Irlands och Skottlands bästa linksgolf

Irland – En njutning för själen

Somliga älskar människorna, miljön och musiken. Andra uppskattar underverk som Lahinch och Ballybunion. Tillsammans blir kombinationen oslagbar. Därför ska du välja Irland före Skottland på golfsemestern.

Sunkigt har förvandlats till fräscht, fattigt har blivit rikt och när till och med den usla infrastrukturen är på väg att lyftas till anständiga nivåer förstår man att något har hänt. Gestalten av Irland har förändrats i grunden, men en sak gör det aldrig.

Det är fortfarande baren som är landets varma, bultande hjärta.

Oavsett om syftet har pretentiösa förtecken som att fånga den irländska folksjälen eller mer dubiösa, är det baren som är platsen för ändamålet och som utgör det sociala kittet mellan människorna.

Alltså är det dit vi styr stegen efter golfronden den här lördagseftermiddagen och att döma av aktiviteterna kring borden är det fler som haft samma agenda under dagen. Här i lilla lågmälda Ballybunion utmed den västra kusten.

Sedlar byter händer efter att betten summerats, vindpinade ansikten färgas röda över Guinnessglasen och ur tv:n i hörnet strömmar upphetsade livekommentarer om Lee Westwoods fantastiska spel i Irish Open några mil uppåt vägen.

Samtalen kretsar kring dagens händelser på linksen. Spelstrategier och klubbval på de fantastiska golfhålen där utanför fönstret analyseras noggrant och efter ett tag kan man inte längre skilja mellan vad som är dikt eller verklighet.

Det är precis så hemtrevligt som det bara kan vara i ett klubbhus på Irland.

John tar en klunk till av ölen, lägger an ett ansiktsuttryck som skapar två bekymrade veck i pannan och börjar sedan berätta.

Om havet, kusterosionen och om hans och andra medlemmars oro över att vad som ansetts vara en av världens bästa golfbanor någon gång i framtiden riskerar att försvinna, inte bara från de internationella magasinens tio i topp-listor, utan ut i Atlanten.

– Det kostar mycket pengar att bromsa den farliga utvecklingen. Klubben har i dag en fulltidsanställd som enbart arbetar med att placera stenbumlingar längs med stranden och förhindra att havet drar med sig sanddynerna, säger han.

Vi kommer gemensamt fram till att det vore ett väldigt slöseri om det blev så.

Ballybunions gamla bana är visserligen inte någon kärlek vid första ögonkastet. Med hög rankning och svettiga greenfeepriser följer förväntningar och under de fem första hålen framstår banan kort och gott som överskattad. Omgivningarna med bilvägar och husvagnsparkeringar är inte särskilt inspirerande, layouten är habil utan att vara spektakulär och finishen är på sina ställen rakt medioker.

Men sedan brakar det loss.

Sexan tar av i riktning mot havet, sjuan går utmed strandlinjen och för oss in bland de ståtliga sanddynerna och åttan, med sin välformade green och djupa bunkrar, är ett av de absolut bästa korta par 3-hål jag någonsin har sett.

Gång på gång leder oss banan in och ut genom sanddynerna, som tillsammans med havet bygger upp smakfulla scener för golfhålen, men som sällan skapar blinda slag. Den ärliga uppsynen, kombinerat med genialisk greenområdesdesign som sätter hårt tryck på riktningen på järnslagen, gör att Ballybunion förtjänar sin plats bland de främsta.

De flesta placerar det högdramatiska elfte hålet överst på listan, även om det 15:e nog är ett snäpp vassare i min värld – men vilket man föredrar är givetvis en smaksak.

Det är om sådant man kan tala vid bardisken efteråt.

Man kan också fundera över vilka andra banor man borde spela under resans gång och jag hinner knappt dryfta ämnet med John innan han plockar fram ett papper och börjar skriva. Den försynta frågan får sedan mer uppmärksamhet än vad den förtjänar och snart är stora delar av baren inblandad i förslag på fortsatt resrutt, och på papperslappen står namn som Castlegregory, Barrow och Ross Castle nedklottrade.

Någon säger att det inte spelar någon roll var vi spelar, eftersom det är sällskapet som avgör hur roligt man har, snarare än banan.

Det ligger väldigt mycket i den saken.

