Möt tränaren med 64 år i golfens tjänst

Birgittasystrarnas katolska nunnekloster på Burevägen i Djursholm är en vit och vacker byggnad som invigdes 1923. Självaste påve Johannes Paulus II bodde här när han var på besök i Sverige 1989. Några hundra meter därifrån ligger Djursholms Golfklubb.

I katolska sammanhang spelar det knappast någon roll att golfklubben invigdes där några år efter klostrets födelse – men för George Deverells liv hade det en avgörande betydelse.
Utan nunnorna skulle han möjligen ha blivit kemist.

Vi förflyttar oss bak till 1950-talet. George Deverells bästa ämne i skolan hemma i London är kemi, men golf har blivit hans passion. Han jobbar som juniorpro och assistentpro på olika klubbar, bland annat under Ryder Cup-spelarna Bert Hodson och Reg Horne, och pratar en dag med en kompis som dragit till ett Sverige som inte varit med i kriget och därför bland annat ser golfen börja ta fart.
Yes, svinkalla Sweden.
George, 25 år ung, bestämmer sig för att åka dit och hälsa på sin brittiske golfkompis. De spelar golf, förstås, och träffar bland annat en dag på Jimmy Dodd som flytt England vid krigsutbrottet 1939 och är headpro på Djursholms GK i Stockholm.
Jimmy Dodd har problem.
Han har nämligen en assistent som heter Donald, även han britt. En trevlig kille som George Deverell känner lite grann från golftävlingar hemma i England. Jimmy Dodds ”problem” är att Donald blivit kär i en
katolsk flicka och förlovat sig med henne.
Alltså måste Donald bli katolik.
Hm.

George Deverell tar nu, 64 år senare och numera 89 år ung, emot på Djursholms Golfklubb och skrattar gott åt minnet:
– Jimmy Dodd var förtvivlad. Donald höll sina lektioner på vardagar men var aldrig på klubben på helgerna, då många medlemmar var där och de ordnade tävlingar.
Han var ju kär! Så istället för att vara på klubben var han hos nunnorna på klostret för att studera.
Det slutade med att Donald fick sluta på klubben och ägna sig åt sin flickvän och sina religiösa studier istället.
– Haha, så jag borde nog tacka nunnorna för att jag fick chansen, skrattar George Deverell.
Jobbet som assisterande pro erbjöds nämligen på stående fot unge George Deverell.
– I mitt kontrakt ingick mat på klubben. En fru Ekholm hade restaurangen och jag fick ägg and bacon varje dag i flera år. Jag kände mig som hemma direkt.
Från England var jag van att kalla herrarna på klubbarna för Sir och damerna för Madam och det gjorde jag givetvis även här i Djursholm.
Det var lite sensationellt. Medlemmarna accepterade mig direkt och kände nog att, oj, vilken väluppfostrad ung pojke vi fått hit, ler han.
Och resten är historia.
Idag är George Deverell – eller ”Jåschan” som han kallas – hedersmedlem i både Djursholms Golfklubb, brittiska PGA och svenska PGA och har svenskt rekord med
sina 64 år som pro.

– Hoppa in i golfbilen, säger han och visar banan.
Allt och alla hejar på honom. Han känns lika självklar på banan som flaggan på 18:e green.
– Det är ofta slumpen som avgör vilken riktning man tar i livet. Om jag inte blivit golftränare, jag vet inte, kanske jag hade blivit något med kemi och suttit på ett labb
någonstans, funderar han.
Han stannar golfbilen i god tid om någon ska slå, säger något uppmuntrande när vi passerar och är noga när han kör över tågrälsen som skär genom banan.
– Även om det blinkar vitt ska man titta, förklarar han och säger att han känner till varje decimeter av banan.
Hans filosofi när det gäller golf är enkel:
– Jag tror på en ganska ortodox sving som går lätt att upprepa. Inte massa onödiga utsvävningar. Man ska inte behöva ha en speciell kropp för en golfsving. Se till
att det fundamentala, som greppet, är rätt från början.
Den bästa sving han sett är Ben Hogans.
Punkt slut.

