Dubai spränger alla gränser
Ett hav av bunkrar brer ut sig på Els Clubs nionde hål. Ett brutalt par 4 av längre snitt. Foto: Klubben

Dubai spränger alla gränser

Dubai har rest sig efter 00-talets tunga finanskrasch och är nu en av världens tio mest besökta turistdestinationer. Här väntar otroliga skyskrapor, sanslös shopping och hänförande golfbanor.

Skenet från takets immiga lampor reflekteras i den blanka lacken och de kliniskt blankpolerade fälgarna. En efter en rullar de in bland taxibilarna som huvudlöst kryssar runt på den smått kaotiska infartsvägen.

Förarna bromsar sakta in när de röda sammetsrepen lyfts upp. Sedan hänvisas de till en plats precis utanför huvudentrén till Mall of Emirates.

Om de sitter bakom ratten på en bättre bil, vill säga.

Här i Dubai innebär en bättre typ av bil just denna kväll en Ferrari Enzo eller Lamborghini Aventador. Mobiltelefonernas blixtar surrar snart i luften som ilskna eldflugor när exalterade män i olika åldrar plåtar varandra framför den uppradade bilshowen. Men snart flyttas deras uppmärksamhet mot en ny aktör som släpps in bakom den avrepade VIP-parkeringen. In glider en Rolls-Royce Silver Shadow som lackats i babyblå färg på sidorna – och står i skarp kontrast till den ton av platina som täcker motorhuven, taket och bakluckan.

Detta är en kärra som får fotbollsanarkisten Mario Ballotellis kamouflagemålade Bentley att framstå som en modest familjebil. Och männen med mobiltelefonerna går givetvis nästan ned i spagat av hänförelse.

En typisk onsdagskväll i Dubai har smugit igång.

Det här är staden och emiratet där det bara räcker att ta några steg utanför de mjukt roterande svängdörrarna i Dubai Mall för att med några snabba vridningar på nacken låta blicken svepa över världens största affärsgalleria, världens största koreograferade fontänsystem (Dubai fountain) och världens högsta byggnad (Burj Khalifa).

Ja, det är lätt att fascineras av tempot i Dubais ständiga och nästan huvudlösa utveckling.

Likt den där morbrodern som ogenerat redovisar värdet på extrautrustningen på nya tjänstebilen in i minsta detalj så kan både den extrema konsumtionshetsen och platsen i sig stundtals krypa under skinnet på besökaren.

Men det är också en ständigt levande kosmopolitisk smältdegel med bultande puls där arkitektoniska, estetiska och finansiella gränser kan tänjas på de mest tänkbara och otänkbara vis.

Som på det där ödsliga dynområdet i stadens utkant, några kilometer från Persiska vikens kust.

1988 togs ett avgörande steg i traktens utveckling för turism och golf när Förenade Arabemiratens första gräsbana öppnade för spel. Sheikh Mohammed bin Rashid Al Maktoum upplät marken till de 18 hålen på villkor att den naturliga växtligheten skulle bevaras.

Landskapets charmfulla intrigerande känsla av arabisk ökenträdgård färgar absolut intrycken när jag 25 år senare promenerar runt där tillsammans med Jorge från Venezuela, som lottats in i bollen.

Vi myser nog som mest när de stigande inspelen följs framför överskuggande kluster med mäktiga skyskrapor, och svär ungefär lika mycket på våra respektive modersmål när vissa av de frekvent återkommande dogleg-passagerna missbedöms och bollen hamnar stendöd bakom någon palm eller punkt med tät vegetation.

Efter åtskilliga Europatourtävlingar för både herrar och damer är det beduinliknande klubbhuset bakom 18:e hålets green en vy som etsat sig fast på näthinnan hos en global golfpublik. 

Jag kan inte låta bli att tänka på den birdie som Annika Sörenstam för knappt fem år sedan avslutade sin tävlingskarriär med på just detta hål.

Jorge funderar mer på hur de knepiga bermudagreenerna än en gång har mage att stampa på hans värdighet. Åtminstone tror jag att han muttrar om detta, medan vi båda flyr den för dagen 40-gradiga värmen och stormar in mot den luftkonditionerade fristaden bakom glasdörrarna som leder till shopen och restaurangen.

Steget mellan banans stillhet och ett intrikat kaos visar sig inte vara längre än tiden det tar att åka ut från banans entré. Utanför forsar en kaskad av fordon fram på vägnätets pulsåder, Sheikh Zayed Road. Många av dem är på väg till en av Dubais otaliga byggarbetsplatser.

Det råder just nu högtryck på fastighetsmarknaden där priserna stigit runt 30 procent i år. 

Stadsbilden har åter börjat fyllas av lyftkranar och spretiga stålskelett samtidigt som indiska och ryska pengar flödar in. Fler vill bo i Dubai. Fler vill också köpa hus eller lägenheter i rent spekulativt syfte. Den bultande baksmällan efter 2008 års finanskris har dock ännu inte släppt helt. Emiratet är fortfarande skuldtyngt och rättsväsendet är sysselsatt med sin beskärda del av infekterade tvister kring olika satsningar som gick i stöpet.

På väg ut till nästa rond ser jag ett av dessa stå och förfalla – som ett monument över glappet mellan verkligheten och någons övermodiga visioner. Dubailand skulle bli världens största samling av nöjesfält, men är idag bara en solkig skylt och ett antal ödsliga byggnadsstrukturer som bleks av värmen och sakta blästras ned av sanden som vindarna blåser upp. Skulle bilen styras ännu en bit längre ut i öknen kan knappt synbara rester av Tiger Woods Dubai spåras – det övergivna projekt som skulle bli den första banan från den nuvarande och dåvarande världsettans trevande bandesignbyrå.

Nåja.

