ZACHRISSON: “Vi måste lära oss att gilla läget!”

Den väg spelet tar bestäms av bollens flykt samt läget.
Läget? 
Det gäller givetvis att alltid gilla läget, vart din boll än söker sig. Det oroande är att bollen alltmer får svårt att hitta en plats, varifrån du, inte utan stora besvär kan spela vidare. (Jag inkluderar nu inte vattenhinder.)

Våra golfbanor blir allt bättre skötta. Ruffarna klipps ner, för att vi snabbare ska kunna hitta bollarna och i ruffen får du nu fina lägen. Ruff, “rough”, ordet är egentligen missvisande. Att slå bollen vidare från 5–6 centimeter djupt gräs är inte svårt. Ibland kan du vinna på att ligga i ruffen, för en smula gräs mellan klubbhuvud och boll kan ge ett längre slag än slog du från en kortklippt fairway.
Om några år kommer vi att kalla ruffen för “sköngräs”, eller liknande.

Blir golfbanorna alltför perfekt skötta kommer spelet att förlora. Vi behöver utmaningarna. Vi behöver hamna snett och konstigt. Vi behöver visa oss på styva linan och kunna berätta i klubbhuset hur vi slog bollen från en tallrot, under en gren samt över ett staket till en hålighet bakom greenen… varifrån vi sänkte chippen för par!

Spelet måste fortsätta att överraska oss. Spelet får inte bli vår bäste… bästa(?)… vän. Spelet ska mötas med respekt, givetvis, men spelet får inte bli mjäkigt.
Vi måste fortsätta att gilla det dåliga läget. Men var hittar du det?

Bollen flyger för långt. De som ritar golfbanor har reagerat och sagt att de inte längre kan skapa golfbanor som duger. Dustin Johnson eller någon annan spelar ett hål som är 500 meter långt med en drive och wedge. Bunkrar, som tidigare tvingade spelarna att välja väg är idag inte i spel. De pangar iväg bollen över bunkrarna, utan att blinka. Ett hål som tidigare inbjudit spelarna att ta risker, kanske 300 meter långt med diken och andra hinder är försvarslösa.

Golfspelet, där människan ställs inför spännande och riskabla beslut att fatta, har av samma människa fått tänder och klor utdragna. Spelet var från början ett vilddjur. Idag är det tämjt, pacificerat vilket leder till att vi slutar att spela för att istället lägga patiens på internet.

 

Jag hoppas du förstår, att jag själv inte är del av denna diskussion. För mig växer hindren med varje vecka. Det har med åldern att göra, men jag finner det svårt att glorifiera ett spel som bara är intressant för någon som närmar sig de åttio.

Själv har jag annars inga problem och gillar läget.

PS. Hur vi ska komma tillrätta med detta, lämnar jag till läsaren att diskutera samt lösa, men säg inget till banpersonalen… fattar du?

---

Text: Göran Zachrisson • 2018-02-07
Artiklar • Göran Zachrisson • Krönika