Mark under arbete

Artikeln publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 9/2020. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

ETT HOTFULLT MOLNTÄCKE hänger över Bjurholms GK. Tall, gran och björk stretar emot när en spejande vindpust varnande sveper in över det böljande landskapet. Vindstyrkan tilltar och de tunga molnen börjar släppa ifrån sig regnet. Upp ur en djup ravin klättrar en fairwayklippare och sprutar väldoftande gräs framför sig. Regnet smattrar, vinden viner, maskiner mullrar. Ändå är allt lugnt. Stillsamt och hoppfullt. För fem år sedan var det nära att allt detta försvann för gott. Men medlemmarna kavlade upp ärmarna och såg till att bygdens golfbana fortfarande skiner likt en pärla på kullarna mellan träden.
Ulf Königsson parkerar bunkerkrattan utanför verkstaden. Han rotar runt bland bråtet på en överbelamrad arbetsbänk och hittar rätt verktyg till slut. Morgonens tunga regn tog honom lite på sängen, något som fläckarna på t-shirten vittnar om. Dropparna slår mot verkstadens rostiga plåttak och ljudet är öronbedövande. Königsson stänger ute ljudet med radiolurar och mixtrar med snöret på en trimmer. Han hittar en gammal och stelnad regnjacka, kliver upp på bunkerkrattan och sätter kurs ut mot banan igen. Till vardags arbetar han på Volvo. Nu har han semester men likt många andra medlemmar på Bjurholms GK har han vigt en del av ledigheten åt banskötsel. Regnet stoppar inte Ulf Königsson, den här sommaren har han funnit sitt kall – att kratta bunkrar och putsa bunkerkanter.

DEN BARA LIGGER DÄR. Närmast orörd och outforskad. Bjurholms golfklubbs dramatiska 18-hålare är exceptionellt vacker och det är lätt att förstå varför arkitekten Peter Nordwall blev förälskad i den storslagna naturen och lät tankarna vandra till kullarna runt skotska Gleneagles. Likheterna är många och Nordwalls brittiska formspråk landar mycket väl på de böljande fälten där hålen slingrar sig runt raviner, stup och skog. I horisonten håller mäktiga Balberget och Ångermanbalen vakt och skapar en sagolik inramning.
Ungefär där slutar likheterna med en av världens mest berömda, prestigefyllda och välbesökta golfanläggning. Vi är inte i Skottland, utan mitt i en skog på gränsen mellan Ångermanland och Västerbotten, fem mil in i landet från Umeå. Med 2 450 invånare är Bjurholm Sveriges minsta kommun och till golfbanan i Mariebäck kommer inga amerikaner med tjocka plånböcker.
Här blir det aldrig knökfullt på banan. Men de som kommer till Bjurholms GK får en stark golfupplevelse som möjliggörs av en outtröttlig skara ideellt arbetande medlemmar.
– När jag bara spelade golf lade jag inte märke till någonting i banans skötsel. Jag kanske noterade att fairways inte var klippta eller om det rullade långsamt på greenerna. Nu ser jag allt! Och kan knappt koncentrera mig på golfen när jag spelar. Nu ser jag bara sånt som vi behöver klippa eller fixa, säger medlemmen och frivilligarbetaren Anders Edlund.

När Edlund inte sitter på en klippare har han fullt upp med att få frivilligschemat att klaffa. Ett tidskrävande och stundtals huvudkliande uppdrag som kräver tålamod. Klippningen av semiruff sker måndagar, onsdagar och fredagar. Även greenerna klipps av frivilliga på helgerna. Det är ett schema som måste hålla.
– Alla medlemmar gör detta gratis och vi kan inte kräva att någon kommer och klipper. Men det blir lite övertalning ibland för att få till ett schema som täcker hela säsongen, vilket inte är enkelt eftersom de flesta bara är här, eller kan, på sommaren, säger Anders Edlund.

Enligt schemat ska han själv klippa nästa vecka, tredje gången för säsongen och han lyser upp när han talar om känslan att få sätta sig på en stor maskin och göra fint runt fairways och greener.
– Det är väldigt tillfredsställande att se vilken enorm skillnad man gör. Att klippa gräs är underbart och samtidigt lite läskigt. Vissa backar och ställen här kan vara farliga och visst blir man lite skraj i lutningarna.

Hjälpen kommer från ett 30-tal medlemmar som gör mer än dyker upp för att kratta löv och grilla korv på städdagar. På Bjurholms GK sker det ideella arbetet i alla led och flera styrelsemedlemmar är mer eller mindre på plats hela tiden. I klubbhuset finner vi ekonomiansvarig Monica Enardsson, vice ordföranden Ewa Stuge, Kerstin Persson och Inger Södermark. Tillsammans får de ruljangsen i reception och kansli att gå runt.
– Vi har delat upp tiden och sköter marknadsföring, ekonomi, hemsidan, juniorverksamhet, mejl och telefonsamtal… Och så plockar jag och min man bollar på rangen, säger Inger Södermark.

