Jerka Johansson går en tuff match mot sig själv och Svensk Golfs reporter. Foto: Oskar Omne

Tät match

En rond med Jerka Johansson: ”Jag bet av en gren i ren ilska på banan”

För skådespelaren Jerka Johansson är golf mer än bara en sport – det är ett livstidsprojekt. Vi mötte honom i en tät match på hemmabanan Haninge GK.

Text: Henrik Lenngren, Foto: Oskar Omne • 2024-06-20 Uppdaterad 2024-06-20

– Är jag töntig nu? Som funderar på att lägga upp?

Jerka Johanssons blick är uppfodrande och lätt bekräftelsesökande. Hans vita skor trampar aprilvåt ruff på Haninges 14:e hål, och mellan honom och greenen tätnar tallskogen.

– I mitt kompisgäng finns det en viss ”ingen minns en fegis-jargong”. Det är det jag står och tänker på nu.

Jerka plockar fram sin avståndskikare och hummar lätt för sig själv.
– Jag följer kontot ”No Laying Up” på Instagram och blir ofta lite psykad av att det förväntas av en att man ska gå för allt. Men vad fan, hellre en dubbelbogey än ett streck. När jag filmade Maria Wern för några år sedan tog jag en spellektion med en pro på Kronholmen. Vi gick igenom course-management och vikten av att spela smart. När man är på min nivå behöver det inte vara så jäkla töntigt att inte gå för pinnen hela tiden.

Allt verkar upplagt för att han har bestämt sig – det är dags att sona sitt straff för ett halvtaskigt utslag och knuffa ut bollen på fairway igen.
Men så får Jerka plötsligt något lurigt i blicken. Luften är fri, självförtroendet är gott, en hög wedge över träden kan ju göra jobbet.
Ingen minns en fegis…

Några sekunder senare spelar bollen pingis mellan olika tallkronor och hamnar i närmast ospelbart läge. Jerkas blick har nu gått från bekräftelsesökande till självutplånande.

– Varför skulle det vara omöjligt att spela sig igenom 20 tallar? Ja, kanske för att det faktiskt är det. Omöjligt.

När vi några timmar tidigare skakar hand intill rangens bollautomat har Haninges slottsbana precis öppnat för säsongen. Aprilvinden viner när den 45-årige skådespelaren och regissören placerar sin bärbag intill en slagmatta och börjar värma upp.
20,8 står det i handicapkolumnen, men i hans sving bor potential som kan väcka många framtida sänkningar vid liv.

– I kompisgänget har jag alltid varit den lite sämre. Alla ligger runt 14-15. De har aldrig känt sig hotade av mig, och det vill jag att de ska göra.

Förmodligen är det därför han har börjat ta lektioner med Carl Fredrik Järrel på Arlandastad.

– Det fina är att han förstår mig och vilka förutsättningar jag har. Han trycker på att jag inte ska göra det så komplicerat, och att jag måste kunna skilja på kraft och speed. Det är sådant jag kämpar med i mitt huvud. Det går också att applicera på mitt jobb. Ju mindre du spänner dig och försöker som skådis, desto bättre blir du. Om manuset inte lyfter eller om du är dåligt förberedd blir det som att du krystar fram sägningarna. Att eftersträva att vara så avslappnad som möjligt är grejen i allt jag gör.

Som skådespelare slog han igenom som Tobbe i Eva & Adam 1999 och har sedan dess varit mer eller mindre aktuell i både serier och filmer, i allt från Bonusfamiljen och Maria Wern till Stockholm Boogie och Sune i fjällen.
När han inte skådespelar eller regisserar (Alla utom vi var debuten) bjuder han på frustrationshumor i frågesportprogrammet Alla mot alla.
Alltid med ett järn i elden, alltid aktuell på någon streamingtjänst – under våren med actionromantiska komedin STHLM Blackout på Prime.

Och så är han mackkonnässör, med restaurangerna Sandhäxan och Strandhäxan under eget krogbälte.
– Påläggsration är viktig, det ska vara mer pålägg än bröd, säger han på väg till ettans tee, med en nyinköpt kioskmacka i näven.

Hur är mackorna på svenska klubbar?

– Köpenhamnaren på Bro Hof är fin alltså. En fralla med mandelmassa och vallmofrön i brödet. Det blir nästan som en croissant med det söta brödet, den salta salamin och den feta gräddiga brien.

Innan vi slår ut på ettan erkänner Jerka Johansson att han är nervös.
– Jag har mycket att tänka på efter den senaste lektionen. Jag har en helt annan uppställning, är mer krum. Det kan bli en spännande första runda.

Han inledde en gång en krönika med orden ”Låt mig börja med att vara väldigt tydlig med att jag hatar golf”. Då beskrev han sig själv som en självspäkare som ägde förmågan att straffa sig själv.
– Vid ett tillfälle bet jag av en gren av ren ilska. Det var på Rikstens golfbana, ett dropphål med dold sikt. Jag slog rätt ut till vänster trots att det var jättebrett till höger. Sedan sprang jag till skogs. Det var inget stolt ögonblick. Men jag har gjort mycket dumt på banan. En gång slängde jag en gammal Pingputter i sjön. Problemet var att det inte var min egen utan en kompis putter.

