Golfbanorna du ska spela i Andalusien

Bollen reser sig högfärdigt och får det vitmatta skalet att kontrastera skarpt mot en djupt blå himmel.
Träffen är perfekt.
Utgångsvinkeln likaså.
Och det finns inte antydan till illvillig sidskruv som kommer att förflytta den ifrån den tilltänkta landningsplatsen i fairway långt nedanför tee och Martin Brännström böjer sig ned för att plocka upp peggen innan bollen ens har tagit mark.

Det ser nästan nonchalant ut, men då ska man veta att så jobbar inte någon som är fostrad i Överkalix, Norrbotten.
Brännström är en del av den massiva golfindustri som har byggts upp i södra Spanien under de senaste decennierna, men också en man som har fått uppleva platsen i såväl med- som motvind.
Låt oss återkomma till det.

Innan det är min tur att slå rondens roligaste och mest spektakulära slag får ögonen gå på upptäcktsfärd för att ta in den lika betagande som bejakande ögonblicksbilden över den här delen av Andalusien.

Det är visserligen en vinter som begränsar de allra mest färgsprakande nyanserna i den palett som används för att avbilda landskapet och det mesta går i betydligt mörkare och mer naturnära toner. Men den böljande terrängen, de mjuka kullarna och känslan av att kunna betrakta allt ovanifrån gör ändå allt väldigt levande och dessutom väcker Jerez lågmälda, men sannerligen utspridda, stadssiluett nyfikenhet om man vrider blicken en smula västerut.

Vi befinner oss på Montecastillo Golf Resort och får namnet någon av strängarna i minnenas arkiv att vibrera försynt så stämmer det. Den Jack Nicklaus-designade banan stod nämligen som värd för Europatourens flaggskeppstävling Volvo Masters fem år i följd runt sekelskiftet och för oss svenskar är upplagan år 2000 den mest minnesvärda. Det var nämligen då Pierre Fulke tog sin karriärs största skalp genom att vinna tävlingen – mycket tack vare en heroisk träfemma från 196 meter på det 16:e hålet där han sedermera gjorde eagle.
Ett slag som så småningom kom att utses till årets bästa på hela Europatouren.

Banan har en bit till sin historiska glans och det är tydligt att ambitionerna när det gäller finish har tonats ned en aning, utan att banan på något sätt presenteras i dåligt skick. Men starkast är ändå layouten som gör att Montecastillo är svår att tröttna på. De många höjdskillnaderna skapar ideligen roliga utslag med olika spelalternativ och Nicklaus greenområden uppmuntrar också till kreativitet.
– Dessutom känns det som att anläggningen är lite på gång igen och jag får känslan av att ambitionerna åter igen finns liksom viljan att satsa. Jag tycker att jag har kunnat se hur skicket har förbättrats under den senaste tiden, säger Martin Brännström.

Kanske är det i så fall ett tecken i tiden för ett område, som förtjänar att upptäckas av fler. Här finns mycket att se, standarden på golfbanorna är ofta bra och prisnivån betydligt lägre än på Costa del Sol. Dessutom är området klart mer oexploaterat, för den som vill se en mer genuin bild av landet.
Vi tar Martin Brännströms spanskregistrerade Volvo S40 österut och möter snart synen av Arcos de la Fronteras vita husfasader, som klamrar sig fast på toppen av en brant kalkstensformation på ett lika osannolikt som oemotståndligt sätt.
Dragningskraften att se staden inifrån är för stor och efter att ha trixat oss genom tvära korsningar och gränder så snirkliga att man riskerar att möta bilens bakparti i svängarna så står vi till sist högst där uppe, på Plaza del Cabildo, vars mäktiga kyrktorn dominerar stadsbilden.
Utsikten är magisk, men inget för nervsvaga eftersom det pardonlösa stupet på 150 meter skapar så mycket gelé i benen att en 80-centimetersputt för delning på sista hålet framstår som något att ta lätt på. 

Förr var platsen, med sitt höga och strategiska läge, oerhört viktig för de kristna när det gällde att befästa gränsen mot det muslimska kungadömet och det var också skälet till att Arcos fick suffixet “de la Frontera” (av gränsen).
I dag är byn ett charmigt men svårfunnet utflyktsmål och brottas med extremt hög arbetslöshet, framförallt bland unga.
Det hade kunnat vara annorlunda.

För drygt tio år sedan etablerades den mäktiga golfanläggningen Arcos Gardens och det fick framtidstron att spira, eftersom golfbanan och hotellet kunde bli motorerna som satte fart på Arcos turistsektor och skapade mängder med nya jobb. Banan höll högsta klass, träningsområdena saknade få motsvarigheter i hela Europa och klubbhus, hotell och spa låg på bra nivå.

Martin Brännström flyttade hit som 22-åring, 2005, för att vara med på resan mot att bli en toppdestination. Till en början såg allt bra ut och anläggningen slöt fler stora avtal med exempelvis de svenska och engelska Golfförbunden, samt hade den erkände tränaren Simon Holmes som ansikte utåt.
Men så slog den ekonomiska krisen till, fastighetsmarknaden dog totalt och eftersom heller inte planerna på fler internationella flyg till Jerez infriades så var konkursen oundviklig.
– Fler klubbar i det här området har gått samma öde till mötes. Allt skulle förändras med fler flyglinjer, men det känns inte som att någon jobbar på det aktivt. Det beror också på att många har sett vad turismen kan göra med platser och jag tror att man i så fall vill vara selektiva med vilken typ av turism man får hit. Jag vet ju att Ryanair exempelvis hade planer att börja flyga hit, men fick nej, säger Brännström som var en av flera tränare på anläggningen.

