I väntan på äventyret samlar Ola Wenström kraft på bänken vid ettans tee. Foto: Mickael Tannus.

Reportage

Wenström på Viken

Vi mötte tv-profilen Ola Wenström i hans nio hål långa golfparadis vid Öresund.

Text: Eric Franzén • 2021-04-22

Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 2/2021. Vill du få Svensk Golf hem i brevlådan? Klicka här för att prenumerera på nya magasinet.

Golfbanan i Viken. Så benämns den ofta av de som ­spelar där. ”Den gamla golfbanan vid havet” är hur Helsingborgs GK väljer att presentera den. Klubben har sin hemvist på niohålsbanan, 20 minuter utanför centrala ­Helsingborg.

En av medlemmarna heter Ola Wenström och det tar inte många minuter att förflytta oss från de urdruckna kaffekopparna vid köksbordet till första tee. Bostaden i strand­orten Viken ligger en kort inrikesflygning från den strålkastarbelysta tv-studiomiljö som han ofta förknippas med. Fast denna oktober­dag har studiolamporna ersatts med en hårt kämpande sol som stundtals lyckas bryta igenom det betonggråa molntäcket. Den skräddade programledarkostymen har bytts ut mot robusta funktionsplagg och en mössa som dragits ned över öronen. Ton­läget är ändå lika precist och rappt som när en möjlig diskussionsöppning om ­Chelseas mittbackspar passas vidare till någon av ­studions ­expertröster. På femte hålets tee vänder han plötsligt blicken snett inåt ­banans mark.

– Tänk att få spela upp till åttans green härifrån.

För Ola Wenström, och de flesta andra som spelar regelbundet här, blir Viken något av en ständigt pågående upptäcktsfärd. Hålen på strandheden bör främst ses som lösa förslag på hur du ska ta dig runt. Markområdet började utforskas med klubba och boll i mer formell form under 1924 när den första inkarnationen av banan stod klar. Tre greenområden har bytts ut sedan dess och ett hål har dragits om på grund av säkerhetsskäl. Men det mesta ligger kvar där William Hester placerade ut det för 96 år sedan.

Det är relativt glest mellan bollarna och det dröjer till tredje hålet innan får vi kontakt med spelaren bakom, som Wenström erbjuder att släppa igenom utan att blinka. Mannen avböjer och fortsätter färden bakom oss i lugnt ensamspelartempo med sina hickoryklubbor på ryggen. Hans tolkning av att Viken avnjuts som allra bäst med tidstypisk utrustning delas av många andra entusiaster, däribland sällskapet Hickory Goffers of Helsingborg.

Men det finns angelägna skäl att blicka en bit bortom tweedkläderna och de smäckra bagarna i canvasduk. Banor av denna typ är lätta att romantisera sönder som en tidsresa med övertydliga förtecken. För Viken har samtidigt mycket att säga oss om vad en golfbana av relativt enkel och ­tillgänglig karaktär kan betyda för män­niskorna som bor i trakten.

Ja, vi måste stryka under ordet ­golfbana med en extra tjock märkpenna. Viken är ingen golfanläggning. Här finns ingen ­kiosk, ingen shop eller reception. Ingen drivingrange. Fast på en av sidorna i den digert genomarbetade och läsvärda historieskildringen Golfbanan i Viken får vi lära oss att många av klubbens tidigare instruktörer gärna använde femmans fairway som övningsfält under sina lektioner.

Ju kärvare desto bättre. Vinden är en omistlig krydda när Wenström spelar på viken. Foto: Mickael Tannus.

Tidsbokning via Min Golf existerar inte heller här. Det är saker som klubben löser genom ett högst analogt greenfeekuvert (nej, Swishbetalningar accepteras inte i nuläget), en bollränna vid första tee och en smula sunt förnuft. På något annat sätt vill inte den privata ägarfamiljen Hultberg ha det. De har instiftat tävlingar, vunnit någon KM-titel och bytt av varandra på klubbens ordförandepost. Men utan att göra Viken till något som det tidigare inte varit när de själva utforskat spelet här.

Om vi frågar Ola Wenströms trängda kalender borde Viken vara en mindre bra lösning i ett inrutat karriärliv. Men i praktiken visar det sig fungera perfekt. För honom öppnar det för fler snabba ­spontanrundor, samtidigt som golfen kan fortsätta ta ­samma plats i tillvaron som för drygt 40 år sedan – under sommardagarna med farfar på Borås GK.