Det finns ungefär 400 golfbanor på Irland. Här ligger bland annat en tredjedel av världens alla linkslayouter och det bidrar givetvis till att nästan en kvarts miljon utländska golfare gästar ön varje år.

Men en stor del av charmen med landet ligger också i att stanna till i något oansenligt litet samhälle, fråga efter traktens golfbana och sedan gå ut och lira – utan att ens veta var på kartan man befinner sig och varför.

Då kan man hamna på platser som Ballyheigue – den som kände till den lilla niohålsbanan där kan ju ta och räcka upp en hand (tack, du kan ta ned den nu, Zachrisson).

Det är den pampiga entrén, mitt i samhällets kärna, som lockar.

Vägen genom den snålt tilltagna öppningen i den sargade muren leder oss fram till vad som en gång var ett ståligt 1800-talsslott och det är kring detta Ballyheigue har byggt upp sin lilla golfbana. Greenfeen kostar 170 kronor för nio hål och fungerar som en bra motvikt till de dyrare linksjuvelerna utmed kusterna.

Ballyheigue lär varken gå till historien som en av de bäst designade eller mest välskötta, men ambitioner saknas inte och vyerna ut över bukten är vackra.

Det är knappast en bana av typen du sitter hemma framför datorn och planerar in i veckoprogrammet över irländska måsten, men skulle garanterat vara en charmig bekantskap för de flesta medelgolfare och är på så sätt en representant för alla de små anläggningar som lever sina liv i skuggan av de lovsjungna mästerskapsbanorna.

Vi åker norrut. Färjan mellan Tarbert och Killimer för oss över Shannonflodens mynning och sparar restimmar som egentligen inte är så värdefulla eftersom poängen med att resa är att våga upptäcka, i stället för att stressa vidare till nästa destination. Men ibland måste lättjan få råda och dessutom är det alltid trevligt att åka båt.

Irland är inne i en kraftig utvecklingsfas och landets tidigare så påvra vägnät är på väg att lyftas till oanade höjder med hjälp av EU-pengar och utländsk arbetskraft. Men hit bort har den utvecklingen uppenbarligen inte nått. Många av de små vägarna är stundtals så slingriga att man ibland får möte med sig själv i kurvorna och hastighetsbegränsningar på 80 eller 100 km/h känns mest utopiska.

Ute på N67:an är det något bättre och den tätt trafikerade landsvägen tar oss förbi byar där många av husen faktiskt antyder att landsdelen har fått åka med när de ekonomiska hjulen accelererat på ön.

Vi når Lahinch strax före skymningen och sämre solnedgångar har världen sett. Bilden på första sidan föreställer Lahinchs sjätte hål tagen av Jesper Uddeholt.

De sista mjuka strålarna sätter färg på byns husfasader och det blänker snyggt i pölarna på den kilometerlånga stranden, där vattnet dragit sig tillbaka.

Luften är mättad med en blandning av salt, tång och alger, men behagligt ljummen och perfekt lämpad för en stilla kvällspromenad utmed strandlinjen och golfbanan.

Parallellt med det tolfte hålet, ett långt och svårbemästrat par 5, löper Inaghfloden, och strax intill greenen korsas vattnet av Liscannor Bridge som är 160 år gammal. Det svala och tidigare så laxrika vattnet har exploaterats alltför hårt under många år så i dag finns knappt någon fisk kvar och numera krävs det licens för att blöta kroken.

Det bekymrar inte Rory Murphy nämnvärt.

Däremot är han rejält oroad över de stigande bensinpriserna.

Han berättar att han äger 200 travhästar som han tävlar med runt om i landet och med en rejäl klatsch i baken får han nu en av dem, hingsten Flash, att lämna den solvarma sanden för en simtur i floden. Murphy beklagar sig sedan över det tillstånd Irland har hamnat i.

– Det här landet har blivit galet. Priserna går bara uppåt hela tiden. Många har mycket pengar, men det finns också många som snart inte klarar av det längre. Något måste exempelvis göras åt priset på bensin för att vanliga människor ska kunna köra sina bilar, säger han.

Den ståtliga fyraåringen frustar högljutt i vattnet och vi rör oss tillbaka mot staden.

