KRÖNIKA: Han svingade lika vackert redan 1990

Vissa spelare känner man mer för än andra.

Jag har till exempel alltid varit svag för Fred Couples. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att han var den största anledningen till att jag fortsatte spela golf när så många andra saker lockade under perioder då annat egentligen borde dragit mig bort.

Hans avslappnade ögon som väl aldrig någonsin flackat eller stressat när kamerorna fångar dem?

Hans egna lite branta lyft i baksvingen som sedan hur enkelt som helst kastas in på spåret på vägen ner. Förmodligen en produkt av att han behövde längd som ung.

Hans sätt att stretcha axlarna bakåt samtidigt som han rättar till tröjan.

Hans sätt att förlora. Att aldrig skylla ifrån sig, alltid le och gratulera den som vann.

Frederick Steven Couples släkt härstammade från Europa som så många andra amerikaners. På pappans sida från Italien och familjen bytte namn från Coppola till Couples när de beslutat sig för att stanna i USA för att låta mer amerikanska.

Hans mor var från Kroatien.

Fred Couples blev en av de riktigt stora när han vann på Augusta 1992 och den segern kom efter en hel del flyt om vi ska vara helt ärliga. Hans boll stannade – som om en osynlig fot höll den fast – i samma backe där otaliga bollar rullade tillbaks ner i vattnet i på tolvan.

Inget snack om att han var en värdig vinnare, men han hade faktiskt 26 topp tio-placeringar i majors och Freddie var inte den som stack näbben först i onödan, han saknade kort sagt lite edge när det drog ihop sig.

Det gjorde honom bara ännu mer mänsklig och tilltalande i mina ögon.

Jag antar att det är ungefär som att hålla på Bajen eller Gais i fotboll men något lugnare.

 

 

 

 

 

 

 

 

I helgen avgörs Joburg Open i Johannesburg och i fältet finns en svensk spelare som heter Michael Jonzon, ni vet säkert vem han är.

Första gången jag såg honom var vid en tävling på Falköpings vackra bana på vägen mot Skövde någon gång i början av 1990-talet.

Han svingade så fantastiskt fint och han slog slag som jag inte kände mig i närheten av och han var lite tvär och pratade sån där underbart bonnig skaraborgska som knappt finns längre.

Sedan dess har han alltid varit en stor favorit hos mig.

Han har tufsats till, han har gått in i väggar, han har försvunnit från resultatlistorna då och då, han har varit skadad.

Men han kommer alltid tillbaks.

Han älskar nämligen att spela golf.

Han har vunnit två gånger på Europatouren och har till skillnad från Couples inga problem med att sticka den skaraborgska näsan först över mållinjen. Jag kommer aldrig att glömma när han plockade ner Kaymer och Garcia i Castellon 2009, ingen trodde på Jonzon i slutet men han visade alla.

Men Jonzon har också förtvivlat svårt att hålla lägstanivån tillräckligt hög och får då och då problem med självförtroendet trots att svingen fortfarande ser lika förbaskat fin ut idag, över tjugo år senare.

Ännu ett drag som vi mer eller mindre misslyckade golfspelare kan sympatisera med.

Han kommer att få ett fåtal chanser på Europatouren i år och möjligen får han spela nästan hela säsongen på Challengetouren.

43-åriga Jonzon delade andraplatsen efter första dagen i Joburg men dagens andra rond blev en lång plåga och två sena bogeys gjorde att han var snubblande nära att spela sig själv ur tävlingen.

Nu höll han sig ändå kvar på rätt sida och har allt att vinna i helgen.

Jag hoppas att han kan slappna av och spela med all den kraft och elegans som han alltid haft och inse hur bra han fortfarande är.

Och att han visar ungtupparna hur en klubba ska svingas.

Läs Svensk Golfs porträtt av Michael Jonzon signerat Fredrik Hellkvist

Ställningen

---

Text: Martin Strömberg • 2016-01-15
Artiklar • Fred Couples • Krönika • Martin Strömberg • Michael Jonzon