KRÖNIKA: Mitt allra bästa Open-minne

Det finns många anledningar att älska The Open Championship.

• Det brittiska vädret som kan pendla mellan 25 solskensdallrande vindstilla grader för att övergå i hagel, yllevantar, beanie och dyngsur bag på några timmar.

• Tävlingen spelas på banor av typen som man sällan ser resten av året, med några undantag, Dunhill Links, Scottish, Irish och möjligen någon till.

• Det är Europas enda major och på något sätt är det klart att det känns lite grann som vår stora tävling, även för oss som inte bor i Storbritannien, i varje fall känner jag så.

Det första minnet som gjorde att jag började älska The Open sitter fortfarande tatuerat på min näthinna. Det är från 1984 när Seve Ballesteros rullar i segerputten, liksom bakvägen, på St Andrews 18:e green. Hans galna impulsiva firande och den blicken som bara Seve kunde ha är det första jag tänker på om någon frågar vad The Open betyder för mig.

Sedan förra året är naturligtvis Henrik Stensons fenomenala batalj med Phil Mickelson uppe och sniffar i samma regioner och på många sätt är den naturligtvis mycket större. 

Men tiden förstärker vissa minnen, nästan förgyller dem, och känslorna var mer intensiva när man var ung och Ballesteros ursinniga glädje glömmer jag aldrig. Den marinblå tröjan med den gula Slazengerpantern, jag älskade Slazenger, älskar Slazenger, kommer alltid att älska Slazenger.

Och jag saknar Seve.

Minne nummer två är från Nick Faldo på Muirfield fyra år senare och hans avslutningsrond där han gjorde 18 raka par, den ronden gav mig en målsättning att göra om en rond med bara par, jag har ännu inte lyckats. 

 

Och hur i hela världen kunde jag tycka att den tröjan var snygg?

Minne nummer tre är lite färskare.

Tiger Woods slog en enda drive under 72 hål på en snustorr Hoylake 2006 och var inte i en enda fairwaybunker på hela tävlingen. Han var en maskin och i det skedet av hans karriär var han både imponerande och lite skrämmande.

Jag minns också Sergio Garcia som föll tungt i ledarboll med Tiger. I knallgula kläder, redo för sin stora seger fick han än en gång lämna scenen öppen för Woods, och besvikelsen i hans spanska ögon var nästan lika mörkt talande som Seves 22 år tidigare.

 

Att det redan gått ett år sedan Henrik Stensons seger på Troon känns konstigt. 

Det har varit ett år då man förväntat sig stordåd av Henrik varenda gång han peggat upp, något historielöst och en smula orättvist.

Han har visserligen inte infriat dem särskilt ofta men jag kan inte säga att det är oerhört förvånande. Om man tittar på andra spelare som varit i samma läge är det inte ovanligt med perioder av bristande glöd, några procent mättnad här och ett par procent tappad motivation där räcker för att inte slåss om segern varenda vecka.

Fråga Rory McIlroy.

Fråga Jason Day.

Fråga för all del Jordan Spieth.

Inga konstigheter.

 

Har man potentialen att vinna The Open så försvinner inte den på grund av några månaders sämre resultat. Han kan när som helst börja spela bra igen och visst måste han ses med hyggliga möjligheter den här veckan även om han inte tillhör de tio främsta på min lista.

Det har varit sju raka förstagångssegrare de sju senaste majors som spelats.

Det finns saker som talar för att det blir en åttonde.

Många tror att det är dags för Rickie Fowler.

Andra att formstarke hemmaspelaren Tommy Fleetwood, “The local boy”, ska ta hem det.

För omväxlings skull är Thomas Pieters bortglömd efter lite torka på resultatfronten.

Där har ni min man om han kan hålla humöret i styr.

---

Text: Martin Strömberg • 2017-07-19
Tournytt • Krönika • The Open • Tournytt