Lahinch är i och för sig en vacker liten kustby, med ett invånarantal på 600, som mångdubblas under sommaren. Men i turistbyråernas broschyrer skulle den knappast nämnas som mer än ett pittoreskt stopp på vägen mot de mäktiga Cliffs of Moher.

Om det inte vore för dr Alister MacKenzie, vill säga.

Det var några lokala entusiaster som lade ut de första golfhålen i det spektakulära dynlandskapet i slutet av 1800-talet, och Tom Morris Sr som förfinade dem några år senare. Men det blev mannen som senare designade Augusta National som gjorde Lahinchs golfbana till vad den är i dag.

En av hörnpelarna i MacKenzies designfilosofi är att utnyttja terrängen och designa banorna med naturliga hinder och det är något han i allra högsta grad har tillämpat här. Lahinch kan då och då framstå som både lite förvirrad och vimsig med blinda hål och okonventionella lösningar, men underhållningsvärdet är högt och många slag får pulsen att stiga lite extra.

De sista nio hålen är också de klart bästa, men det är de första och mer havsnära hålen som etsar sig fast i minnet.

Allra märkligast är femman, The Dell, som är en av två kvarlevor från Tom Morris ursprungliga design. Det handlar om ett par 3-hål på 130 meter från gul tee, strax över 100 från röd, där bollen ska slås över en gigantisk sanddyn med knähögt gräs och landa strax före en annan sanddyn. Du ser ingen green, ingen flagga, ingenting – förutom en liten vit sten som ska signalera en vettig linje för det korta järnslaget.

Det är bandesign i sin allra råaste och mest excentriska form och hade hålet legat i Flen, Hjo eller Ånge hade vi avfärdat det som ett skämt och arkitekten som en klant.

Här köper man det av outgrundliga anledningar rakt av och sorterar in det på listan över anledningar till att älska Irland. Den är för övrigt ganska lång vid det här laget.

DÄRFÖR SKA DU ÅKA TILL IRLAND

Banutbudet 5 poäng
Hela den irländska ön har en yta på drygt 80 000 kvadratkilometer och på den trängs 400 banor. Det är förstås fenomenalt och något som få länder kan matcha. I utbudet finns allt från enkla kommunala anläggningar till mästerskapsbanor. 

Toppbanorna 4 poäng
Den bästa av dem, Royal County Down, ligger i Nordirland – men republiken behöver inte skämmas för sig. Ballybunion, Waterville och Portmarnock anses som några av världens vassaste. 

Historien 4 poäng
Irland har starka golftraditioner, många tidigt grundade klubbar och har fostrat många duktiga spelare – och förtjänar därför ett högt betyg. Men på den här punkten är det bara att ge sig för övermakten och erkänna Skottland som segrare. 

Greenfeepriserna 3 poäng
Euron har blivit dyrare. Fler och fler är ute efter att spela de irländska prestigebanorna. Det är ingen bra kombination. Men unna dig att spela en superbana och försök sedan hitta billigare alternativ. Den genomsnittliga greenfeen är dock ett par hundralappar högre än i Sverige.

Boendet 4 poäng
Det finns gott om skapliga B&B:s till vettiga priser och det är nog bästa alternativet för den som reser runt, utan fast färdrutt. Bra hotell är lite dyrare och standarden på de billigare varierar kraftigt.

Maten 2 poäng
Jo, det går att hitta schyst käk på Irland och skaldjuren håller exempelvis riktigt hög klass. Men då måste du veta vart du ska gå och vara beredd att betala för det. Går du däremot in på första bästa ställe kan det sluta hur som helst, för det generella intrycket av den inhemska matkulturen är blekt.

Transport till och på Irland 3 poäng
Det går bara att flyga direkt till Dublin från Sverige. Väl på ön är det i första hand hyrbil som gäller. Vägnätet blir allt bättre, men är fortfarande underutvecklat i vissa delar. Tåg och buss är alternativen, men då blir det ganska stökigt att ta sig till golfbanorna.

Vädret 2 poäng
Ett uttryck säger att “om du inte gillar det irländska vädret så vänta fem minuter”. Det stämmer bra. Här skiftar det blixtsnabbt när lågtrycken från Atlanten drar in med full kraft. Men räkna med att det regnar ofta – och mycket.  