Tack vare eller på grund av andra världskriget kom han i kontakt med golfen. Pappa Henry var bryggmästare på ett stort ölbryggeri i London och ansågs så viktig
för den näringen att han slapp dra ut i kriget.
– Det var ju väldigt skönt för min mamma Amalia och för mig och min bror som var små killar då, konstaterar George.
Däremot måste familjen lämna London.
– Tyskarna bombade London. Det var ett helvete där, så vi flyttade till Datchet, vid floden Themsen nära Windsor Castle, en timme från London. Pappa åkte med
tåget till Waterloo Station varje dag och jobbade, men vi bodde i ett hus i Datchet, minns George och berättar om hur han såg himlen färgas röd när London brann efter
tyskarnas bombningar.
Ett starkt minne är när ett tyskt plan kom fel och för nära Datchet och han minns tydligt ljudet när britterna sköt ner det.
Men han var bara ett barn och barnets liv där i Datche var mitt under brinnande krig ändå ganska bekymmerslöst.
– Jag kommer ihåg det som att det var ett ganska vanligt liv, trots allt. Klart att mina föräldrar pratade om Hitler och kriget men, nej, det var inte så mycket som påverkade mig.
I Datchet fanns däremot en niohålsbana.
Den kom att påverka hela hans liv.
– Jag hade aldrig kommit i kontakt med golf tidigare men sprang dit en dag och frågade om jag fick gå caddie. För mig var det en fantastisk värld som öppnade sig.
Spelarna var vänliga och jag fick prova att slå och kunde ibland få någon gammal klubba. När klubbens headpro blev inkallad hjälpte jag hans fru i golfshopen, gjorde
rent klubbor och sådant, och när han kom tillbaka blev jag därför något av hans favorit, berättar han.

Som alla unga drömde liten George om framgång.
– Jag ville bli bäst i världen på golf. Givetvis. Det hör väl till ungdomen? Det är först med åren man blir mer realist. När kriget tog slut flyttade vi tillbaka till London. Jag
blev först juniorpro och sedan assistentpro på ett par klubbar och spelade förstås tävlingar.
– Bunkerslag var min styrka. Men jag har också gjort åtta hole-in-ones. Det mest minnesvärda av dem var i Rungsted i Danmark när vi professionals spelade det årliga Skandinaviska mästerskapen.
Första hålet.
Jag var nervös, slog och såg bollen gå rakt i hål. Så med 71 hål kvar ledde jag, haha, det är ett fint minne. Jag slutade tia.
Hans största tävlingsmerit är en andraplats från just Skandinaviska mästerskapen, 1960.
När han idag, som tränaren George Deverell, tittar tillbaka på den unge golfspelaren George Deverell är analysen ganska tydlig:
– Jag hade en ganska naturlig sving, men nog inte tillräckligt med kraft. Och kanske inte nerverna för att bli elitspelare. Man ska veta att det krävs oerhört mycket
för att bli en toppspelare. Ju längre jag har varit i den här branschen, desto tydligare blir det.
Han fick en dag en inkallelseorder till flygvapnet.
– Jag stationerades på olika platser. Först nära Liverpool, sedan i Midlands och så småningom i Brize Norton, den största flygbasen i England. Jag blev
ansvarig för centralregistret och läste telegram och post som kom till befälhavaren. En gång i veckan var jag tvungen att skriva på The Official Secrets Act. Kriget hade ju nyss tagit slut så det var allvarliga tider.
Men hela tiden fanns drömmen om golf med.
– I Brize Norton kunde jag spela på Burford GC. Så småningom fick jag lämna flygvapnet och då hade jag bestämt mig för att golfen skulle bli mitt liv, minns han.
Och inte långt därefter var det alltså dags för den där semesterresan till Sverige, den som skulle bli några veckor men nu går in på sitt 65:e år…

