Upptäck den undangömda delen av Irland

Linksbanor i världsklass, dramatisk natur. Hög stämning, varm atmosfär. Sydvästra Irland är golfdestinationen som har allt – och lite till. Ändå hittar få svenskar hit. Det kan finnas anledning att ändra på det nu.

På toppen av en av landskapets allra högsta sanddyner står en ensam bänk. Sitsen är behagligt bred, ryggstödets lutning näst intill optimal men det är de mörkt inristade bokstäverna i versaler som väcker nyfikenheten.
C T H.
– Vet du vad det står för, undrar caddien Mike, men utan att vänta överdrivet länge på svaret eftersom han sannolikt har gått igenom samma procedur med klent resultat tidigare.
– Closer To Heaven. Det var en medlem som donerade den för han tyckte om den här platsen och dessutom är ju betydelsen på något sätt dubbel, säger han och nickar mot gravplatsen intill ettans fairway strax intill.

Men det är framförallt utsikten över den kuperade linksterrängen med det vackert solglittrande och bara lätt krusade havet som fond som skapar den lätt religiösa upplevelsen.

Vi blir sittande en stund, i väntan på att 17:e fairway ska bli ledig. 75-årige golftrottern Bob från Colorado, nypensionerade polisen George från Texas och så jag, en svensk i 40-årsåldern. Vi är tre personer som av tillfälligheter har petats ihop i Ballybunion Golf Clubs välmatade starttidsschema och har egentligen inte särskilt mycket gemensamt, utöver att vi här och nu, för fyra fantastiska timmar, är förenade i golfens magi och de fantastiska ögonblick spelet kan skapa.

Det är Bob som bryter tystnaden.
– Vilken vy, här hade man gärna stannat kvar. Men vi måste väl vidare, antar jag, säger han och lunkar fram och siktar in sig mot den krängande fairwayytan som ramas in av ett glest och vackert vajande svingelgräs.

Vi tar itu med de två sista hålen på den omsjungna banan innan vi sätter oss tillrätta bakom klubbhusets panoramafönster och följer inspelen mot det 18:e hålet samtidigt som ronden analyseras över en skummande Guinness.

Eftersnacket präglas av hur alla strängar på känslogitarren har fått vibrera den här dagen. Först av besvikelse, för den gamla banan i Ballybunion är ingen kärlek vid första ögonkastet. Med en greenfee på 1 800 kronor följer förväntningar och just därför känns det så snopet att de fem första hålen är så intetsägande, för att inte säga mediokra.

Men sedan förvandlas allt till golfeufori. Sexan är ett kort par 4 som för oss ned mot vattnet och det mäktiga dynlandskapet och de stunder som följer är det få banor i världen som har förmågan att skapa. Åttan är ett underbart korthål, berömda elvan ett högdramatiskt par 4 utmed stranden och 15:e utgör ett av de bästa och mäktigaste par 3-hålen i hela världen.

Den uppenbara styrkan är förstås de levande och spännande greenområdena, som verkligen vädjar till kreativiteten. Men också dynamiken mellan kort och långt, enkelt och svårt övertygar och oavsett vindriktning så kommer du sannolikt att hitta ett användningsområde för samtliga klubbor i bagen, vilket brukar vara ett bra mått på hur intressant en golfbana är. 

Linksgolf är visserligen inte för alla och Ballybunion i ett par klubbors vind är troligtvis mer än de flesta klarar att bemästra. Men synintrycken skapar minnen för en livstid.

 Samtidigt som vi konstaterar det så kämpar Ballybunion hårt för sin egen existens och att fler ska få chansen att upptäcka den här juvelen. Den gamla banan är nämligen en av de irländska layouter som har utsatts allra hårdast för erosion och klubben måste varje år satsa stora belopp för att sandjorden inte ska tas tillbaka av havet. Den gula grävskopans arbete med att lägga upp skyddsvallar av sten intill 17:e fairway när vi passerar gör hotet mer konkret, men läget sägs åtminstone vara under kontroll.

Morgonen därpå är himlen dystert grafitgrå. Bilens vindrutetorkare för en enveten kamp mot det ivriga regnet samtidigt som den lokala radion meddelar vilka evenemang som kan vara värda att besöka i trakten den här lördagen.

Militäruppvisningen i Listowel låter visserligen som något som skulle skapa variation i (det ganska snävsynta) dagsschemat, men lockar ändå inte hälften så mycket som ännu en av sydvästra Irlands läckra golfbanor.

Däremot är det uppenbart att jag tillhör en särart genom att som svensk bege mig till den här delen av landet. De flesta av oss flyger till Dublin och blir inte sällan kvar i området kring huvudstaden. Det är fullt begripligt, eftersom banutbudet är omväxlande och bra och för den som är beredd på en kort biltur finns topplayouter som Royal County Down inom räckhåll.

Att ta sig till någon annan region, tre-fyra timmar bort, är helt enkelt ett lite för stort projekt. Men kanske kan det förändras nu.
I höst öppnar SAS nämligen upp en direktlinje mellan Stockholm och Shannon Airport utanför Limerick, vilket gör att möjligheten att utforska en ny del av Irland ökar. Här finns golfbanor som Ballybunion, Lahinch, Tralee och Waterville men också naturupplevelser som undersköna Ring of Kerry eller de svindlande klipporna Cliffs of Moher.

Men den här dagen väljer jag istället den lilla vägen från Tralee ut på Dinglehalvön. Den högerstyrda bilen rullar fram i ett säreget landskap där de mörktonade bergen sätter sin prägel på miljön och nivåskillnaderna skapar stundtals fantastiska vyer över havet. I spektakulära Conor Pass får framljusen i stort sett möte med bilens bakparti i de skarpa kurvorna och när jag till sist når vägens slut är knäna mjuka och pulsen hög.

