutgiltiga målet? Att ge oss en ännu mer storslagen svensk parkbana att njuta av till ­fullo.
– Vi har lagt en vision om att Bokskogen ska bli Sveriges bästa parkbana. Det är otroligt vackert, inramningen och miljön ger så mycket gratis. Så vi ska bygga på det och försöka lyfta kvaliteten på gräset. För mig är en parkbana mycket kontraster. Olika klipphöjder, vattenspeglar, lite mer synlig bunkersand där man lyfter fram den gamla karaktären. Sedan ska vi plantera och flytta träd, konstaterar Peter Hanson.

Många av elementen som ingår i Hansons väl sammanfattade definition av parkbanan dyker också upp under Drottningholms avslutning. Att banan har relativt få vattenhinder kompenseras kraftfullt på hål 18 där en gapande damm breder ut sig från tee och fram till den expansiva foregreenytan. Greenområdet inramas av en välkomponerad fond med klubbhuset och ett sparsamt urval av träd. Dammen är vanligtvis inget större problem för de flesta spelare, inte minst med tanke på att högersidan erbjuder möjlighet att lägga upp bollen på en fairway för den som inte vill ta sig an greenen direkt med utslaget på detta långa par 3.I den kalla höstvinden känns det ändå som en mindre seger att se bollen ta sig över ­vattnet och mot den första platån på den livfulla greenytan. Ännu en gång har den svenska parkbanan spridit en varm känsla av vällust inombords.


Text: Eric Franzén • 2021-03-18
Banor och resorAugusta NationalKungliga Drottningholms GKSvenska banorWinged Foot GC
Scroll to Top