– Det här med att boka en tid till 10.21 på nästa torsdag känner jag mig väldigt obekväm inför. Jag förstår att det kan behöva vara så, men det är inte sättet som jag kom in i golfen på. Jag och farfar brukade spelade 18 eller 36 hål på Borås under somrarna och då var det verkligen bara bollränna och väldigt lättillgänglig golf som gällde.

Det räcker med en snabb blick ned i hans bag för att hitta fler möjliga kopplingar till denna period. Järnens klubbhuvuden är av det smäckrare slaget. Troligen inte mycket större än bladet på den avsågade damklubba som Wenström tidigt fick i händerna. Med denna fick han slå några slag de första gångerna han kom ut på banan ihop med farfar och hans golfkompisar. Bärbagen är också av det mindre och smidigare formatet. Likt den som han släpade på tåget under sommarlovet, till mormor och morfar i Vimmerby och till farmor och farfar i Borås. Golf var en lekfull sysselsättning. Snabbspolar vi bandet fyra decennier framåt har inte det förändrats märkbart.

– Detta är den optimala avkopplingen. Varje gång man kommer iväg på ettan något sånär blir det ett stort andetag och ett ”Fy fasen, vad detta är härligt”. Pulsen sänks och jag får ägna mig åt något som fortfarande är alldeles för svårt (skratt). Jag är stenhård mot mig själv när det gäller att föra score. Men det är mer att jag gläds och njuter av ett knippe sköna slag än att förbanna mig själv över att jag inte får ihop något vettigt i score­kortet, vilket har blivit mindre och mindre viktigt.

Att spela Viken är något som Wenström gör efter eget huvud. Det blir ju bäst så. Tvåan är vanligtvis ett långt par 3 som ruskar liv i spelaren efter det välkomnande öppningshålet. Idag mäter det en dryg kilometer i den blytunga motvinden. Ett enkelt järn lämnar honom det slag han helst vill hantera in mot korthålets kluriga greenområde. Det är snabb och ärlig golf utan pretentioner. Smarta slag varvat med roliga utflykter. Sådana som kroppen skriker att han måste slå.

– En jämförelse med fotboll är att man ligger högt upp i andradivisionen och vinner ofta. Istället för att vara i högsta divisionen och få stryk betydligt oftare. Här får man känna sig bra på något sätt. Trots att man har spelat golf i över 40 år är det alldeles för svårt i stora delar, för att få ihop spelet helt och hållet över 18 hål. Men över den här slingan på nio kan man åstadkomma något.

Inga varningslampor bör tändas när Viken ofta benämns som en linksbana. Vi går och slår bollen på strandängar som för ett antal år sedan använts som betesmark. Efter att djuren gjort sitt blev sandjorden allt mer näringsfattig, något som är kännetecknande för det vi brukar se som linksmark.
Rent topografiskt skiljer sig inte Vikens markytor nämnvärt från exempelvis Falster­bos eller Ljunghusens 19–27. Det är ett spelfält med relativt små rörelser och höjdskillnader. Mer Royal Liverpool än Ballybunion, om jämförelserna för en sekund får sticka helt ohejdat ut i den internationella stratosfären.

Men när hålens design granskas närmare i detalj är Viken givetvis en betydligt mer anspråkslös skapelse. Merparten av greenerna är relativt beskedligt utformade utan nämnvärda unduleringar. Det finns inte heller många fairwaybunkrar som får dig att kallsvettas ymnigt uppe på tee.
Istället förlitade sig William Hester på sin utmärkta blick för spelet, och hittade ett antal väl avvägda linjer från tee som fortfarande får det att kittlas inombords.

Ett typexempel på detta är hål 6, Vikens allra starkaste stund, sett till den rena spelupplevelsen. Fairway på detta myndiga par 4 är svagt vinklat åt höger, bort från Öresunds fräsande vågor bortom vänstersidans strandhed. Den som håller utslaget mot vänster tjänar några extra viktiga meter inför det stundande inspelet. Ett slag som är enkelt i teorin, men svårare i praktiken då varje cell i kroppen vill spela bort från den vänstra sidan.

