120 golfbanor – och bara 2 (!) regndagar om året

Väderpresentatören på den lokala tv-stationen är i extas när han levererar sin sjudygnsprognos, men det är inte de sex solarna eller temperaturen mellan 22 och 27 grader som gör honom så exalterad. ­Istället är det just denna torsdag som får all uppmärksamhet. En röd ruta med texten “ALERT!” förtydligar att det blir en hel del nederbörd de närmaste 24 timmarna. Meteorologen Jerry Steffen gestikulerar och berättar inlevelsefullt att det här är en av blott två (!) dagar om året som det regnar i Coachella Valley. Det verkar ju stämma, det som Albert Hammond sjunger om i låten It never rains in southern California.

Coachella Valley är en dalgång som ligger vackert inbäddad mellan berg i Kaliforniens ökenområde – 20 mil rakt österut från Los Angeles internationella flygplats, LAX.
Antalet mil är egentligen ointressant ­eftersom restiden beror på när på dygnet du kör. Är det under vardagsrusningen kan sträckan ta fyra, fem timmar – trots motor­vägar med upp till sex filer.

För säkerhets skull är det kanske lika bra att undvika en starttid under ankomstdagen – såvida du inte landar i Palm Springs. Det finns nämligen en internationell flygplats även här i öknen, men då krävs mellanlandningar någonstans i USA. Fördelen med Los Angeles är att det numera finns direktflyg från Sverige som tar knappt tio timmar.

Coachella Valley består av nio olika ­städer. Hollywoodeliten har gjort Palm Springs till den mest kända. Tennisstjärnorna ­samlas i Indian Wells för en årlig turnering. ­Rancho Mirage arrangerar alltid årets första ­major, den som Pernilla Lindberg förra året ­segrade i på Mission Hills Country Club.

Det är dock en privat anläggning som vanliga greenfee­gäster inte kommer ut på, men den som vill gå i golfproffsens fotspår kan åka till La Quinta och spela samma bana där PGA Tour varje år arrangerar Desert Classic på.

Vilken bana är det nu igen?

Om du har följt C More-sändningarna från turneringen så känner du garanterat igen två av de tre sista hålen på Stadium Course at PGA West.
Hål 16 har en enorm bunker längs stora delar av den vänstra sidan fram mot greenen. Sandfällan är inte bara bred, den är framför allt djup. Arkitekten Pete Dye har konstruerat ett hinder där det nästan går att stapla mer än tre Phil Mickelsons på varandra och inte vara uppe vid greenytan.

Om du hamnar där nere väntar ett av dina mest krävande bunkerslag och det finns många hobbygolfare som tillbringar massor av tid och slag i den finkorniga sanden.

Om inspelet hamnar till höger väntar ett slag i nedförsläge mot den platta greenen där bollen riskerar att rulla ner i den sex ­meter djupa bunkern.
Den som vill spela 16:e precis som proffsen väljer svarta Tournament Tee och då är hålet 549 meter.
Regular Tee (som har vit ­kulör) mäter 433 meter, medan avståndet fram till flaggan från rött utslag är 391 meter.

Den som har svårt att hitta rätt slinga att spela får faktiskt hjälp att välja i scorekortet. På varje hål finns ett alternativ inringat för både damer och ­herrar och de går under namnen Ladies’ Combo (4 937 meter) och Men’s combo (5 836 meter).

Oavsett var du peggar upp på 16:e så har du en bred fairway framför dig och det är främst under den sista tredjedelen av detta par 5-hål som du sätts på prov – allt handlar om att undvika den där sanden.

Vad skönt att du klarade dig undan med blotta förskräckelsen på 16. Nu kan du andas ut.
Knappast!

På 17 väntar en ännu tuffare utmaning.
Det är förvisso banans kortaste par 3 (120 meter), men Pete Dye har gett sin skapelse det skräckinjagande och fängslande namnet… Alcatraz.

