GUSTAFSON: Konsten att putta bra

Att möta Rosie Jones i match plockade alltid fram det bästa i min puttning. Hon var kort och gott den vassaste puttaren jag någon­sin mött. En liten ettrig terrier som aldrig ­släppte taget. Någon särskilt imponerande ­bollträff hade hon inte, men träffade alltid fler ­fairways än alla andra. Bollen dinkades ut 200 meter, sedan en hybrid in på greenen till fem meter och så satte hon putten. Enormt ­frustrerande. Själv stod jag där med min ­wedge i handen, 60 meter framför henne och visste att jag måste lägga bollen inom tre ­meter för att inte vara totalt rökt.

Första matchen jag spelade mot henne var under Solheim Cup 1998. Lisa Hackney och jag ställdes mot Jones och Meg Mallon i bästboll. Två amerikanska veteraner med puttningen som sitt vassaste vapen. Lisa och jag kunde bara tacka för oss och krypa hem redan efter det 13:e hålet.

Om du kan putta bra så kan du överkomma många andra av bristerna i ditt spel. En kass drive kan räddas upp med en bra putt, men det är svårt att göra tvärtom.

Den amerikanska professorn Mark ­Broadie, som har forskat mycket i ämnet, säger att det är mycket viktigare att vara stark i det långa spelet. Jag ska inte argumentera mot forskningen men de psykologiska effekterna av ett bra närspel tror jag är mycket kraftfullare än i det långa spelet. Både när det gäller dig själv och mot andra.

Min andra match mot Rosie Jones var under Solheim Cup 2000 på Loch Lomond. Den första matchen fanns färskt i bakhuvudet och jag visste att det enda sättet jag kunde vinna den på var att putta bättre än henne, samtidigt som jag måste förvänta mig att hon skulle sätta allt. Att driva ut henne med 60 meter skulle inte spela någon roll. Jag gav mig istället attans på att putta bättre än henne och varje gång hon missade en putt inom skrikavstånd såg jag det som en stor bonus. Det året mötte jag henne två gånger på Loch Lomond och tog 1,5 poäng. En viss skillnad mot att få krypa hem efter 13 hål.

En annan klassisk historia med Rosie ­Jones kommer från Solheim Cup i Minnesota 2003. Denna gång är det jag och Suzann Pettersen som ställs mot Jones och Meg Mallon i bästboll. Inför sista hålet ligger vi lika. Suzann och Meg spelar bort sig tidigt under hålet medan Rosie slår upp en trätrea 15 meter från flaggan. Jag lägger upp min sandwedge tre meter från hål. Nu vet jag att hon kommer sätta den, trots att Rosie måste putta den över en stor kulle. Jag var tvärsäker och förväntade mig det. Jag vet att min putt kommer att vara för att dela matchen. Jublet som dånar när hon sätter putten kommer jag aldrig att glömma. Men det störde mig inte eftersom jag förväntade mig just detta. När min putt gick i satte den punkt för ett av de stoltaste ögonblicken i min karriär. Att kunna leverera med kniven mot strupen är fantastiskt kul. Konsten att putta bra handlar bara om att ge sig attan på det. Allt annat är bara snack.

---

Text: Sophie Gustafson • 2018-09-04
Artiklar • Krönika • Sophie Gustafson