Så kom golfen in i OS-familjen

60 sekunder har hon på sig. En minut. Ungefär samma tid som det tar att förbereda och genomföra en viktig putt på 18:e greenen.

I vanliga fall kan Annika Sörenstam hantera nervknutarna. Men nu när hon stänger dörren bakom sig och kliver in i ett av IOK:s sammanträdesrum pirrar det i magen. På en rad ser hon viktiga personer framför sig, ansikten som tillhör Franco Carraro, de aktivas representant löparen Frankie Fredericks och ytterligare några medlemmar från IOK:s exekutivkommitté. På vandringen fram mot det ovala bordet hinner Annika tänka att det är personer som har mycket att säga till om.

I vanliga fall leder en bra putt på 18:e till seger. En god prestation ger tacktal. Den här måndagen är det i princip tvärtom. En knivskarp utläggning kan skapa historia. En felaktigt formulerad mening kan förstöra allt.

“Enorm inspirationskälla”
I flera veckor har Annika förberett sig för den här stunden. Ändå är hon spontan när hon inleder sitt framförande.

“När jag ser tillbaka på min karriär har jag tio Major-segrar – men ingen OS-guldmedalj. En sådan skulle jag ha velat ha.”

“För Sverige, som ett litet land, skulle golfen i ett OS vara en enorm inspirationskälla. Tidigare har några av oss varit för och andra varit emot. Nu står alla bakom golfen. Tourerna, förbunden, organisationerna, spelarna… vi är redo”, säger Annika och tackar för sig.

Colin Montgomerie kliver in i lokalen med bestämda kliv. När han ser delegaterna kring det stora bordet känner han, lite på skoj, att han hamnat mitt i en James Bond-rulle. Han väntar bara på att någon av dem ska plocka fram en vit katt och stryka den medhårs.

När han slutfört sitt anförande får IOK-delegaterna ställa frågor. Namibianen Frankie Fredericks undrar var alla caddies ska bo, de är ju “utom tävlan”. Montgomerie blir för en stund ställd mot väggen. Bara någon som varit där (i OS) ställer en sådan fråga, tänker han. Men svarar så snabbt han kan: “Tillsammans med den övriga nationsstaben.”

Bilden: På mötet deltog LPGA Japans högste chef Chako Higuchi, Annika Sörenstam, R&A:s sekreterare Peter Dawson, IGF:s chef Ty Votaw, spelaren och Ryder Cup-kaptenen Colin Montgomerie samt PGA-tourens chef Tim Finchem.

 

Det är den 15 juni 2009. Colin Montgomerie är spänd. Annika Sörenstam är i sjunde månaden. Snart hoppas hon hamna i sjunde himlen. Men då gäller det att de får med sig IOK:s exekutivkommitté i tron att golfen hör hemma i Rio de Janeiro 2016.

Charles Sands tog guldet
Dragkamp, cricket och duvskytte med levande duvor. OS-programmet i Paris 1900 såg inte riktigt ut som dagens. Samma år gjorde golfen premiär. Med en 82-rond och ett avslutande 85-varv lade amerikanen Charles Sands beslag på guldet. Damerna fick bara spela nio hål och Margaret Ives Abbott vann.

Lagom till sommarolympiaden i St Louis i USA fyra år senare hade damklassen skrotats till förmån för en lagtävling för herrarna. I det individuella mästerskapet kom 74 amerikaner och tre kanadensare till start. Många trodde på hemmalöftet och fansens kelgris Chandler Egan, men i finalen stötte han på patrull mot en 46-årig doldis. George Lyon hade börjat spela golf för att ersätta abstinensen från basebollen och visade sig ha ordentligt med glöd i klubborna. Trots sviter av hög feber och en lång tågresa från Toronto dansade kanadensaren hem guldet med siffrorna 3/2. Till amerikanernas stora förtret firade han segern genom att gå på händerna i klubbhuset, för att sedan sjunga “My wild Irish rose”.

George Lyon visste det inte då, men hans artistiska framträdande skulle bli det sista en golfspelare utförde på den olympiska scenen på många år.

PGA-chefen bloggade om OS
Vi får spola fram bandet till 2008 innan tanken om golf i OS överhuvudtaget blir realistisk igen. Det är då PGA-tourens chef Tim Finchem delar med sig av sina tankar i bloggform.

“Jag tror inte att OS skulle påverka statusen eller prestigen på de andra tävlingarna, utan skulle snarare erbjuda våra spelare ytterligare ett tillfälle att visa upp sina talanger på en global scen.”

Det dröjer inte länge innan han får medhåll av Phil Mickelson. Inför US Masters säger “Lefty”:

“Vi förlorar lika många golfare som vi värvar varje år, och om golfen blev en OS-sport så kanske golfen skulle börja växa igen. Jag skulle definitivt spela om jag fick chansen att representera mitt land”.