Totalpoäng: 27
(Faktauppgifterna per 2008)

Skottland – Du älskade linksland

Somliga älskar sederna, traditionen och historien. Andra uppskattar underverk som Royal Troon och Prestwick. Tillsammans blir kombinationen oslagbar. Därför ska du välja Skottland före Irland på golfsemestern.

Den slitna mörkbruna läderbagen med ett set duktigt använda MacGregor-klubbor står nonchalant lutad mot ölfaten bakom disken. Texten på den vita plastbrickan berättar att bartendern är medlem i Prestwick St Cuthberth Golf Club, en parkbana som är belägen cirka tio minuter till fots från den pub jag befinner mig på.

Mannen på andra sidan ölkranarna ser mina suktande blickar mot spakarna och muttrar uppgivet att de inte uppfört sig speciellt väl under morgonens rond. Han rycker sedan på axlarna och fortsätter att tappa upp fler skummande Tennants till gästerna.

Mer behövs egentligen inte sägas. Det är sällan vi upplever att skottarna engagerar sig i seriösa och komplexa konversationer om det egna spelet.

Här är golfen främst en anledning till att träffas och en lekfull sysselsättning i goda vänners lag. Trots att spelet formats på dessa breddgrader sedan 1400-talet har det överlag inte blivit mycket mer än så.

Som väl är, bör tilläggas.

När vi irrar oss bort djupt i decimalerna på handicapkortet och ryser över att den korta säsongen avverkas på allt för många mjuka grönskande spelytor lockar en annan verklighet några flygtimmar bort.

En tillvaro där golfen mest är en anspråkslös del av befolkningens vardag.

Morgonen efter står jag och kliar mig i huvudet på Prestwick Golf Clubs första tee. Med järnvägen till höger och elakt täta snår till vänster är det inte läge att sätta sig över uppmaningen om ett mellanjärn, som den klassiska plåtskylten vid sidan av teekulorna förmedlar.

Illusionen om att golf ska vara ett rättvist spel har aldrig fått fäste här.

I så fall hade klubben tvingats att bygga om hela sin bana, där markens vilda konturer och den gäckande vinden upphäver alla garantier för att ett väl utfört slag belönas.

Varje golfresa till Skottland borde kanske inledas på just denna plats.

Att första upplagan av The Open Championship spelades här 1860, på den ursprungliga sträckningen på 12 hål, är sekundärt i sammanhanget. Den ostrukturerade berättelsen på 5 980 meter från klubbtee är i mycket ett härligt koncentrat av alla ingredienser som får oss att längta tillbaka till Skottland och landets banor.

Femte hålet kallas för The Himalayas. Från tee är greenen väl dold bakom en stor dynformation. Lådan bredvid teemarkeringarna berättar var på greenen flaggan står. I övrigt får vi förlita oss på instinkt och slumpens inverkan. Promenaden mot greenen är en utdragen förberedelse för det värsta tänkbara scenariot – en boll nerborrad i bältet av bunkrar till vänster om greenen.

Ett antal lika dramatiska sekunder väntar också på det 17:e hålet. Inspelet slås blint över “The Alps”, kullarna som omgärdar greenen och den fruktade Sahara-bunkern.

Skottarna kallar spelets oförutsägbara element för rub of the green. Den nordamerikanska fyrbollen framför mig använder ljudligt helt andra uttryck när några av deras bollar studsar ner i potbunkern på sjunde hålets vänstra sida.

Om de inte snart överlämnar sig till banans godtyckliga vilja väntar en lång dag.

Att det talas svenska vid bordet bredvid mig i klubbhusets restaurang, The Colonel Room, är ingen överraskning. Jag har trots allt tagit mig till Ayrshire-kusten på Skottlands västra sida. Prestwicks flygplats, där bland annat lågprisbolaget Ryan Air landar, slussar årligen ut tusentals svenska golfturister till områdets banor.

Precis som på den östra kusten, där St Andrews väntar, bidrar vi här till att föda en väloljad miljardindustri. Detta har dock inte rubbat klubbarnas integritet märkbart. Våra surt förvärvade greenfeepengar mottages tacksamt då det innebär att medlemsavgifterna fortfarande kan hållas på en låg nivå.

I gengäld öppnas dessa privata klubbars banor för spel, där vi som gäster förväntas att uppträda och klä oss efter de riktlinjer som etablerats.