Längst ut på halvön, vid lilla Ballyferriter, är naturen på ett osedvanligt dåligt humör. Atlantens vågor frustar in mot de karga klippformationerna vid Sybil Head, kraftiga vindstötar river i fransiga flaggor och när regnet till sist kommer åter är dropparna så stora och hårda att det känns som att det är pingisbollar som har letat sig in under kepsskärmen. 

När sedan den perfekt träffade järnfyran reser sig sturskt mot de mörka molnen för att så småningom hånfullt lägga sig tillrätta 90 meter längre fram står det klart att det här kan bli en lång rond, långt ifrån den solsmekta promenaden på Ballybunion dagen före.
I synnerhet som jag är den enda spelaren på Dingle Golf Club den här morgonen.
Men jag ler. Jo, faktiskt.

För egentligen är det något fullständigt bisarrt i det faktum att jag över huvud taget vistas ute i förutsättningar där jag noggrant skulle överväga sträckan till postlådan hemma, men det är också ödmjukheten inför det storslagna landskapet och elementens kraft och påverkan som inverkar på humöret.

Själva golfbanan är heller inte så tokig och måste sorteras in i kategorin “dolda pärlor”. På håll ser terrängen flack och tämligen ointressant ut, men den som skrapar på ytan kommer att hitta en rolig – om än inte så variationsrik – sträckning där fairways visar sig ha fina konturer men återigen greenområdena är det som förhöjer spelupplevelsen mest. Dessutom gör den geografiska placeringen att gästspelare inte hittar hit i så stor utsträckning och det kostar förhållandevis låga 600 kronor att spela.
– För att tilltala den amerikanska marknaden behöver man andra faciliteter än vi har och exempelvis caddies. Därför har vi inte lika många besökare. Skandinaver kommer nästan aldrig, men vi har hört talas om den nya flyglinjen från Stockholm och hoppas på den, säger klubbchefen och allt-i-allon Steve Fahy.

Men idag var det tufft där ute, det kan inte vara många såna här dagar på ett år…?
– Ganska genomsnittligt, skulle jag säga…

Vid den mahognyfärgade bardisken på Brogue Inn i Tralee visar bartendern sympati och medlidande för Dingle Golf Clubs brutala uppsyn och antyder att klubbchefen möjligen kan ha överdrivit en smula.
– Men du måste förstå att alla banor som har Atlanten som ett sidovattenhinder också är utsatta för vind och regn.

Stämningen är hög på det lilla samhällets mest populära pub. Det är lördagskväll, men den vanliga trubaduren är ersatt av ett 80-talstema vilket har lockat en något mer mogen publik än normalt. Annars är det befriande att se hur lokalbefolkningen umgås över generationsgränserna och den opretentiösa atmosfären är både varm och välkomnande.
– Imorrn måste du ta dig till Dooks. Även om priset har gått upp där de senaste åren på grund av turisterna från USA så är det mycket golf för pengarna. Du kommer att känna det som att banan har legat där för evigt, säger den uppenbart golfintresserade bartendern.

Eftersom han verkar veta vad han pratar om ändrar jag ursprungsplanen och beger mig dit, till klubben som ligger utmed den populära vägsträckan Ring of Kerry.

Återigen dominerar de amerikanska rösterna i det ombonade klubbhuset och vid pommes frites-bestyckade lunchbord byts berättelser från Waterville mot erfarenheter från Old Head någon timme österut. Många är här på sitt livs golfresa och betalar enorma pengar för att spela en prestigeladdad bana om dagen under minst en veckas tid, medan andra har kommit hit för att i första hand lära känna sina rötter lite närmare.

Jag får dock pegga upp tillsammans med sommarstugeägarna Tony och Gary, far och son från Cork, och tillsammans ger vi oss ut i den kuperade terrängen och kluriga layouten som har gäckat golfare ända sedan 1889.

Men det första uppenbara intrycket är hur vackert banan framtonar. Landskapsbilden präglas av de härligt blommande buskarna av ärttörne och tillsammans med närheten till Dinglebukten och de höga McGillycuddybergen så skapas en unik spelupplevelse där naturen inspirerar lika mycket som själva hålen.

Tidigare ansågs Dooks egentligen som mer charmig än bra, och var sällan inprickad på turisternas måste spela-listor. Men efter arkitekten Martin Hawtrees omfattande uppgradering för drygt tio år sedan så togs banan till en helt annan nivå, samtidigt som atmosfären förblev intakt.

Det är egentligen en bana utan större svagheter och om många linkssträckningar kan upplevas som en smula vresiga så känns Dooks direkt användarvänlig. Fairways är i många fall generösa, de blinda slagen få och avrinnings-ytorna sällan särskilt elaka.

Därmed inte sagt att du kommer i mål med en vettig score. För när det handlar om linksgolf är ekvationen aldrig så enkel.

Vad som är en halv järnnia ena dagen kan vara en full spoon nästa dag och skillnaden mellan birdie och trippelbogey behöver inte vara mer än en knasig studs bort.

Det är förutsättningar inte alla behöver älska, men det går heller inte att blunda för att det är en typ av golf som skapar både dramatik och ger oss något att samtala om över något att dricka i klubbhuset efteråt och kanske också längre än så.

När jag kommer hem till Sverige igen har jag ett mejl från George, den pensionerade polisen från Texas. Han tackar för vår rond ihop och skulle gärna se att jag hälsar på honom hemma i Austin i framtiden för att spela tillsammans, prata minnen och dela foton från Ballybunion.

Kanske kan också Bob komma ner från Colorado, för att möta oss?

---

Text: • 2017-09-20
Artiklar • Banor & resor • Europa • Irland • Links • Veckoresa • Weekend