Ungefär samtidigt bildas en olympisk kommitté inom International Golf Federation (IGF). Före detta LPGA-bossen Ty Votaw blir ansvarig för satsningen. I fantasin har han redan målat upp lämpliga framtidsbilder. Han tycker att golfen borde passa de olympiska idealen med ärlighet, integritet och sportmannaskap. Att golf är en sport där spelarna “bestraffar” sig själva vid regelbrott, oavsett om förseelsen är synlig eller inte. Att det är en sport där konkurrenter skakar händer med varandra i slutet av varje rond och att sporten troget lär varje generation av deltagare, från tidiga åldrar, att det inte går att kompromissa med dessa regler.

Ty Votaw har en önskan: att Annika Sörenstam och Jack Nicklaus ska fungera som globala ambassadörer. Allt för att demonstrera vilket mäktigt stöd man har i ryggen när kampanjen väl drar igång.

När Annika får frågan, om hon vill vara involverad och ingå i en panel för OS-frågan svarar hon direkt: “Självklart”.

Hon tycker bara att det är kul och intressant att få äran att vara spelarnas röst i kampanjen. När hon får uppdraget att introducera golfen som OS-sport för spelarkollegorna känner hon på sig att tongångarna ska vara positiva. Och hon får rätt.

Lanseras med kortfilmer
I november 2008 lanseras en serie kortfilmer där 18 proffs från världens alla hörn uttalar sig om golfens förtjänster. Phil Mickelson talar om ära och integritet, Suzann Pettersen om passion, Ernie Els om en dröm som skulle gå i uppfyllelse och Tiger Woods om att golfen och OS skulle hamna i en vinn-vinn-situation.

Från planeringens första parkett njuter Ty Votaw av den enade fronten. Att golfen är universell och att inget enskilt land kan göra anspråk på att vara dominant är ytterligare skäl som stärker sportens status. Han inser att IOK:s delegation har ett tufft jobb framför sig, men att golfen har goda chanser att ta sig in i OS-familjen.

Golfen fick nej tidigare
Gunilla Lindberg är en av de 15 medlemmar i programkommissionen som ska analysera alla idrotter och lämna fram förslagen till IOK:s exekutivkommitté. Hon är väl medveten om att många idrotter vill vara med på OS-programmet, men att det inte finns utrymme för alla. IOK har trots allt beslutat att OS-programmet ska innehålla 28 idrotter. Om någon ska in måste någon annan ut. De som ansöker analyseras noga efter 33 olika kriterier. Det kan handla om allt från antal utövare, jämställdhet inom idrotten, tv-sändningar och kostnader för arenor och publik. Sedan har Gunilla Lindberg – och hennes kollegor – en presentation att ta ställning till inför den slutliga sessionen.

Fyra år tidigare röstade IOK:s session nej till golfen på OS-programmet. Beslutet var inte särskilt svårt att ta. Många av de främsta golfarna hade öppet deklarerat att de inte var intresserade av att golf skulle tas in i OS-familjen. Dessutom hade PGA meddelat att de inte skulle låta proffsen medverka i OS, samtidigt som IGF misslyckades att få med sig alla länder i Wadas antidopingöverenskommelse.

IOK:s direktioner var klara: om inte de bästa ställer upp har golfen inte en chans att komma med på OS-programmet.

Det problemet behöver inte golfen dras med denna gång. Sportens förespråkare är väl medvetna om att IOK vill begränsa antalet OS-deltagare till 10 500 personer. För att försätta sig själva i gynnsamt ljus gentemot de sporter man “möter” presenteras förslaget med ett startfält bestående av 120 spelare. 60 kvinnor och 60 män. 72 hål individuellt spel. Formatet har tjänat Majortävlingarna väl genom åren, och man är rörande ense om att det är det bästa och mest rättvisa sättet att kora en mästare på. Tävlingen ska avgöras på en golfbana med plats för mellan 27 500 och 43 800 åskådare.

Frågan är nu om golfen kan hota de konkurrerande idrotterna karate, sjumannarugby, baseboll, softboll, inlines och squash.

Tror på golfen
I augusti 2009 har programkommissionen tagit sitt beslut. I ett kompendium över 188 sidor står bland annat att läsa:

“IGF menar att golf och IGF delar de olympiska värdena av kompetens, vänskap och fair play. Golfens historia går tillbaka till 1400-talet och i dag spelas golf av över 60 miljoner människor på fem kontinenter. Golf har haft en enorm tillväxt bland båda könen och i alla åldersgrupper. IGF anser att kraften i de Olympiska spelen ytterligare skulle hjälpa till att sprida golfen och dess ideal runt om i världen.”