Ibland förekommer det krav på kavaj och slips för att få tillträde till specifika utrymmen i klubbhuset, även om det vanligen tillhandahålls en bar där luffare som undertecknad välkomnas att äta och dricka i vanliga golfkläder.

Precis som banorna är klubbarna i sig levande organismer med egna personligheter. Den tillbakalutade och något informella atmosfär som präglar Prestwick skiljer sig något från det uttalat korrekta och artiga bemötande som råder på Royal Troon Golf Club.

Inför 1923 års The Open, som var det första som arrangerades på banan, bjöds Walter Hagen hem till klubbens dåvarande kapten Sir Alexander Walker. Hagen dök upp i en av de 19 kostymer som följt med över Atlanten. Förvånat såg han hur Sir Walker stängde dörren i ansiktet på honom, efter att värden torrt konstaterat: “mina middagsgäster har alltid svart slips”.

Ser man till golfupplevelsen är skillnaderna mellan Royal Troons Old Course och Prestwicks bana distinkta. Prestwicks layout präglas av gåtfull charm och i dag okonventionella lösningar. På Royal Troon skapade James Braid och Willie Fernie en tidlös utmaning av George Straths ursprungliga design, där spelarens register testas utan större omsvävningar.

Inledningen sker i lugnt tempo med två par 4-hål av beskedlig längd och svårighetsgrad som lagts ut bredvid fjorden The Firth of Clyde. Den som prompt kräver en visuellt spektakulär bana av Turnberry eller Kingsbarns snitt kommer att bli besviken. I likhet med Muirfield bidrar i stället Royal Troons övervägande platta topografi till en mer lågmäld skönhet där hålens strategiska problem hamnar i fokus. Trånga snår med gula ärttörnebuskar samt djupa bunkrar radas tydligt upp framför utslagsplatserna och ger en hotfull bild av den bestraffning som väntar i fall slaget inte levererar.

Det är naturligtvis omöjligt att skriva om Royal Troon utan att nämna hål åtta, The Postage Stamp. Ett av golfens absolut bästa korta par 3 där den långsmala greenen avfärdar alla ofärdiga försök till någon av de fem omgärdande bunkrarna.

Efter hål 12 vänder sträckningen tillbaka mot klubbhuset. De sex sista hålen sammanfaller i en tärande avslutning som vanligtvis spelas in i vinden.

Under tiden som amatör lyckades Colin Montgomerie aldrig att gå banan under par i tävlingsspel.

Svåra lägen i bunkrar och kravbilden på precisa inspel gör Troon, i kölvattnet på Carnoustie, till en av de mer krävande banorna som R&A roterar The Open på.

Den franska pensionerade bokförläggare som utgör spelsällskap håller nog med mig om detta. Han har en mindre bra dag med drivern och petar upp tre bollar på järnvägsspåret bredvid elvans fairway.

Sedan plockar han uppgivet fram en spoon.

Greenfeen är tyvärr på gränsen till oskäligt dyr. I den väl tilltagna summan ingår lunch och ytterligare 18 hål på klubbens andra bana, The Portland Course. En links- och hedbana av mindre bestraffande karaktär som har sina poänger men i sanningens namn inte är en av arkitekten Alister MacKenzies starkare verk.

Under eftermiddagens senare timmar återfaller Royal Troon i medlemmarnas händer. Den avslagna kuststadens gator gapar folktomma. På den kommunala anläggningen Troon Municipal Golf råder viss aktivitet. Nu är det främst lokala invånare som tar banorna Lochgreen och Darley i besittning.

Jag stöter ihop med en man i 60-årsåldern som har fyra klubbor i en sliten bärbag av säckväv slängd över axeln. Den anonyma gentlemannen har spelat här i över 20 års tid. Paradoxalt nog har vi turister drivit bort honom från hans egen hemmabana. Åtminstone dagtid.

– De senaste åren har jag bara spelat här under kvällarna. Mitt på dagen kan 18 hål ta över fem timmar, berättar han med illa dold avsmak.

Hit kommer många svenska spelare. För en prisvärd greenfee på under 30 pund kan de upptäcka varför Jack Nicklaus lämnade Lochgreen med 82 och 68 i scorekorten efter ett förkval till The Open.