Istället läggs handbromsen i utanför Els Clubs vidsträckta klubbhus. Innan dess har bagageluckan öppnats, någon har tagit min bag, lyft över den på en golfbil som står och väntar utanför proshopen – med kylväskor som laddats med vatten och is.

Likt mycket av Dubais turism säljs även golfen främst in mot en kvalitetsmedveten publik som förväntar sig en hög grad av service. Något som innebär att det fortfarande är en destination dit man kanske helst åker och plockar några få toppbanor, istället för att köpa en hel veckas spel på samma anläggning i bulk.

De surt förvärvade slantar som laddas på greenfeen växlas dock in mot ett inbjudande sug i magtrakten redan efter de första stegen uppe på ettans tee. Två gapande bunkrar på vänster sida samt en på höger och en välkomnande fairway som bara skriker efter en körare med drivern. Även om den sydafrikanska fyrfaldige majorvinnaren Ernie Els både är ansiktet utåt för klubben och själva banans design är det egentligen arkitekten Greg Letsche som förtjänar en liten klapp på axeln.

Han kunde fallit för frestelsen att omforma ökenlandskapet efter eget huvud. Istället valde amerikanen att omfamna de karga och sandiga viddernas egen atmosfär.

Slutresultatet? 18 hål med samma öppna frihetskänsla som vi förväntar oss inför en rond på en bättre så kallad desertlinks i Phoenix, USA. Och dynamiken mellan hål som kräver mer precision och brutala historier som det nionde (ett par 4 på dryga 400 meter från klubbtee) förvaltas hela vägen in i kaklet, till placeringen av det delikata andraslaget på banans avslutande par 5.

Något senare förbyts den vita bunkersanden på Els Club mot den vida och finkornigt porösa strandremsan vid Dubais marinaområde, där det turkosa vattnet håller en temperatur runt 30 grader. Resortanläggningarna som avlöser varandra här och på den konstgjorda palmön samt längre ned på Jumeriah Beach är en viktig kugge i Dubais välsmorda turistindustri. Uppe vid den ändlösa infinitypoolen hörs mest brittiska och ryska röster, med undantag för en och annan mycket välmående arabisk familj. 

I den tryckande hettan levererar poolbaren mest ett obrutet flöde av fruktsmoothies och en och annan caesarsallad till de flesta av dem. Men det dämpade skramlandet av Bvlgari-länkar dämpas framåt femtiden på eftermiddagen för att då flyttas innanför galleriornas väl kontrollerade inomhusklimat. Inne i Dubai Mall och Mall of Emirates är flodvågen av varumärken på gränsen till ogenomtränglig. 

Djupet i utbudet är fascinerande. Det är bara några minuters promenad och hissåkande mellan ett par GAP-chinos för några hundringar till att beskåda Samsungs senaste UltraHD-tv på 88 tum (med en prislapp på runt 250 000 kronor) eller en Richard Mille-klocka för 3,5 miljoner. 

För att du inte ska glömma att du är i Dubai kantas också shoppingorgien av bombastiska sidoupplevelser. Ribban för dessa sattes 2005 när inomhusskidbacken öppnades i Mall of Emirates. Inte helt oväntat spände krafterna bakom Dubai Mall sina biceps ytterligare genom att smälla in en inomhusrink för skridskoåkning, ett massivt vattenfall och inte minst ett gigantiskt akvarium. 

Den senaste tidens största skyltfönster för golfen i Dubai finns givetvis inte i någon mastodontmall. Det hittar jag istället genom att krångla hyrbilen hela vägen fram till Jumeriah Golf Estates, där samtliga upplagor av Europatourens Race to Dubai-final avgjorts sedan 2009. 

Här siktade man tidigare mot stjärnorna och förbi. Åtminstone innan finanskrisen sa sitt. Den ursprungliga planen på en golfanläggning med fyra 18-hålsbanor samt tillhörande fastigheter på en yta som motsvarar nio stycken Hyde Park ligger kvar långsiktigt. Men för närvarande riktas allt fokus mot att färdigställa den första fas av området som påbörjats. 

Arbetet pågår intensivt i de utspridda områdena av halvfärdiga hus som kantar vägarna upp till det temporära klubbhuset. Vid rangens raka led av bollpyramider märks dock inte mycket av den tunga byggtrafik som härjar en bit ifrån.

Ute på The Earth Course möter jag en modern parkbana som designats för ett klart syfte: att stå värd för tourtävlingar av större format. De 18 hålen kommer inte att äta upp dig fullständigt, men så fort pinnarna stoppas undan blir det ett mindre helsike att rädda sig efter en miss på fel sida av greenen.

Vi som inte jobbar tour på heltid får visserligen inte så mycket kärlek av Greg Norman när han låter några av sträckningens bitigaste par 4:or spelas uppför. Men det är svårt att inte ryckas med under andra nio, där dödpunkterna är få. Här utökas spännvidden av hålens skepnad och pressen stegras gradvis när allt mer vatten läggs in i spel under avslutningen. 

Ö-greenen på hål 17 och det avdelade spelfältet på hål 18 är inget vi inte sett förut. Fast dessa väl beprövade grepp fungerar ändå väl i den sista skjuts som Normans komposition lämnar oss med.

Jumeriah Golf Estates är på väg att på allvar inträda i rollen som Dubais senaste riktigt högprofilerade golfsatsning, samtidigt som allt fler projekt radas upp på ritborden. Redan innan årsskiftet beräknas Trump International Golf Club vara redo att öppna för spel. 

Den amerikanska fastighetsmogulen utlovar där att 18-hålsbanan av Gil Hanse ska ackompanjeras av Dubais största och mest överdådiga klubbhus.

Längst, högst eller mest.

Liksom alla andra har Trump insett, att det på gott och ont bara är detta som räknas här.