Turkiet – golfarnas paradis

Turkiet – golfarnas paradis

Varför så många åker till Belek i Turkiet? Tja, det kan bero på det behagliga klimatet, sandstränderna och att det finns elva golfklubbar med 288 golfhål. Dessutom kan du åka slalom uppe i bergen mellan ronderna på banan.

Chauffören Ismail släpper det stadiga tio-i-två-greppet om ratten på den svarta Kia-suven, saktar ner och pekar med höger hand:

– Look here!

Han kör landsvägen från flygplatsen utanför Antalya och skjutsar oss till golfhotellet Sueno i den lilla orten Belek ute vid Medelhavskusten. Resan tar ungefär 20 minuter. Det är mörkt utanför bilfönstret men det går ändå att tyda konturerna på konstruktionerna.

En moské.

En synagoga.

En kyrka.

– Det kallas för Garden of Religion, förklarar Ismail.

De tre stora världsreligionerna - islam, judendomen och kristendomen - har sina guds hus sida vid sida på samma plats och de verkar vara goda grannar.

– Det har aldrig varit några problem. Här i Turkiet kan muslimer, judar och kristna leva tillsammans, säger Ismail utan att avslöja sin tillhörighet men eftersom 94 procent av landets drygt 72 miljoner invånare är muslimer och "Ismail" var en islamsk profet antar vi att han tillhör majoriteten.

Han viker av i en tvär högersväng och fortsätter mot hotellet. Bilen passerar Carya Golf Club och dagen efter tar vi oss runt på banan vars läckra karaktär präglas av det kritvita bunkersystemet. På hål 3 syns religionsträdgården på andra sidan stängslet. Carya är en av elva klubbar i området som totalt har 297 hål.

Det verkar som att vi har kommit till ett slags golfens Mecka.

Vi vaknar av att gryningsljuset tränger in genom en glipa i de beiga draperierna som inte lyckats täcka hela det stora panoramafönstret på hotellrummets tredje våning. Jag tillhör en av de lyckliga som fått ett rum ut mot de två 18-hålsbanorna på Sueno. Frukosten består av en kopp kryddat te på balkongen, solen lyser upp de mäktiga Taurusbergen borta i horisonten och alldeles nedanför oss ligger fyra av Suenos mest spektakulära golfhål. Båda slingorna - Dunes & Pines - kommer tillbaka till hotellet efter halva rundan och greenerna på hål 9, 9, 18 och 18 har lagts på rad och där samma damm utgör ett lurigt orosmoment vid inspelen som måste vara mycket precisa. Allra störst är utmaningen på Dunes avslutningshål, par 4, 343 meter från gul och 278 från röd. Andraslaget ska in mot en ö-green och det gäller att pricka rätt eftersom allt runt om puttningsytan tycks slutta ner mot vattnet.

Tio meter bakom greenen breder nämligen Suenohotellet ut sig som en gigantisk läktare, där varje balkong nerifrån banan påminner om sådana där lyxloger som varje år brukar byggas upp kring SAS Masters avslutningshål. Hotellet är nästan lika stort som Råsundas Norra stå, fast byggnaden är naturligtvis ett betydligt ståtligare arkitektoniskt verk än stålschabraket i Solna.

Självklart ska den som väljer att bo på just Sueno spela båda banorna, golfaren får en mjukstart på Sueno Dunes (par 69) som är kortare - 5 282 meter från gul och 4 072 meter från röd. Sueno Pines är betydligt längre (par 72, 6 013/5 032 meter) och en större utmaning för den duktigare golfaren.

Efter morgonronden står lunchen serverad i hotellrestaurangen. Det första som möter matgästerna vid entrén är det stora dessertbordet som innehåller massor av godsaker. Jag ser en moussevariant som ögat gillar och bestämmer mig för att inte äta allt för mycket av det strimlade köttet för att lämna plats åt efterrätten. Slår mig ner vid ett av de runda borden med buffétallriken och under måltiden undrar de turkiska herrarna i sällskapet om jag vill testa en lokal delikatess.

– Gärna…

Servitrisen kommer in med sju glas som innehåller yoghurt och vatten som ska toppas med valfria gröna kryddor. Jag häller lite krossade timjansblad på drycken. Den kallas för Ayran. Det smakar… annorlunda.

Några kilometer längre österut ligger den enorma resorten Gloria Golf. Här har en förmögen familj från huvudstaden Ankara investerat 350 miljoner euro och den svindlande summan räckte till tre femstjärniga hotell samt 45 golfhål.

Old Course stod klar redan 1997 och har varit värd för flera tävlingar på European Seniors Tour. Designern Michel Gayon, som även ritat Glorias New Course, placerade ut den äldre slingan i ett tätt skogsområde som på sina håll öppnar sig och där stora sjöar tar över huvudrollen. Som till exempel direkt från start där vattnet är i spel längs vänstersidan på ettan (par 5, 474/422 meter) och på nästa hål - som är banans längsta par 3 från gult (164 meter) - är det nästan bara vatten som skiljer tee från green.

Vi står på elvan och ska slå ut. Himlen är klarblå. Solen ligger på och ger träden, som skapar ett läckert rum kring fairway, en extra skön grön lyster. Det ska inte vara några konstigheter att ta sig de 323 meterna fram till green, såvida man inte hamnar i bunkern till höger.

Bakom trädridåerna och greenen skymtar de mäktiga Taurusbergens vita toppar och under vintrarna går det faktiskt att åka skidor uppe i några av de turkiska bergen kring Antalya. Det finns paket med en runda golf på morgonen och skidåkning efter lunch för dem som vill åka hit på en kombinerad sol-, golf- och skidsemester.