Idag drivs Arcos vidare av banken, men verksamheten går på uppenbar sparlåga i väntan på en potentiell köpare. Men 33-åringen från Norrbotten har blivit kvar – i ett litet radhus intill nionde fairway.
– Jag trivs så bra här nere att jag inte vill vara någon annanstans just nu. Med värmen, ljuset och människorna. Men framförallt gillar jag den här platsen. Och det är klart att det vore kul om det kom hit en ägare som ville satsa ordentligt på banan så allt tog fart igen, säger Brännström, som i dag driver ett eget företag i longstaysektorn.

Den lekfulla och vackra bergsvägen via Ronda tar oss förbi små lågmälda byar, natursköna rastplatser och mäktiga bergsmassiv. Vi når Costa del Sol och Marbella på drygt en och en halv timme, men mentalt har vi förflyttat oss betydligt längre än så.
För om inlandsområdet runt Jerez kändes småskaligt och spansktypiskt så är den här platsen raka motsatsen.
Somliga skulle aldrig få för sig att sätta sin fot här.
Många andra förälskar sig i området, för det är knappast någon slump att den här delen av världen har blivit de frusna nordbornas absoluta favorit.
Golfen är en av de viktigaste faktorerna till det.

Costa del Sol definieras ofta som kusträckan mellan Nerja i nordost och Sotogrande i sydväst och om du kör bil tar det ungefär två timmar att förflytta sig från början till slutet. Längs vägen passeras 74 golfbanor – trots att landområdet är både bergigt, kuperat och inte sällan direkt olämpligt för att bygga golfbanor på. Men även om tillgången på golf är enorm så är det svårt att mätta efterfrågan under högsäsong (vår och höst), då både turister och säsongsboende fightas om starttiderna. Detta trissar förstås också upp priserna. Den genomsnittliga greenfeen ligger strax under 100 euro, men det finns också en antal högprofilerade klubbar som tycker sig kunna ta betydligt mer. Legendariska Valderrama begär exempelvis 370 euro för en helgrond.
Strax utanför Marbella ligger Aloha GC, som spelar i divisionen strax under.  
Men klubben är också en riktig svenskfavorit och det tar inte många sekunder innan vi lyssnar in landsmän på parkeringen.
– Jag skulle säga att ungefär 20 procent av våra medlemmar är skandinaver och 25 procent är britter, så de utgör en väldigt betydande del av vår klubb. Bara 15 procent är spanjorer. Jag tycker att det skapar en skön blandning, säger klubbchefen Pablo Blanco på välskolad engelska.

På Aloha går greenfeen loss på 180 euro. Sannolikt handlar det om att intäkterna från gästspel inte alls är lika viktiga som att göra de egna medlemmarna nöjda med tillgängligheten.
– Men vi ser oss också som en av de fem bästa banorna här nere, säger Pablo Blanco.

Det kan han möjligen ha rätt i – och kanske också en av de roligaste?
För trots att Aloha på sedvanligt solkustenmanér tar oss runt på en promenad bland de tätbebyggda radhusens terrasser och trädgårdar, så störs eller påverkas man sällan av detta under ronden. Och de berg- och dalbaneliknande höjdskillnader som på många andra banor obönhörligen leder till Kalle Anka-land har här använts smartare och skapar ofta dramatik i slagen. Dessutom kittlar det att putta på de såphala greenerna.

Det finns banor som har snabbare greener än Aloha och det finns de som har mer undulerade greener. Men knappast särskilt många som skapar en lika förnedrande cocktail av dessa två egenskaper. En enmetersputt för birdie kan hastigt och hemskt olustigt förvandlas till en sexmeters för par. Och trodde du att det var omöjligt att fyraputta från några meters avstånd så kan Aloha bli platsen där du bevisas om motsatsen.
Men roligt är det.
Och utmanande.
Om det sedan motiverar greenfeepriset är tveksamt, men detta illustrerar också att kvalitet kostar.

Strax intill ligger svenskklassikern Los Naranjos och skulle du få ett plötsligt sug efter Wallenbergare på solsemestern så är det här platsen att beställa den på.
Menyn i restaurangen går, som så mycket annat, i toner av blågult.
Hemsidan finns färdigöversatt till svenska, på sponsorskyltarna finns bekanta namn på svenska företag och tränarstaben med Rickard Strongert i spetsen bär också blågula förtecken.

Däremot är själva banan en fruktbar fusion mellan amerikansk design och spanskt markområde. Precis som på grannbanan Aloha utgör La Concha-bergets ikoniska bergsvägg en effektfull kuliss och det finns likheter mellan de två banorna i övrigt också.
Men vad som separerar dem åt är Los Naranjos tydliga väsensskillnad mellan de två niohålsslingorna. Det väldigt kuperade markområde som första nio är utlagda på bidrar till att göra de hålen roligare, än baknian som är ganska platt och på sina håll intetsägande och konturlös. Men det vägs ändå upp hyfsat av ett starkt avslutningshål, där inspelet över vattnet till den svagt upphöjda greenen med klubbhusterrassens ögon noggrant granskande alltid är spännande.
Eftersom banan ofta presenteras i fint skick så får man anse att det här är en ganska prisvärd upplevelse i det här området.
Men den som letar en mer exotisk och spanskt autentisk golfupplevelse, bör nog söka sig härifrån.

För det är inte skälet att åka till Costa del Sol.

Är du däremot ute efter en golfdestination där solen värmer, greenerna är gröna och som det är enkelt att ta sig fram på finns knappast några bättre motsvarigheter.

---

Text: • 2017-03-23
Banor och resor • Aloha Golf Club • Banor & resor • Europa • Los Naranjos • Spanien • Veckoresa