För den som vill hålla igen på kostnaderna rekommenderas också de övriga kvalbanorna längs det 18 kilometer långa kustområdet mellan Irvine och Ayr.

Glasgow Gailes (traditionell linkskaraktär) och Kilmarnock (hed- och linksbana) kostar visserligen några pund mer än de kommunala alternativen vilket dock betalar sig i fråga om kvalitet på finish och layout.

Jag passerar några av dessa på vägarna mot strandlinjen. Slutmålet är en annan bana som inte stått värd för golfens äldsta mästerskap. Western Gailes utanför Troon kan dock inte beskrivas som ett budgetalternativ. Lovorden haglar ständigt över Willie Park och Fred Hawtrees delikata skapelse.

Inklämd mellan järnvägsspåret och Irvine-bukten slingrar sig de 18 hålen över ett av traktens mest underbara dynlandskap. Hålen präglas av en utmärkt variation som bland annat speglas i hur de hittat ett antal väl anpassade naturliga platser för upphöjda och nedsänkta greenområden.

På femte hålet vinkas jag fram av en medlem. Han pekar ut en plats bredvid fairway där fotbollsspelaren Henrik Larsson påståtts letat boll vid ett besök på klubben.

Av ren artighet ser jag omedelbart till att förpassa en tveksamt slagen drive till nära på exakt samma läge.

Jag avböjer vänligt att leta efter bollen. Om några timmar lyfter planet tillbaka mot Sverige och det känns synd att ödsla tid på oväsentligheter som att räkna antalet slag.

I dag skulle vi kunna schakta upp dessa hål på en parkeringsplats i Kil, minus den otyglade brisen. Men vi får aldrig glömma att det bara skulle röra sig om en simulering av ursprunget.

Att stå på tee och insupa den salta havsluften samtidigt som tuvorna med vildvuxet strandgräs vajar i vinden går lika rakt in i själen som en perfekt träffad järnfyra.

Precis då förstår vi hur bra man egentligen kan må av det här fascinerande spelet. Och som många andra gör jag det gärna i Skottland.

DÄRFÖR SKA DU ÅKA TILL SKOTTLAND

Banutbudet 5 poäng
Ryggraden är givetvis det rika och unika utbudet av linksbanor längs båda kusterna. Även om det finns hed- och parkbanor som inte behöver skämmas för sig är det dock möjligheten att puncha en järnfemma lågt i vinden som lockar oss hit.

Toppbanorna 5 poäng
Skottland levererar hårt på denna front med St Andrews Old Course, Royal Dornoch, Muirfield, Carnoustie, Turnberry, Royal Troon och intressanta moderna verk som mäktiga Kingsbarns eller David Kidds nya Castle Course utanför St Andrews.

Historien 5 poäng
Tom Morris, Willie Park och James Braid. St Andrews Old Course, R&A och Musselburgh. Räcker det så? Tja, troligtvis va? Femman given.

Greenfeepriserna 3 poäng
Det är inte direkt billigt att spela på Skottlands högst rankade banor. Men det djupa utbudet gör att den som blandar besöken på de tyngsta namnen med billigare greenfee inte behöver inteckna huset.

Boendet 3 poäng
Utbudet av hotell är bredast och bäst på västkusten. Annars är det mest Bed and Breakfast-hak av olika standard och i olika prislägen som står redo att ta emot golfturisterna med öppna armar.

Maten 2 poäng
I städerna finns de flesta internationella köken representerade. Men i klubbhusen serveras ofta stabbig och friterad mat som får artärerna att kvida. Och i ärlighetens namn smakar det ofta sådär.

Transport till och på Skottland 4 poäng
Ryan Airs lågpriskärror till Prestwick lyfter både från Stockholm (eller, ja  Skavsta i Nyköping) och Göteborg. Annars är det reguljärt till Edinburgh eller Glasgow som gäller. På västkusten är det relativt smärtfritt att använda tågnätet för att ta sig till banorna. Ska övriga delar av landet utforskas blir det hyrbil.

Vädret 2 poäng
Vind, vind och vind. Och ibland mycket eller lite regn. Eller helt magiska sommardagar. Men prognoserna skiftar alltid snabbt och man får förbereda sig på att packa kläder för alla typer av väder.

Totalpoäng: 29
(Faktauppgifterna per 2008)