Albin hjälper farfar Christer Orest under tävlingen på Jönköpings GK. Foto: Jacob Sjöman Svensson

Följa

Tre generationer drabbade samman

En 9-årig tjej och en 87-årig farbror har sällan så mycket gemensamt. Men inför en klockren drive mitt i fairway är alla lika. Vi hängde med på tävlingen som bygger broar mellan generationer.

Text: Johan Lindberg • 2012-10-30 Uppdaterad 2012-10-30

Till familjesidan i min gamla lokaltidning kan läsarna skicka in flera generationer samlade på samma bild. Fotografier som i regel är plåtade i värdshus- eller kyrkomiljö, inte sällan med representanten från den äldsta generationen sittande i rullstol eller stöttande mot en rollator och med den yngsta i bild iförd dopklänning. Annonserna på sidan brukar erbjuda smörgåstårta.

Man kan ha roligare än så när man träffas över generationsgränserna. Det förstod Sam Hultman från Jönköping redan i slutet av 80-talet. Han, sonen Svante och sondottern Pia hade precis slagit ut på ettan på hemmabanan och framme vid sin boll i fairwaybunkern vände sig Sam till Svante:

– Har du tänkt på att vi är tre generationer i samma boll?

Det hade inte Svante, men insåg snabbt att familjen Hultman knappast var ensam om att rymma tre generationer golfare.

– Det här måste vi göra någonting av!

Vi skriver sista helgen i juli, den helg på året som sedan 23 år tillbaka är vikt för Tregenerationstävlingen, en tävling där lagen, precis som namnet antyder, utgörs av familjemedlemmar ur tre generationer.

Det är frestande att ta till frikyrkoreferenser vid en beskrivning av Svante Hultmans välkomsttal. Solbränd, välkammad och med ett bländande leende hoppar han upp på ett bord på klubbhusets lilla uteservering och ropar att det här, trots att han i år spelat alla de bästa banorna i Skottland, “golfens förlovade hemland”, är årets absoluta golfhöjdpunkt.

– Eller hur!

Han får ett kraftigt bifall från deltagarna, varav många varit med förut. Svante Hultman avrundar:

– Tregenerationstävlingen handlar om tre saker: det ska vara trivsamt, det ska vara fight och det ska vara generöst. Njut av samvaron!

Det sista han säger drunknar i ljudet från ett passerande tåg. En tågräls går rakt igenom banan där tåget mellan Jönköping och Helsingborg dundrar förbi med jämna mellanrum. En amerikansk pro som var på besök tyckte att det var “pretty weird”, ganska konstigt, att man valt att dra en järnväg rakt igenom en golfbana, men Jönköpings Golfklubb grundades 1936 och tågrälsen har funnits långt längre än så.

Med sina 75 år är banan också yngre än flera av sina gäster för dagen. Fyra av de 99 deltagarna i dagens tävling är födda på tjugotalet.

På drivingrangen bakom den låga stenbyggnad som utgör klubbhus är det, en timme före shotgun-raketen fyras av, fulla mattor. Tioårige Felix Orest från Motala GK peggar upp en drive och sveper iväg den 150 meter på det både korta och smala övningsområdet när farfar Christer direkt är framme.

– Felix, vad står det på skylten om träklubbor på rangen?

– Oj, förlåt.

Klubben äger inte fullt så mycket mark som man skulle önska och från rangens övre etage är träklubbor förbjudna.

Familjen Orest, Felix, Fredrik och Christer, är med för fjärde gången och startar på hål 14. De är lottade tillsammans med en än mer rutinerad klan, familjen Carlsson, som tävlar för tjugonde gången. Tre år har man vunnit, senast för 15 år sedan. Farfar Lars-Erik, 84, pappa Kenth 58, och hans dotter Helena, 35, som kört 117 mil från hemstaden Piteå för att vara med.

– Det här är den viktigaste tävlingen på året, säger femhandicapparen som för dagen har sin son Pontus vid bagen.

Det skiljer alltså 74 år mellan bollens yngste och äldste spelare. Redan förnamnen avslöjar vem som tillhör vilken generation, Felix och Lars-Erik. Den yngre har ett barns sprudlande energi och springer mellan slagen med vagnshjulen wobblande över en kuperad fairway medan Lars-Erik låter hustrun Eira styra den eldrivna vagnen och går i mer behärskad takt längs banan.

Yngst och äldst, Felix och Lars-Erik, spelar sin golf ganska likartat, rakt och säkert. På det första hålet hamnar dock Lars-Erik i ruffen till vänster och har efter tre slag 70 meter kvar till hålet. Sonen Kenth och hans dotter Helena är båda på green på rätt antal slag.

Lag Carlsson går mot en stabil öppning när Lars-Erik tar fram sin wedge för en provsving. Helenas son försöker öppna en chokladkaka så ljudlöst det nu är möjligt, någon tar rondens första kisspaus i skogen på andra sidan fairway och ytterligare några har stannat kvar vid en stor ek ett hundratal meter ovanför green för den bästa utsikten över det som ska hända.

Lars-Erik tar sin stans och gör en för sin ålder mjuk sving. Bollen går rakt mot flaggan, studsar två gånger och går i hål. Birdie. Ålder är, som bekant, bara en siffra.

 

Att golf är den mest demokratiska av idrotter råder det ingen större tvekan om. Att alla, oavsett ålder, kan vara med och tävla på hyfsat lika villkor är det som golfarna tycker är något av det allra finaste med sporten. När Tom Watson som 59-åring häromåret var på vippen att vinna British Open på Turnberry var det kanske det vackraste jag upplevt på tv. Men samtidigt är det just detta, att alla kan vara med och tävla, som många icke-spelare menar är precis vad som gör golf till något annat än en sport.