Lilian Lindkvist hjälper till med juniorverksamheten. Hennes man Harry Lindkvist trivs allra bäst i skogen i sin ensamhet och med en röjsåg i handen, men det blir också en del greenklippning. Nils Sigefelt bygger gångbroar, Uno Persson klipper fairway, Ulf Königsson krattar bunkrar och Linus Lindqvist gräver diken. Alla medlemmar gör något.
– Här finns alltid något att göra. En väg ska renoveras. En bunker skäras. En maskin lagas. Jag tycker det är kul och hjälper gärna till, säger Linus Lindqvist.

UTANFÖR RECEPTIONEN SÖKER banchefen Lars Holmlund skydd från regnet och rengör en av klubbens allra viktigaste intäktskällor, golfbilarna.
– Det är många backar här på banan och vi får in viktiga pengar på att hyra ut golfbilar, säger Lars Holmlund.

Han kramar ur svampen och sätter igång med nästa golfbil. Medlemsantalet låg på 244 inför den här säsongen, där de flesta betalar den fulla medlemsavgiften på 4 200 kronor. Medlemsintäkterna räcker med andra ord inte för att finansiera verksamheten. Att lägga en budget är omöjligt, och greenfeeintäkterna är av yttersta vikt för att få allt att gå runt. På senare år har uthyrningen av golfbilar inneburit ett rejält tillskott i kassan. Lars Holmlund har även lagt mycket tid på att få in sponsorpengar och utbyter tjänster och gentjänster på löpande band med lokala företagare.

Varje investering klubben gör måste räknas noggrant och alla inköp övervägs ordentligt. Vissa maskiner behöver lånas in från andra, mer ekonomiskt starka klubbar. Greenfeebiljetter och reklamskyltar byts mot sand och grus.
– Om någon skänker ett antal ton grus så kanske man kan få åka golfbil ett antal gånger, eller får ett halvt medlemskap. För vissa saker har vi helt enkelt inte möjlighet att betala vad de egentligen är värda. Det vet sponsorerna om och många uppskattar gesten att åtminstone få något litet tillbaka. Det här är ju medlemmar man normalt kanske aldrig hade nått utan denna typ av uppgörelser, säger Lars Holmlund.

FRÅN NIANS GREEN kommer klubbens ordförande Henrik Helmersson åkandes på en golfbil upp mot klubbhuset. På bilen finns ingen golfbag, utan istället en hålborr och koppsättare. Henrik Helmersson var den entusiastiska eldsjälen som tog golfen till Bjurholm för 30 år sedan. Då var han en av tre golfare i kommunen. Redan då var ideella insatser en vital del i både klubbens och banans tillkomst.
– Jag kunde inte drömma om att hela Bjurholm skulle ställa upp som de gjorde. De första nio hålen kostade bara 3,2 miljoner att bygga. De första åren gick bra och vi var väldigt ensamma, men helt plötsligt blev det gott om golfbanor i Umeåtrakten – men inte med folk. Det drabbade oss svårt under lång tid, säger Helmersson som är inne på sin andra vända som ordförande i klubben, och eftersom greenkeepern Max Hansson är på välbehövlig ledighet denna vecka är det ordföranden som rycker in och skiftar hålen på greenerna.
– Det blir inte så mycket golf nu. Jag har en ny höftled och det går inte att vila sig i form i den här sporten. I år har jag nästan gått nio hål men det började regna så jag avbröt. Jag är här nästan varje dag men jag kanske inte gör nytta jämt. Fast jag pratar med folk och det kan ju vara till nytta det också, säger Helmersson och börjar räkna huvuden för att se att alla arbetare kommit in och stängt av sina maskiner.
Det är dags för niofika.

HÅKAN BLUSI ÄR BANKONSULENT på Svenska Golfförbundet med ansvar för norra Sverige. Han känner mycket väl igen den vardag som råder på Bjurholm. Hos distriktets 52 klubbar uppskattas 10 till 15 leva under samma eller liknande ekonomiska verklighet.
– En del har ännu mindre resurser och de flesta upplever samma sak, att de inte hinner med. Liten beläggning, brist på pengar från sponsorer och ett för litet medlemsunderlag i närområdet är främsta anledningarna, säger Håkan Blusi.
Vi hinner inte med är den universella klagofrasen bland greenkeepers. Oavsett anläggning, budget, anställda, speltryck och ambitioner arbetar greenkeepern i en levande miljö i ständig förändring. Gräset kommer alltid växa, marken alltid röra sig och påverkas av yttre element som slitage, temperatur, vind och nederbörd. En golfbana blir aldrig klar, en greenkeeper har alltid något att göra och listan på saker som borde fixas växer hela tiden.

Håkan Blusis främsta råd till de klubbar som har ekonomiska bekymmer och ont om tid är att bara göra så mycket som de mäktar med och satsa på de kortklippta spelytorna.
– Basic greenkeeping. Dressning, gödsling och luftning måste göras men i begränsad omfattning. Trimning får sitta i baksätet tills det finns tid, utvecklingen av anläggningen likaså. Att strunta i något är samtidigt en komplex fråga då det kommer märkas över tid vilka moment som inte gjorts, säger Blusi.
– En liten fördel på dessa klubbar är dock att det inte är samma speltryck som på de större, vilket i sin tur innebär att skötselåtgärderna kan ta längre tid, men de görs. Samtidigt krävs ofta ideellt arbete och på många håll görs fantastiska insatser av medlemmar.

