”Han var oemotståndlig”

Seve Ballesteros föddes den 9 april 1957 under knappa förhållanden i Pedreña i norra Spanien. Vid åtta års ålder började han, i likhet med sina tre äldre bröder, gå caddie på golfklubben för att tjäna några extra pesetas.

Samma år lyckades han komma över en järntrea. Med den lärde han sig slå alla typer av slag, dels på stranden nära hemmet, dels på banan där han tjuvspelade morgnar och kvällar.

Det var så sagan började. Den osannolika sagan om Seve Ballesteros.

Vi får söka oss tillbaka till Arnold Palmer, på 1950- och 60-talet, för att hitta en golfspelare som på motsvarande sätt kunnat samla massorna och väcka känslor.

Jag kan inte säga att jag var nära vän med Seve Ballesteros, men vi utvecklade under åren en trivsam och respektfull bekantskap. Det var främst under mina år som presschef för Scandinavian Masters som jag fick bra kontakt en idrottsman som hade starkare integritet än de flesta jag mött.

Första gången jag träffade Seve var redan i februari 1976 på Sardinien. Jag var tämligen grön golfare och golfjournalist och fick nöjet att spela i hans pro-am-lag i samband med invigningen av Is Molas-banan. Han var en okänd 18-åring men utrustad med den där glödande blicken redan då. Inget slag av oss amatörer fick lämnas åt slumpen. Han skulle bara vinna.

De brittiska kollegerna i vårt lag var efter ronden helt eniga – det här är en blivande världsstjärna. Själv var jag mer tveksam. “Många juniorer kan slå långt, men det gäller att slå någorlunda rakt också”, löd min expertkommentar.

Tjosan.

Fem månader senare ledde denne vilde spanske yngling British Open efter tre ronder . Han blev passerad på slutvarvet av Johnnie Miller men delade andraplatsen med Jack Nicklaus.

Därmed var det hela igång och redan som 19-åring var han rankad etta i Europa.

Seve Ballesteros vann fem majors – tre British Open och två US Masters – och totalt 87 segrar världen över, 50 av dem på Europatouren.  Alltid i marinblå tröja sista dagen. Han spelade åtta Ryder Cup, där han bildade en närmast oslagbar konstellation med landsmannen José Maria Olazàbal. Han var även med om att vinna trofén som kapten hemma i Spanien, på Valderrama, 1997. Det var ett av hans stoltaste ögonblick.

Meritlistan är mäktig, men han kan förstås inte jämföras med exempelvis Tiger Woods om vi bara ska se till segrar och resultat.

Men det fanns något annat hos Seve, något som Tiger – och alla andra – inte kommer  i närheten av. Karisman. Passionen. Och den där unika förmågan att ta ur sig ur hopplösa lägen.

Seve förstod nog  aldrig innebörden av ordet spelstrategi. Och det är klart, den som kan göra par från en låst bil behöver inte ens närma sig tanken på att spela försiktigt.

Hans caddies fick se delar av världen som ingen visste fanns och som det än mindre gick att hitta något om i yardageböckerna. Men par blev det oftast, och stundom även birdies.

Hans birdie från en parkeringsplats på Royal Lytham & St. Annes 1979, den som ledde till hans första British Open-titel, blev en symbol för Seves sätt att spela golf.

Det var just under den tävlingen som han vid en presskonferens fällde en kommentar som  blivit klassisk:

“Jag ser gärna att de klipper fairways ännu smalare. Då skulle alla få spela från ruffen, inte bara jag.”

I närspelet, inte minst bunkerslagen, och puttningen handlade det om ren magi från spanjorens sida. Vilka händer och vilket bollsinne han utvecklade med den där järntrean på sandstranden uppe i Baskien.

Seve Ballesteros vann sin sista seger 1995, passande nog i det spanska mästerskapet. Konstanta ryggproblem gjorde sedan att han hamnade allt längre från världseliten.

Att han saknade strålkastarljuset framgår av att han gjorde flera fåfänga försök till comeback, ännu långt in på 2000-talet. Det blev lika pinsamt varje gång. Glöden var borta och utan den var Seve Ballesteros hjälplös.

Den brittiske journalistern Bill Elliot gav i mitten av 1980-talet, när Seve stod på toppen, sin egen ofta citerade beskrivning av det spanska fenomenet:

“Severiano Ballesteros i full aktion är en majestätisk syn. När han är i form, och har segervittring, kliver han fram över fairways som ett magnifikt rovdjur som bevakar sitt revir. Vid dessa tillfällen är han en oemotståndlig syn, en idrottsman kapabel att leva ut våra drömmar.”

Precis så var det.

Alla vi som hade privilegiet att få uppleva Seve Ballesteros på golfbanan bär med oss minnen som aldrig kan suddas ut. Han var just oemotståndlig, och ojämförlig.

---

Text: Jörgen Ohlson • 2011-05-07
Följa • Nyheter