Några minuter senare går både Wenström och undertecknad mot våra drivar som bromsat in strax till höger om fairway. Härifrån väntar ett något snävare inspel. Fast oavsett om du puttar för birdie eller trippelbogey blir den visuella belöningen densamma uppe på greenen, med en slående vacker vy över havet och banans öppnare vidder.

– Jag har två hål som jag nästan aldrig bemästrar. Det är tvåan och sexan. De är för svåra för mig. Men man blir nästan religiös varje gång man kommer upp på sexans green, säger Ola Wenström.

Det knöliga sjunde hålet kan också framkalla en del känslor inombords, fast av lite annan karaktär. En teknisk skapelse och högst nödvändig nödlösning som William Hester ändå får skrivas fri ifrån. Detta krängande korta par 4 var ursprungligen ett par 5 som löpte tätt bredvid väg 11, men som blev allt farligare med tiden i takt med att utrustningen utvecklades och greenen gick att nå på två slag. Sjuans gamla mark gör sig stundtals påmind under våra fötter innan vi snirklar in bland träden.

Åttonde hålets tee ligger inbäddad bland resliga stammar och är ett delikat par 3 där bollen färdas från den utkarvade öppningen i det lilla skogsrummet och ut på strandheden. Där är den inbunkrade greenen och framförallt vinden ständigt redo att syna ditt slag ur alla tänkbara perspektiv. Wenström erkänner villigt att han gärna kollar flaggplaceringarna när han och hunden Syrran tar sina dagliga joggingturer runt och, om det är riktigt glest med spel, på banan. Att bemästra åttans knappa hundra meter i riktigt svårjobbade förhållanden är också något som växt till en egen lockelse i Ola Wenströms värld.

– Jag vill testa åttan i så stark motvind som det bara går. Det händer att jag mer än gärna smiter ut en timme på banan när det blåser och stormar. Klass 1-varning och ­sådant? Det har jag skytt. När det är vindstilla är det en 52-gradare för mig. Men det värsta jag har slagit är nog en järnsjua som bara tvärstannat 90 meter fram.

Den vind som vi möts av på hålet är dock inte av kalibern som får Wenström att sjunka ner i riktigt djup spagat. En wedge och två puttar senare återstår endast avslutnings­hålet. Längdmässigt inte alltför avskräckande, men ändå ett par 4 som kan sätta igång saker inne i huvudet när möjligheten att slicka vänstersidans träd och knappa in giriga meter lyfts fram.

Greenen ligger bredvid det smått ikoniska klubbhuset, som är något av ett golfmuseum i sig. Byggnaden ritades i nationalromantisk stil av Astrid Lillienberg-Sieurin och är idag försett med en skyddande q-märkning. Det ursprungliga vasstaket är utbytt men i övrigt är mycket intakt sedan de första golfskorna trampade in över tröskeln under 1928. Frilagda bjälkar i taket, panelklädda väggar och omklädningsrum med små träskåp som försiktigt börjat skifta nyans i takt med tidens gång.

På vintern är det inte ovanligt att en bättre medhavd smörgås med tillhörande termoskaffe avnjuts här inne. Under sommaren skiftar det till en knutpunkt där inbjudningar till spontana grillkvällar i någons trädgård tar form. Även om Wenström för egen del gärna ser att man löser efter golf-maten på restaurangen Knuts Fru Ann, som han och frun Lotta Wenström har öppnat i den närliggande hamnen.

Foto: Mickael Tannus.

Efter att vi puttat ut på nian är det dock inte lunch som han främst är sugen på. En trevande fråga om vi inte ska gå nio hål till singlas ut. Jag är mycket frestad att nappa men måste avböja efter en snabb koll på klockan och tågets tidtabell. Det är tveksamt om Ola Wenström verkligen köper detta fullt ut. I hans värld råder ingen brist på kreativa lösningar för att hitta mer tid för golf.

– Extremfallet är när jag stack iväg med två klubbor för att springa tre hål på nio minuter. Jag hade joggingkläder på mig, men hann inte den planerade löprundan. Istället började jag kasta skräp men såg också en lucka att klämma lite golf.

Jag lämnar Golfbanegränd 2 med en tajt högersväng mot södra Skåne och Malmö Central. Under dagen tilltar vinden ännu mer kännbart när tåget väntas in på perrongen. Ett tydligt tecken på att åttans tee troligen inte är ledig.


Text: Eric Franzén • 2021-04-22
ArtiklarHelsingborgs GKOla Wenström
Scroll to Top