Jerka skakar på huvudet, förkunnar att det där var hans gamla jag.
– Jag har det egentligen konkret på papper; det hjälper varken att skälla ut sig själv eller sin bag. Herregud, vem försöker jag lura? Tänk på nästa slag istället, du kan fortfarande rädda det nästa hål.
Nu låter du som Scottie Scheffler.
– Jag såg Björn Borg-filmen och blev inspirerad över att man inte behöver bli arg för minsta lilla. Det är bara patetiskt att man som 20-handicapare bashar sig själv. Det är svårt att komma tillbaka i fokus när man slängt en klubba. Jag har nog blivit lite tråkigare att spela med. Mina polare vill ha sin Jerka som ballar ur, men jag ska inte ge dem det.

Vad blev vändpunkten?

– När jag började våga ge mig ut på lite finare banor och inte längre bara spelade på pay and play-banor på Värmdö. Då kunde jag inte längre vara den där bunkerclownen som gick runt och skrek.

När hade du ditt senaste sammanbrott?

– Det var nog ett par år sedan, när suget att sänka sig tog över och satte krafter i rörelse.

Att sänka sig, är det viktigt?

– Inte siffran i sig utan mer känslan av att jag vill kunna spela med vem som helst. Nu till exempel känns det läbbigt att spela med dig. Du är ju låghandicapare.

Någon scenskräck för att beträda ettans fairway gör sig hursomhelst inte påmind när Jerka Johansson dunkar iväg en spikrak 215-metersdrive. Han inleder stabilt, spelar förtroendeingivande och går upp till två håls ledning redan efter fyra hål.
– Jag skärper till mig när jag spelar med bättre spelare. Det här är över förväntan, jag är förvånad. Så här bra brukar det inte gå. Men det är sjukt kul när det funkar.

Med en apelsinsnus under överläppen tar Jerka kommandot över matchen. Han undviker misstag, streck och – bunkrar.
– Jag har en tendens att titta på bunkerklipp på Youtube istället för att åka ut och träna på slagen. Det skulle jag behöva. Algoritmerna gör att allt jag får upp i flödet handlar om golf, oftast Hank Haneys simple slice fix. Varje dag är jag sååå nära att subscribea.

Jerka Johansson. Foto: Oskar Omne
  • NAMN: Nils-Erik ”Jerka” Johansson.
  • ÅLDER: 45 år.
  • FAMILJ: Tre barn och sambo.
  • BOR: I Skönstaholm.
  • HEMMAKLUBB: Haninge GK.
  • HANDICAP: 20,8.
  • FAVORITBANA: Haninge GK.
  • STÖRSTA GOLFMERIT: Birdie på The National i Skåne, ”blev random hopparad med ett proffs som skulle träna för touren”.
  • STÖRSTA ÖGONBLICK I KARRIÄREN: Det väntar jag på ännu…
  • BONUSINFO: Försöker pitcha in en golffilm, baserad på Hans Gunnarssons bok Albatross, till olika produktionsbolag. Manuset handlar om en golfare som går in i en golfpsykos. Han blir som besatt av golf och det går ut över hela hans familj. Den är rolig med bra dialog; mörk och intelligent. De flesta satsar på bestsellers om filmen ska baseras på en förlaga. Albatross är ganska smal och krumelurig. Produktionsbolagen har svårt att se att den får tillräckligt stort genomslag, och det är ju A och O just nu. Men vissa kommer igenom nålsögat och den här filmen ska till Cannes en vacker dag.

På nian, banans svåraste hål, står han inför ett tufft inspel rätt in i vinden och med ett vattenhinder som omsluter greenen med Årsta slott i periferin. Han har två extraslag, får göra dubbelbogey för två poäng, men går för flaggan med sin järnåtta.
– Nu ska du få se min specialitet – att fucka upp ett perfekt utslag. Det är jag bäst i världen på.

Men bollen flyger i en perfekt båge och dimper nedan två meter från flaggan. Ett magiskt slag som förtjänar åskådare och applåder men inte en människa kan skymtas.
Jerka verkar nöjd ändå, även om birdieputten slickar hålkanten.
– När man får till slag som de här är det inte så konstigt att golf gör en besatt.

Med 17 poäng i scorekortet och ett upp i matchen är Jerka på gott humör. Det beryktade temperamentet har förvisso inte prövats.
– Tur det. Jag kan älta en dålig chip i flera dagar. Jag förstör ju för mig själv men det är så svårt att sluta basha.

Han är frågvis och vetgirig, nyfiken och intresserad. Ber om tips hur man ska tänka när bollen ligger i uppförsläge och om det är en eller två klubbors motvind när blåsten tilltar på korthålen.
– Jag är inte på den nivån att jag på egen hand kan anpassa klubbor efter hur vinden ligger. Att få pointers och tips från duktiga spelare gör så mycket. Det är jävligt kul att tänka i nya banor.