De har förstås inte fattat någonting.

På det sextonde hålet på Jönköpings Golfklubb manifesteras golfens inneboende demokrati med all önskvärd tydlighet. Fredrik Orest, tidigare på Europatouren och med +2,5 i handicap, slår en lugn och lätt drawad hybrid från tee som landar mitt i fairway dryga 200 meter fram. 

84-årige Lars-Erik slår en drive som efter ordentlig rull hamnar på exakt samma plats på banan. Lars-Erik följer upp med en mer loftad träklubba, rakt mot flaggan och tio meter kort om hål. Fredrik behöver en wedge och sätter upp den något närmare. Fem minuter senare, efter att Lars-Erik anklagat sonen Kenth för att ha felläst hans birdieputt lämnar båda golfspelarna hålet med par i protokollet.

 

Vi återvänder till klubbhuset där Svante Hultman belåtet håller ställningarna. Han hälsar vant och uppmuntrande på deltagarna som kommer in för varvning och vätskepåfyllning. Det är tolv år sedan Svantes far, Sam Hultman, gick ur tiden. När Svante berättar om sin pappa, hur de spelat tennis, squash och golf tillsammans i alla år och varit lika mycket bästa vänner som far och son så blänker en tår i solljuset. 

– Den här dagen är känslosam och fin, tävlingen påminner mig förstås om honom. När pappa gått bort och mamma fortfarande levde så ville hon alltid veta hur det gått i Tregenerationstävlingen.

Tävlingen har genom åren haft deltagare från både Norge, Tyskland och USA. Svante berättar om en familj där farfar bodde i Västergötland, sonen i USA och sonsonen flyttade mellan olika länder.

– De ringde varje vinter för att fråga om datumet för tävlingen var spikat så att de kunde samköra sina sommarkalendrar. 

En annan golfande familj körde varje midsommar en kvaltävling där de tre bästa kvalade in i Tregenerationstävlingen.

Trots att flera av de deltagande är till åren har det hittills inte inträffat några allvarliga incidenter på banan. 

– Det mest rafflande var nog en äldre dam som var med som åskådare och bröt benet i en slänt. Då fick ambulansen köra ut och hämta henne på banan, berättar Svante samtidigt som en anställd från golfshopen kommer förbi i golfbil och säger att någon precis gjort ett hole in one.

 

Vi återvänder till Carlssons och Orests. Familjerna har hållit på i drygt fyra timmar och har tre hål kvar. Det tar lite tid med sex personer som alla ska håla ut, spelformen är och har alltid varit poängbogey, där de två bästa resultaten på varje hål läggs ihop. 

Felix lillebror Albin sitter i en bunkerkant och fingrar på en maskros. Han har börjat klamra sig fast på farfar Christers bag för att slippa gå de sista hålen. Felix själv springer inte längre mellan slagen. 

Lars-Erik stannar lite oftare och gnider en hand mot rygg­slutet. Felix mamma Annelie följer troget med hela varvet. Hon säger att hon saknar tiden när Fredrik var ute på tourerna och hoppas att Felix ska ta vid om några år. 

Idag är Fredrik Orest greenkeeper på Motala Golfklubb. Vid sidan av en tjugonde plats i Madeira Open på Europatouren är en av de tyngsta meriterna segern i Husqvarna Open 2006 på just den här banan. Han satte ett bunkerslag på sista hålet för att avgöra tävlingen.

– Det är ett härligt minne. Jag har spelat den här banan en massa gånger, den påminner en del om Motala, det är mycket prickskytte, säger han när vi är framme vid hål 11.

Det är en kort par trea med en brant slänt på hela högersidan. Sonen Felix tar en snabb provsving innan han slår till, han tappar den långt ut till höger.

– F-n!

– Det är lugnt “Felle”, vi hittar den, säger pappa Fredrik.

Men bollen låter sig inte finnas, trots att vi är ett dussin människor som letar.

– Här, ta den här som jag hittade, säger Fredrik och slänger en boll till sonen.

– Jag vill inte ha Callaway, muttrar Felix och lommar vidare till nästa tee.

 

På tolvan, det näst sista hålet för dagen hamnar Lars-Erik åter i en greenbunker. Tåget drar förbi igen samtidigt som han tar en bred stans i sanden. Det blir en topp som hugger fast i bunkerkanten, droppar ner på foregreen och rullar till någon meter från hålet.

– Så kan man också göra, säger Lars-Erik.

– Bra farfar! ropar Helena som själv har en kort putt för birdie. 

Lars-Erik viskar från greenkanten, lika mycket till sig själv som till sondottern.

– Sätt den här nu gumma lilla. 

Helena rullar mycket riktigt i sin birdie och pappa Kenth kommer fram och utbyter en försiktig segergest.

 

På det trettonde och sista hålet hamnar Christer i trubbel. Efter ett snett utslag åker andraslaget ut i skogen och bollen försvinner. Christer, 68 år och halvpensionerad lastbilschaufför, nickar mot Lars-Erik uppe på fairway och säger det alla tänker. 

– Tänk att vara i den formen när man är 84.

Familjen Carlsson och familjen Orest avrundar hålet och tävlingsdagen. Orests samlade ihop 71 poäng vilket visade sig räcka till plats 21 av 33 tävlande lag. 

Carlssons landade på mäktiga 82 poäng. Det räckte inte till en seger den här gången men en fin andraplats. 

Det går fler tåg.


Text: Johan Lindberg • 2012-10-30
FöljaNyheter
Scroll to Top