GUSTAFSON: Spöken och skrock

Det finns en hel del skrockfulla golfare ute på touren. Vissa använder alltid samma siffra på bollen, andra måste prompt ha markeringsknappen i höger ficka och peggarna i den vänstra och några, som Ernie Els, byter boll så fort de gjort en birdie – det finns ju bara en birdie i varje boll.
Men finns det verkligen övernaturliga krafter som påverkar spelet?

1996 var mitt första fulla år på Europatouren. Jag hade knappt blivit varm i kläderna och visste inte riktigt vad som var “­normalt” och inte. Spelarhotellet på ­Sicilien visade sig vara ett gammalt omgjort kloster. Måla nu upp den bilden i huvudet, ett gammalt omgjort – inte ombyggt, inte renoverat, utan omgjort – kloster på Sicilien.

Frukosten varade prick en halvtimme, var du inte där under den tiden så blev du utan. Middagen kungjordes av en klocka som ringde ut över hela klostret exakt klockan halvsju varje kväll. Lite lyxigt att ha halvpension kan tyckas, men den känslan gick över när man gick in till de gemensamma duscharna…

Klostret var ensligt beläget, så efter ronderna häckade vi i den lilla loungen på botten­våningen. På lördagskvällen började det pratas om att det spökade i rum 36 på ­tredje våningen. I takt med att ­kvällsmörkret ­sänkte sig blev pratet mer och mer upp­haussat och till slut bestämde sig Caroline Hall för att gå upp och kolla läget.

Hon snodde nyckeln till rum 36 och gick upp. Det blev tyst. Efter någon minut hör vi skrik och springande fotsteg i trappan, följt av en duns och ljudet av krossat glas. Caroline hade haft så bråttom ner att hon ­missat de sista trappstegen och for med ­handen före genom glasdörrarna till ­loungen. ­Blodet strömmade och ur hennes mun kom en massa svammel om ljussken, temperaturskillnader och “en konstig känsla”. Vi ­andra tittade storögt på varandra. På den ­tiden hade Caroline en tendens att överdriva både det ena och det andra, så vi tog det inte särskilt allvarligt.

Plötsligt fick Laura Davies för sig att gå upp och kolla läget. Nu började folk bli nyfikna för när Laura gör något så går det sällan obemärkt förbi. Det blev tyst igen. Inga skrik eller snabba steg i trappan. Men när Laura till slut kom tillbaka ner var hon lika vit i ansiktet som en britt under första semesterdagen. Stora starka trygga Laura – helt likblek! Hon påstod att hon hade känt att det var någonting i rummet och att temperaturen ändrats väldigt hastigt. Jag har känt Laura i över 20 år nu och aldrig sett henne sådan som hon var efter den korta vistelsen i rum 36.

Själv gick jag aldrig upp, det var inte ens nära att falla mig in att gå upp och nosa runt där. Fast kanske borde jag ha gjort det – ­Laura vann tävlingen. Om hennes nära möte med andra sidan hade något att göra med segern kan vi fundera över än idag.

---

Text: Sophie Gustafson • 2018-06-25
Artiklar • Krönika • Sophie Gustafson