Det kan vara lika svårt att ta sig ut på ö-greenen som det var för fångarna att fly från den berömda anstalten ute i San Francisco­bukten. Majorvinnaren Jason Dufner missade gräsytan i PGA Tour-tävlingen 2016 och bollen rullade ner bland de stora stenblocken, som är sista anhalt före dammen. Därifrån var han ytterst nära att sänka för birdie, men gjorde ett mirakulöst par som till slut ledde fram till ett särspel mot David Lingmerth, som amerikanen vann. Jason Dufner har hyllats för sin bedrift på 17 och numera finns en plakett där som påminner om flykten från Alcatraz.

Det blir ett par även i mitt scorekort och i golfbilen på väg till avslutningshålet kommer tv-skärmen – som hela tiden ger dig uppdaterade och korrekta avstånd – med ett lockande erbjudande att för bara 39 dollar spela ytterligare ett varv.

PGA West har sex banor på området, designade av de allra största namnen inom golfindustrin. Förutom Stadium Course välkomnar även Nicklaus Tournament Course och Greg Norman Resort Course greenfeegäster.
Istället för ytterligare en rond väntar en middag inne i klubbhuset och en reflektion över intrycken.

Golf Magazine har utsett Stadium Course at PGA West till en av de 100 bästa publika banorna i USA och Golf Digest rankade 2007 den som landets fjärde tuffaste bana. Det gör David Duvals 59-rond ­under slutvarvet av PGA Tour-tävlingen 1999 ännu mer imponerande och han avslutade faktiskt med en eagle på 18.

Det är inte bara 16:e och 17:e hålen på Stadium Course som är ­krävande. Även flera av de andra hålen präglas av vattenhinder och sandfällor och fairways ligger som i en gryta mellan stora kullar på ena sidan och privata villor på den andra. Golfaren kan inte riktigt slappna av någonstans, utan det krävs precisa och genomtänkta ­beslut mest hela tiden.

Och väl framme på greenen är det som att putta på… parkettgolv.
– Under tävlingsveckan ligger stimpen på 12,5. Övrig tid på året varierar hastigheten på greenerna men just idag är stimpen 11, ­säger receptionisten i klubbhuset när vi checkar in före ronden på ­Stadium Course at PGA West.

1927 designade Norman Macbeth den allra första golfbanan i Palm Springsområdet vilken uppfördes intill ett hotell i La Quintan.
Banan kostade 50 000 dollar att bygga.
Greenfeen var 1 dollar.

Nio decennier senare har den här delen av Kalifornien ­utvecklats till att bli västra Amerikas golfhuvudstad med mer än 2 000 hål ­fördelade på 120 banor.
Alla de stora banarkitekterna och mest profilerade spelarna har satt sina avtryck på designen och det är alltid nära till en golfanläggning oavsett var i dalen du befinner dig.

Du färdas på stadsgator som Augusta Way och Pebble Beach Drive, det finns enkla pay-and-play-varianter och så ­superexklusiva banor där bara de rika och berömda får svinga loss.

Ökenklimatet gör att högsäsongen är vintertid eftersom det under sommarmånaderna är en medeltemperatur på över 40 ­grader. Om du kan hantera den extrema ­hettan så går det att fynda bland greenfee­priserna i juni och juli. Stadium Course at PGA West kostar då mellan 40 och 60 dollar – mot mellan 140 och 250 dollar när vädret är som mest behagligt.

Många pensionerade amerikaner med golf­intresse från landets norra delar väljer att övervintra just här.
En av dem lottas jag ihop med på ­Cimarrón Golf Resort i staden Cathedral City – Eric från Milwaukee. Han och hustrun bilar varje höst de 325 milen och hyr ­sedan ett hus fram till april då de återvänder till delstaten Wisconsin.

Cimarrón är en bra plats att inleda vistelsen på, speciellt om man kommer hit under det svenska uppehållet, klubborna är dammiga och spelet rostigt. Dessutom passar den plånboken och greenfeen ligger på 90 dollar under högsäsong.

På den stora banan, Boulder Course med par 71, finns det en komboslinga för ­såväl damer (4 790 meter) som herrar (5 496 ­meter).

