KRÖNIKA: ”Ett mästerskap som prövar hela din repertoar”

Tam Arte Quam Marte.

Golfklubben Royal Troons motto. Som betyder ungefär, “lika mycket av skicklighet som av styrka”.

En träffsäker beskrivning av den bana och det mästerskap som står redo att ta emot världens bästa manliga golfare från och med fem över halv sju på torsdagsmorgonen.
Men vi återkommer till den saken.

När den 145:e upplagan av The Open drar igång på torsdagen föreslår den färskaste väderprognosen att den skotska sommarsolen kommer att skina, ackompanjerad av en tre till fem sekundmeter stark morgonbris. Fast det är klart, på en plats där väderskiftningar sker snabbare och oftare än du låser upp din smartphone känns det där med väderförutsägningar ganska poänglöst.

Den oberäkneliga väderleken. De råhuggna, kuperade, välbunkrade och tjockruffkantade linksbanorna. Det faktum att samtliga 156 spelare startar från första tee från halv sju på morgonen till kvart över fyra på eftermiddagen under öppningsdagarna.

Allt det där är ingredienser som gör The Open till det mest orättvisa av idrottsmästerskap – i en sport där millimeterrättvisa normalt är både påbud, föreskrift och lag. Något Anna Nordqvist bittert fick erfara i söndagens särspel i US Women’s Open när en redan knivskarp HDTV-bild superförstorades upp och visade att hon (omedvetet absolut, men dock regelstridigt) rubbat ett mikroskopiskt sandkorn i bunkern med sin järnfemma.

Nej, de här dagarna på den skotska västkusten är utmaningen uppfriskande nog en helt annan än den vi är vana att se 30-40 tourveckor varje år.

Har du otur med lottningen så att du spelar de första två ronderna under de timmar när vinden blåser som hårdast eller från den knepigaste riktningen? Bit ihop och (försök) se glad ut.

Åker du på en snortaskig snedstuds ner i någon av de infernaliskt svåra bunkrarna runt Royal Troons åttonde green? Ta en trippelbogey och gå vidare.

Den här veckan köper världseliten det där utan att blinka. Varför, kan man undra?

I min bok låter det ungefär så här:
Segraren i The Open har övervunnit väder, vind, konkurrenter, otur och slump – på banor som inte är alltför olika dem där spelet föddes för ett par hundra år sen. Vinner du The Open har du bevisat att du för en vecka bemästrat ett spel som normalt sett aldrig låter sig bemästras.

Det gör du inte utan att vara såväl tekniskt skicklig som mentalt stark – Tam Arte Quam Marte.

Ännu mer så på veckans spelplats Royal Troon. Å ena sidan en rätt småtråkig linksbana eftersom den inte i lika stor utsträckning som flera andra i rotationen besitter de där mest nyckfulla, karakteristiska och okonventionella element vi förknippar med links.
Plattare än Royal St Georges.
Inte lika många blinda slag som på The Old Course.
Utan de där allra högsta sanddynerna som på Royal Birkdale.

Men däremot ur tävlingssynpunkt en intressant prövning sett till hur de två niohålsslingorna kompletterar varandra och kräver att du visar prov på många olika färdigheter.

Först krävs att du är en skicklig taktiker och järnspelare på de kortare, scorbara men ändå småknixiga första nio. Sedan krävs att du har styrkan att såväl slagmässigt som mentalt kämpa dig hela vägen in till klubbhuset på långa, brutaltuffa sista nio hålen.

Tam Arte Quam Marte.

---

Text: Oskar Åsgård • 2016-07-14
Blogg • Krönika • Royal Troon GC • The Open • Tournytt