Tillbaka i klubbhuset passerar vi genom de stora glasdörrarna som öppnas automatiskt och direkt till vänster sitter en tunnhårig man i medelåldern.

– Ska jag putsa skorna, säger han på bruten engelska.

Det är en fråga, men hans tonfall gör att det snarare låter som en befallning och efter de mindre lyckade utflykterna i bunkrarna på hål 10 och 18 inser jag att de vita golfskorna behöver en uppfräschning. En liten skylt med illustrationer framför det lilla mässingsbordet visar priserna - tre euro för kvinnliga klackskor samt fem för cowboyboots och golfdojor.

Ercan, som skoputsaren heter, gör ett ordentligt jobb och plockar till och med fram en liten tandborste för att få bort de sista små sandkornen från spiksen.

Han får betalt och säger:

– Tack så mycket! Hur mår du?

På svenska. Jag är uppenbarligen inte hans första blågula kund.

Banorna är naturligtvis öppna året om i Turkiet men under sommartid är det nästan för hett, över 40 grader, och den stora golfchartersäsongen drar igång i september och pågår sedan till och med maj.

Vi besöker området precis innan sensommaren är på väg in i tidigt höst. Efter en svettig dag på golfbanan, med 38 graders värme och hög luftfuktighet söker vi oss ner mot stranden för att möta solnedgången. Golfhotellet, som inte har seasideläge, bjuder på gratis skjuts i förlängda golfbilar, och resan för dem som inte orkar gå tar knappt fem minuter.

De sista badgästerna håller på och viker ihop sina badlakan, personal från ett av strandhotellen ställer i ordning solstolarna inför nästa morgon.

Längst ute på en av pirerna finns en bar som lyses upp av blått neonljus från pelarnas undersida. En dj spelar soft housemusik. Ett ungt par går hand i hand ut mot piren. En barnfamilj har stannat halvvägs och blickar i riktning mot Antalya där borta nedanför bergen, de som under den mäktiga skymningsprocessen nu ser svarta ut. Himlen är så där magiskt glödfärgad.

Antalya är "huvudstaden" på Turkiets riviera, där finns pulsen, nattklubbar och så gemytliga gamla stan där du kan vandra omkring längs basarerna eller ta en kopp på tebarerna.

Resan går dit senare men först ska eftermiddag övergå till kväll. Vi går ut på en annan pir och slår oss ned i en av solstolarna, jag skjuter tillbaka ryggstödet och öppnar en kall Efes-öl.

Vågorna dundrar med fullt kraft in mot strandkanten och det brusande ljudet är otroligt rogivande. Vi stannar här tills det blivit riktigt mörkt och lämnar inte beachen förrän kvällshimlen lyses upp av en stark halvmåne av samma form som den som finns på den turkiska fanan.

Efter att ha beskådat naturens stilfulla aftonföreställning inser vi varför just detta resmål blivit så populärt.

I Belek har det inte bara byggts hotell och resortanläggningar utan även bostadskomplex för dem som vill köpa eget och tillbringa lite längre tid här nere. Intill landsvägen finns flera fräscha villor och radhusområden och en länga som syns tydligare än alla andra har fått fasaderna målade i de distinkta kulörerna mintgrönt, ljusblått, gult samt rosa.

Vi åker en knapp halvtimme bort från Belek, tar av landsvägen och kör in på en liten led som skär rakt genom ett stort fält. På vänstra sidan: bomullsodlingar. Till höger: apelsinträd. Jordbruket är den näst största industrin efter turismen och just apelsiner spelar en viktig roll. På vårt hotell serveras alltid färskpressad apelsinjuice och varje höst sedan 1963 arrangerar Antalya den gyllene apelsinfilmfestivalen.

Vi passerar gamla, nästan förfallna och ensliga hus. I nästa lilla by sitter några farbröder utanför ett spartanskt fik och dricker sitt eftermiddagste. Det gör de varje dag vid den här tidpunkten, berättar herrarna när vi stannar och fotograferar.

Var är vi egentligen på väg?

Snart säger dock apelsinplanteringarna adjö, vägen tar slut ungefär där himlen möter havet och här finns ett läckert hotell med fem stjärnor men framför allt en formidabel golfbana. Lykia Links.

Pappa Pete designade The Ocean Course på Kiawah Island ute vid atlantkusten i South Carolina där Ryder Cup-fighten 1991 förvandlades till "The war on the shore".

Här har sonen Perry Dye fått skapa sin egen linksbana, den första i hela landet, östra Medelhavets enda och varje golfare får genomgå sitt eget "slaget på stranden" med vindarna som kraftfull motståndare.

Links.

I Turkiet.

Kulturkrock?

Inte alls. Dye den yngre har lagt ut sina 18 hål bland dynerna på ett mästerligt sätt, granne med det azurblå havet, det imponerande bergsmassivet i kulisserna och så kan man gå ut och spela linksgolf i 35 graders värme.

Banan öppnade i november 2008 och greenkeepern Attila Demirsoy, engelsman med turkiska rötter och utbildad i USA, har hämtats in från skotska Gleneagles för att ta hand om skötseln.

Allra mest förförisk blir Lykia Links efter tolvan och hål 13, 14, 15 och 16 spelas längs med strandlinjen och gör avslutningen riktigt raffinerad. Hål 17 är ett par 3 på 242 meter från back tee och greenen är så liten att den knappt syns från utslagsplatsen. När vi står där längst bak med drivern är det faktiskt bara en svag bris från havet och vi tänker på hur tufft det måste vara när det blåser rejält och emot, då kan det här säkert vara världens längsta korthål.

Efter rundan slår vi oss ner på den mysiga uteserveringen och blickar ut över Perry Dyes sköna skapelse.

Och följer ännu en solnedgång.

  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!