Anläggningens lillasyster, Pebble Course, är en rolig 18-hålare med par 55 där du har hole-in-one-chans vid hela 17 tillfällen.

Boulder Course hamnade på plats tio när Greenskeeper.org listade södra Kaliforniens bästa publika banor 2013. Terrängen gör att det är smidig att promenera runt, även om golfbil ingår i greenfeen är det inget krav att köra.

Min spelkamrat Eric, som gjort Cimarrón till sin hemmabana under vinterhalvåret, berättar att greenerna tillhör de allra bästa i hela dalen. Puttytorna har inte så många unduleringar, men är riktigt snabba. Missar du inspelen är risken stor att bollen landar i någon av de djupa avrinningsytorna och bunkrarna som kan ställa till det.
Apropå missar.

På hål 3 träffar bollen förvisso ytterkanten av fairway, men studsar olyckligt och försvinner ner i ett av de många “waste ­areas” som omger hålen. När vi kommer fram och lyckas lokalisera bollen har den stannat ­intill en taggig buske.
Eric ler och säger:
– Det är fri dropp fram till ruffen – välkommen till Cimarrón! Den lokala regeln gör att ronderna går rätt mycket snabbare.

Boulder Course har bara två vattenhinder. 17:e är banans signaturhål.
Det krävs 100 meter att ta sig över ­vattnet, 115 meter för att nå framkanten och ­greenen slutar 135 meter bort. Där bortom finns ­sedan den andra dammen som ligger till vänster om utslaget på 18.

När det blåser kraftig motvind på 17, som just denna dag, så är klubbvalet extra ­delikat.
Hotellet, Staybridge Suites, som fungerar som bas under veckan i Palm Springs ligger granne med Cimarrón. Det handlar om två självständiga affärsverksamheter, men parterna har ett nära samarbete och golfaren som väljer att övernatta där har 10 procents rabatt.

Det är ett bra val av boende. Prisvärt (­dryga tusenlappen per natt) och knappt tio ­minuters bilfärd från Interstate 10, motor­vägen som leder till Los Angeles.

Hamnar du också här, se till att välja rummen som vetter ut mot golfbanorna. Då kan du följa naturens vackra skådespel när solen går upp och ner bortom bergen i horisonten.

Ute på Cimarrón, precis som på många andra banor i trakten, är vinden en faktor.
Tycker du att det är besvärligt?

Knappa in 1100 East Murray Canyon Drive på din gps och följ anvisningarna. Du åker i riktning mot San Jacinto Mountains och precis vid randen av bergen breder Indian Canyons Golf Resort ut sig.
– Vi är faktiskt den anläggning där det blåser minst i hela ­Coachella Valley – våra två banor skyddas av bergen runtomkring, säger general manager Todd Connelly.

Det må vara vindstilla, men det är ett förrädiskt lugn på South Course där istället precisionen sätts på prov eftersom det har planterats mer än 850 palmträd längs med fairways och greener.
2004 genomförde banarkitekten Casey O’Callaghan en redesign på södra slingan tillsammans med Amy Alcott, som har vunnit majorn i Rancho Mirage vid tre tillfällen.

Det är tajt och trixigt, men en härlig utmaning. Scorekortet innehåller bland annat fem korthål och lika många par 5.
North Course ligger på andra sidan vägen. Hål 9 och 18 separeras av en gigantisk damm och mitt där ute finns Walt Disney Lotus-fontänen som pumpar upp vattnet hela 30 meter upp i luften.

På den norra banan (som är lite längre än syskonet – 6 348 meter jämfört med 6 018 meter) tillbringade Frank Sinatra och hans “Rat Pack” en hel del tid när det begav sig.

Besökaren påminns om det redan vid incheckningen i klubb­huset med svartvita golfporträtt nedanför kassaapparaten.
General manager Todd Connelly:
– Tidigare arbetade jag på Riviera Country Club i Los Angeles. Nu kan man säga att jag också är i Hollywood med tanke på alla film­stjärnor som har hängt här i Palm Springs.

---

Text: CM Hellsten • 2019-04-03
Banor och resor • Banor & resor • USA • Veckoresa