Samma dag gör IOK:s ordförande Jacques Rogge ett uttalande:

“Av de sju sporter som utvärderades så gjorde alla starka framträdanden. Men till slut kom allt att handla om vilka som skulle tillföra mest till spelen. Golf och rugby kommer att göra det mycket.”

När Annika Sörenstam nås av beskedet sätter hon på datorn och loggar in på Twitter. “Sweet!!”, skriver hon.

Två månader senare får Annika Sörenstam kanske den finast möjliga 39-årspresenten. IOK:s exekutivkommitté följer programkommissionens förslag om att golf och rugby är lämpliga att inkluderas till OS-programmet i Rio de Janeiro 2016. I en sluten, elektronisk omröstning i Köpenhamn röstar 63 delegater för golfen och 27 röstar mot.

“Golfen borde ha varit med i OS för länge sedan”, kommenterar Tiger Woods.

“Jag kan drömma om att göra något som varken Tiger eller Ernie (Els) någonsin gjort, och det är att sätta en avgörande putt för en olympisk guldmedalj”, säger Michelle Wie.

Ty Votaw tror på en global effekt i golfens utvecklingsländer, exempelvis i Indien, Latinamerika och Kina. Colin Montgomerie håller med:

“I Kina kan golfen bli den nya gymnastiken”, säger skotten som designat banor där och vet hur snabbt det kan gå.

Lindberg har farhågor
Som svensk känner Gunilla Lindberg en glädje. Hon tycker att Sverige är en förebild när det gäller att göra golfen tillgänglig, att man låter barn och ungdomar få möjlighet att spela och tävla i våra många golfklubbar. Hon har själv spelat golf sedan 1970 och under några år även varit styrelsemedlem i Sollentuna Golfklubb. Samtidigt har hon vissa farhågor. Enligt henne är det viktigt att inte samarbetet mellan IGF, PGA och andra proffsorganisationer klickar. Dessutom måste golfen jobba hårt för att utveckla tillgängligheten i många länder.

Annika Sörenstam tror att golfens OS-status kommer att göra sporten mer öppen för allmänheten. Framför sig ser hon hur regeringar i länder som tidigare inte förknippats med golf börjar skjuta till pengar. Golfen får ju trots allt ett nytt skyltfönster.

På tourerna är OS-snacket svalare. Åsikterna går isär. Alexander Norén tycker exempelvis att det vore roligare för både spelare och fans om man tävlade i lag – precis som i hockey-OS. Oskar Henningsson är inne på samma linje. Precis som i simning och löpning där man har lagkapper och stafetter skulle man kunna ha både en individuell tävling och en lagtävling över exempelvis två dagar. Om han skulle få chansen att delta i ett OS så vill han kämpa om en medalj så många gånger som möjligt.

Steven Jeppesen anser däremot att 72-hålstävlingar är golf. Ur hans perspektiv är golf en individuell sport.

Oskar Henningsson är förvånad över att sjumannarugby fått betydligt större stöd än golfen. Kanske beror motståndet på att golf fortfarande uppfattas som en “snobbsport” i somligas ögon.

Mellan nötandet med wedgar på rangen kan inte Jeppesen låta bli att undra hur många av de 27 nejsägande delegaterna som kommer från ett land med golfbanor och golfsatsningar. Om han skulle rösta ja eller nej till en ny sport hade han först och främst röstat för sitt eget lands fördel.

Norén drar paralleller mellan golfen och tennisen. Majors är lika stora inom golfen som Grand Slam är för tennisen. Friidrottare har alltid drömt om OS, och golfare om Majors. Den historien saknas i OS. I nuläget skulle han hellre vilja vinna British Open. Men samtidigt – han kommer att bry sig om OS. Precis som Europatourkollegorna Henningsson och Jeppesen.

Annika Sörenstam, då – nja – hon vågar inte säga någonting. Varken ja eller nej. Åtminstone inte högt.

Men i bakhuvudet klingar kanske orden hon lät dansa fram på sina läppar i Lausanne den där sommardagen 2009:

“När jag ser tillbaka på min karriär har jag tio Major-segrar — men ingen OS-guldmedalj. En sådan skulle jag ha velat ha.”

Det var så hon sa.

Men det är för tidigt att tänka på 2016, det är sex år kvar. Annika vet bara en sak. Golfen ska inte förbli en udda fågel i OS-familjen.

Nu har den kommit för att stanna.

Reportaget baseras på intervjuer med Annika Sörenstam, Ty Votaw, Gunilla Lindberg, Alexander Norén, Steven Jeppesen och Oskar Henningsson.
 

---

Text: Henrik Lenngren • 2010-05-12
Följa • Nyheter