KRÖNIKA: Snart är kopian bättre än originalet?

Mina första riktiga minnen av Brooks Koepka är när han höll undan för en vilt spurtande Henrik Stenson i Turkiet för några år sedan.

Koepka vann där sin första riktigt stora seger och har sedan dess tagit kliv varenda säsong i rätt riktning.

Han hyllar också sin tid på de europeiska tourerna som otroligt viktiga.

“Tiden där var inte bara rolig och att jag fick se fantastiska platser och träffa massor av viktiga människor. Den fick mig att mogna som spelare och lärde mig mycket”, sa Koepka efter sin seger i natt.

Att han under tiden i Europa också fick Manchester United som favoritlag får man väl ha överseende med.

Segern i US Open kan knappast kallas för en skräll eller överraskning, särskilt inte med tanke på hans spel i år med massor av fina placeringar, han var verkligen ev de spelare som stod på tur även om det kanske fanns några andra som låg högre på listan i teorin.

I praktiken visade Koepka verkligen att han var redo.

Och han gjorde det på sitt karakteristiska, avslappnade sätt även om han visade tecken på viss upphetsning då han körde en rejäl fist-pump på sista hålet, så mycket känslor har jag aldrig sett honom visa, han brukar vara übercool.

Han påminner ju inte så lite om vår nuvarande världsetta Dustin Johnson och duon är mycket riktigt väldigt bra vänner. De styrketränar ihop och enligt Koepka var ett telefonsamtal från Johnson på lördagskvällen en motivationsfaktor inför sista ronden.

Båda slår (extremt) långt, de har haft liknande problem på greenerna, de har samma kroppspråk, och de är båda lågmälda vid sidan av banan.

Nu har båda fått fason på även det korta spelet och det är nog bara en tidsfråga innan Brooks utmanar Dustin och de andra längst upp på OWGR (Official World Golf Ranking).

Det blev annars ett lite annorlunda US Open med en bana som väckte känslor.

Erin Hills hade visserligen rejäla ruffar men också mycket breda fairways och vissa tyckte att banan spelades för lätt för att vara ett riktigt test. Nu är jag ju – liksom många andra – av den uppfattningen att man spelar den bana som presenteras för sig och att rikigt stora golfspelare är de som klarar av att anpassa sig bäst efter de förutsättningar som råder.

Man kan ju inte alltid förutsätta att det ska blåsa halv storm och regna när tävlingen avgörs. Då hade naturligtvis scorerna på Erin Hills varit helt annorlunda.

Samtidigt är det alltid intressant att diskutera vilket som är roligast att se på och vilken typ av uppsättningar och banor som stora tävlingar ska använda sig av.

Min personliga uppfattning är att det är kul med variation och att Erin Hills hade tillräckligt med utmaningar för att sålla bort de spelare som inte hade sitt bästa spel den här veckan.

Att Brooks Koepka är en mycket värdig segrare är helt självklart.

Och kanske är han snart bättre än originalet?

Några andra reflektioner:

• Hideki Matsuyama visade igen att han står på tur för en riktig stor seger. Han utmanade in i det sista men tyvärr tycker jag att han är oerhört omständig och snudd på outhärdligt långsam i sina rutiner. Snark.

• Lite väntat att Justin Thomas skulle få en reaktion efter sin 63:a på lördagen. Han behövde tolv slag mer sista ronden och föll ifrån. Men vilken potential det finns där när det stämmer.

• Brian Harman kunde ha blivit första vänsterspelaren i historien att vinna US Open men bogeyputten på sista räddade en delad andraplats. Nu har Phil Mickelson fortfarande chansen att bli först och därmed också ta sin eftertraktade seger i hemmamästerskapet efter alla andraplatser (sex).

• Lite märkligt att ingen av de stora fanns med där uppe. Just när man trodde att Världstoppen var lite cementerad med Dustin, Jason Day, Jordan Spieth, Stenson, Rose och Rory visar spelet att det inte finns några självklarheter. Jag tycker att det är kul. 

 

 

 

---

Text: Martin Strömberg • 2017-06-19
Tournytt • Brian Harman • Brooks Koepka • Dustin Johnson • Hideki Matsuyama • Martin Strömberg • Tournytt