I mitten av slutnian tappar han fokus för ett tag, streckar två hål i rad – bland annat efter tallpingisen på hål 14 – och bjuder in till match.
Det är helt lika när vi peggar upp på det 18:e hålet. Vi hinner prata om livet som påpassad profil, om att saker han säger i en podd kan bli rubriker. Som när han som Bajen-supporter kritiserade Malmö FF:s svansföring och ”vad man tror att man är kapabel till och hur överlägsen man är”.
– Man vet ju aldrig vad medierna slår upp. Men jag står fast vid det jag sa där, jag blir verkligen provocerad när (MFF-tränaren) Henrik Rydström har det där självgoda beteendet.

Jerka kliver ner i greenbunkern, första besöket för dagen, och verkar för en stund ha glömt att vår egen match står och väger.
– Få saker stör mig lika mycket som när folk är självgoda. Att efter att ha vunnit mot Gnaget med 5-0 säga att det bara var en vanlig match i vardagslunken – det övergår mitt förstånd.

Från bunkern finner han sig och står för en av dagens bästa aktioner. Sekunderna senare traskar han upp på greenen med bunkerkrattan i högsta hugg. När han ser mitt roade minspel inser han att puttern ligger kvar i bagen.
– Vad håller jag på med? Jag är så uppjagad nu.

Jerka tvåputtar för seger – 1/0 – och bränner av ett leende.
– Jag har haft sämre starter på säsonger, säger han.
Nu låter du lite som Rydström…
– En vanlig runda i vardagslunken… haha.

Vi slår oss ner i restaurangen och med porlande ölskum i glaset pratar Jerka inspirerat om spelet som fått honom på fall.
– Jag har verkligen nördat ner mig i golf; hittat min hobby. Tidigare spelade jag korpfotboll, tennis och badminton men när man blir 40 plus börjar det göra ont i kroppen och du blir mer och mer skadebenägen. Samtidigt vill du ändå kunna röra på dig. I golfen finns ett litet kryphål. Du bär din bag, du bränner kalorier, du går dina 16 000 steg på 18 hål. Men framförallt handlar golfen om att jag har hittat något slags livstidsprojekt. Det här kommer jag ”jobba med” tills jag dör. Jag kommer åldras med golfen. Det är skönt eftersom jag bara har en massa snabba, korta, intensiva projekt som frilansare. Golfen kommer bara pågå konstant. Det är min terapi. Jag får jobba med mig själv mentalt och kan förbättra mig.

Du har sagt att du tackar nej till det mesta som är utanför din zon. En golfmatch ingår inte där?

– Det där går i perioder. Ibland känner jag att det är dags för en utmaning, som när jag gjorde musikalen (The One) i höstas. Samtidigt behöver jag inte vara ute och jaga kickar. I golf får jag kicken som behövs.

Genom åren har han spelat golf på många platser, från Talloires och Palma till tidigare hemmabanan i Husby.
– I sommar åker jag till Irland. Jag har inte bokat resan men en av banorna heter Portrush någonting.

Royal Portrush?

– Ja, kanske. Jag måste kolla i mobilen. Är den bra?
– Tja, enligt Golf Digest den åttonde bästa banan i världen ifjol.
– Säg inte så där. Har de en starter i tweedkavaj som plockar av varje spelare som råkar duffa på första tee? ”Sir, may I ask you to step of the course, please.” Fy fan, Irlandsresan skrämmer mig. Det är därför jag ligger i hårdträning nu.

Varför har du fastnat för golf?

– Det är så konkret. När man som jag jobbar med ett konstnärligt yrke är det så godtyckligt vad som är bra eller dåligt. I golf kan jag jobba på och så kommer det ge resultat. Behovet av att ha något konkret i tillvaron när man bara flänger runt med jobbet är nyttigt.

Är krönikan du skrev om att du hatar golf inaktuell?

– Ja, verkligen. Och jag har förstått att ilskan jag bar inom mig inte var konstruktiv. När jag stod och harvade i skogen idag, när jag spelade sicksack med en massa trädträffar i rad, är det skönt att ha lämnat mitt gamla jag bakom mig.

Brinner du aldrig av längre?

– Idag är brinnet på ett annat sätt, mer lågintensivt. Matcherna jag går är mot mig själv. Men visst, om jag inte hade hämtat upp det på slutet idag hade det säkert funnits en risk att jag gått ”really dark” igen.

Du sa att du var nervös men verkade lugn, harmonisk och obrydd?

– Jag ville nog bevisa att jag inte bara är en pajas på golfbanan, och kanske också bevisa att jag har utvecklats, säger Jerka Johansson.

Han blickar ut över banan och skymtar nians green.
– När jag limmade inspelet så kan jag ju känna att jag har en naiv dröm inom mig: hur långt skulle jag kunna gå om jag bara satsade på golfen?
Hans blick är på nytt uppfodrande och lätt bekräftelsesökande:
– Kan jag nå Seniortouren om jag ger allt?

Läs också:


Text: Henrik Lenngren, Foto: Oskar Omne • 2024-06-20
ArtiklarEgna speletEn rond medGolfsverigeHaninge GKJerka JohanssonReportage
Rulla till toppen