På samma sätt som den legendariska Jimmy Dodd anställde George Deverell som assisterande pro har han själv, sedan han tog över som headpro 1960, anställt ett
antal britter.
Varför kan man fråga sig.
Eller ännu bättre är förstås att fråga George Deverel själv. Han tvekar inte en sekund när han säger:
– För att de vet vad som krävs! Golf är enormt stort i England. En kultur! Bland annat vet britter att man måste jobba hårt och jobba helger. I England är det en
självklarhet. Det är då medlemmarna är på klubben. Det enda problemet med de jag tog hit var att många andra klubbar, när de fick en tjänst som headpro ledig, tittade på vem vi hade som assistent och värvade denne.
Han pratar om skillnaden på golf i Sverige och i England.
– Störst skillnad är att det finns stora, berömda klubbar där gäster inte ens får komma in. Den typen av snobbiga klubbar finns inte i Sverige. Nej, Djursholm är definitivt inte en sådan även om medlemsavgiften givetvis
är hög här. Andra brittiska klubbar däremot är väldigt avslappnade. En stor skillnad är även att det i England finns så många kommunala banor. Borde inte det egentligen vara en typisk svensk sak?
Stephen Law kom som assistent till George Deverell för 35 år sedan och efterträdde honom som headpro när han gick i pension. Den här dagen står Stephen i shopen och hejar glatt på sin kompis och läromästare George.
– Hur är det? Så du intervjuas? Vad trevligt! Då måste jag bara berätta att när George sa till sin far att han skulle bli golftränare svarade pappan, ”du kan bli vad du vill, bara du inte blir en tråkmåns”. Och jag kan, efter 35 år
som vänner, säga att George är allt utom en tråkmåns.
Han gör en konstpaus och lägger till:
– Dessutom kan jag, även det efter 35 år, berätta att George alltid sagt att han ska lära sig slå en fade men, jag måste tyvärr meddela, att det har han fortfarande inte
lärt sig…
George skrattar gott. Titeln lyder nu ”Honourary Professional”, och han är på klubben varje dag. Fortfarande vill medlemmar ibland ha något råd av honom.
– Men man kan säga att jag numera mer är ordningsman här. Jag ser till att cyklar står i cykelställen, berättar att hundar är tillåtna om de är kopplade och sådant. Man kanske kan säga att jag är en bärare av traditioner i klubben.
Varje dag tar jag bilen från Mörby, där min fru och jag bor i en lägenhet sedan vi sålde vårt hus i Djursholm, för att vara några timmar på klubben, berättar han.

Och givetvis spelar han fortfarande golf.
– I somras blev det några rundor, bland anat med min son. Men golfen har förändrats. Inte minst utrustningens utveckling är enorm. Det är säkert bra men jag känner inte att jag är en del av det. Nu är det mycket customfitting, som är en vetenskap i sig.
Han bläddrar bland minnen när vi träffas. Både i form av gamla tidningsklipp, bland foton på väggen och inte minst i sitt eget minne.
– Titta här, avbryter han plötsligt, och pekar på ett foto av Barbro Birke och Kristina Westerberg, de här två tjejerna gick till final i junior-SM 1967. Det var stort för mig. Vi har alltid haft bra juniorverksamhet i Djursholms GK.
Och många är dem som han tränat.

Men finns det hopplösa fall?
– Framförallt har folk olika ambitioner. Om någon slagit luftsvingar och plötsligt träffar bollen kan den bli lika glad som en duktig spelare som lyckas med en perfekt draw.
Han lutar sig fram och säger:
– Jimmy Dodd, min företrädare, berättade en gång att han hade försökt hjälpa en medelålders kvinna, lite överklass, länge. En dag kom hon och sa att hon nu hade tagit 50 lektioner, utvecklades inte och därför
tänkte sluta spela golf. Mister Dodd tittade på henne och suckade ”I can assure you that whatever you are giving up, it’s not golf…”
Han skrattar gott.
– Det var fräckt sagt. Jag skulle nog inte gjort det. Men Jimmy kunde till slut inte hålla tyst.
George Deverell är säker på att golfen har en ljus framtid.
– Men, betonar han med all pondus kanske bara en 89-åring har, det stora hotet mot golfen i framtiden är långsamt spel. Alla regler som införs för att skynda på spelet är bra.
Han konstaterar att flytten till Datchet under andra världskriget, nunnornas lektioner där i klostret när han var på sitt första Sverigebesök och alla vägval som bidragit till ett liv i golfens tjänst i Sverige varit bra.
– Jag skulle välja samma liv igen. Ingen tvekan! Du, vilken tur att det inte blev kemi på ett labb!

---

Text: Ola Liljedahl • 2019-12-29
Artiklar • George Deverell • Reportage • Sverige