Blusi poängterar att frivilliga insatser alltid varit utbrett i Norrland, och att andelen klubbar som haft möjlighet att ha anställd personal som utfört allt arbete varit klart mindre än i övriga Sverige.
– Jag blir alltid imponerad när jag besöker de här små klubbarna. Generellt kan man säga att de alla, trots ofta väldigt dåliga förutsättningar, ändå lyckas väldigt bra. Det görs enorma ideella insatser för att få dessa banor spelbara och det finns i stort sett ingen klubb, som bärs upp av medlemmar, som behöver stänga helt, säger Blusi.

KAFFESTUNDEN PÅ BJURHOLM är välkommen och det är muntra miner bland de arbetande. Banchefen ser nöjd och belåten ut. Allt slit börjar löna sig och det går bra för Bjurholm i år. Coronapandemin har precis som i resten av Golfsverige inneburit ett något oväntat lyft för klubben och när säsongen ska summeras ett par månader senare har Bjurholm ökat från 244 medlemmar till 330. De har utfärdat 80 nya gröna kort och greenfeesamarbetet med överbelagda Umeå GK har fått kustborna att komma till Bjurholm i större utsträckning. Klubben vet det inte ännu, men när första snön faller i mitten av oktober visar det sig att greenfeeintäkterna tredubblats från föregående år.
Medan regnet börjar lätta utanför restaurangens fönster tar Lars Holmlund en klunk med kaffe och ger en sparsam sammanfattning av säsongen hittills.
– Vi får njuta nu att fler vill komma ut och spela golf. Det kan komma en annan tid, så det är viktigt att vi inte tar för givet att det är så här jämt från och med nu. Men vi hoppas att vi i slutet av det här året kan redovisa någon form av plus, säger Lars Holmlund.

Samtalen runt borden kretsar kring historier och lärdomar från förmiddagens arbeten på banan. Anders Edlund, schemaläggaren, dubbelkollar med folk att de kan klippa dagarna de uppgett. Ulf Königsson får tips av en säsongsanställd i vilken ordning han ska kratta bunkrarna. Nils Sigefelt ger sig på en förklaring till att bygdens golfbana lever och varför medlemmarna ställer upp med sin lediga tid.
– Jag tror att många av oss inte ens behöver övertalas för att hjälpa till. Det ligger nog i vår natur att om något behöver göras, ja, då ordnar vi det, säger Nils Sigefelt och får nickande medhåll från samtliga.

Den som personifierar denna inställning mest av dem alla är förmodligen Harry Lindkvist. Han trivs i skogen och är den som håller sly borta från banan. När det är dags att röja bakom 17:e green, för att få fram den förtrollande utsikten över dalen, eller ravinen vid de sceniska par 3-hålen 11 och 16, behöver ingen övertala Lindkvist. Han tar sin röjsåg och ger sig ner i branterna. Röjarbeten ska göras ordentligt.
– Det kan vara lite jobbigt och ta lite tid. Men det blir bra och jag hittar väldigt många bollar, säger Harry Lindkvist.

SITUATIONEN PÅ BJURHOLM är inte unik. En ökad kravbild från spelare gör att fler klubbar måste involvera fler medlemmar, även i det dagliga skötselarbetet, för att locka besökare och erbjuda en bana de vill spela igen.
– Jag började i den här branschen 1995 och kvaliteten på svenska banor är som dag och natt. Det är också mycket mindre skillnad i kvalitet mellan banorna än förr. De allra flesta gör ett bra jobb. Bro Hof var en trendsättare som i början visade alla vad man kunde åstadkomma med 35 till 40 man på 18 hål. Det påverkade inte bara de största klubbarna utan jag tror att alla influerades på något sätt, inte minst spelarna, säger Håkan Blusi.

I SIN ÅRSREDOVISNING från 2019 uppger Bro Hof Slott AB att de har 30 anställda, varav de flesta på kansli och bana. Rörelsekostnaderna uppgick till drygt 35 miljoner kronor och resultat före skatt blev nästan 3 miljoner kronor. När Bjurholms banchef Lars Holmlund tittar på de siffrorna brister han ut i skratt.
– Det går inte ens att tänka på vad sådana summor skulle innebära för vår klubb. Vi gör fantastiskt jobb på banan och i kansliet för att driva runt det här. Vi behöver locka till oss lite fler medlemmar och framförallt få de som besöker oss att vilja återkomma. Bara en liten del av de där pengarna skulle göra vardagen betydligt enklare. Samtidigt tror jag inte att upplevelsen skulle bli så mycket bättre. Naturen här finns redan och vi vet att vår bana är omtyckt, säger Lars Holmlund.

---

Text: Olof Åsgård • 2020-12-17
Banor och resor • Bjurholms GK • Golfsverige • Svenska golfbanor