5de46f8dbba87

Banor och resor

Golfklubben där du köper polletter i matbutiken

Polletterna köps på Coop. Klubbens snitthandicap är 37,68 och banans ende anställde är där tre månader om året. Följ med till en annan del av Golfsverige.

Text: Redaktionen • 2016-06-21 Uppdaterad 2016-06-21

Om den legendariske Old Tom Morris Sr (1821–1908) finns åtskilligt att berätta. Bland annat att han i samband med att han arbetade med Machrihanish Dunes på halvön Kintyre i sydvästra Skottland lär ha uttryckt att “riktiga linksbanor är inte skapade, de föds ur naturen”.

Något säger mig att han skulle ha gillat golfbanan i Gunnarn i Västerbottens inland. Nu är det förvisso inte någon linksbana, men känslan är ändå att den på många sätt ligger närmare golfens ursprung än många av de exklusiva mångmiljonbyggen och sammetslena greener som hyllas runtom i världen.

Enkelheten finns där. Det självklara. Och banan ligger mjukt inbäddat i grönt, omgiven av engagemang och omtanke.

Jag drar på smilbanden när jag efter många mil vrider på ratten och svänger av Blå vägen. Intill den välkända siluetten med den golfspelande mannen sitter en vägskylt som visar mot Gubbträsk.

Gunnarn är en del av Storumans kommun. 1960 bodde det över 1 100 personer i området. Nu ungefär 270.

Till vänster en övergiven och lite tragiskt igenbommad kiosk, men jag svänger höger mot Coop och bensinpumparna på den öppna grusplanen som måste passeras innan man rullar in på den lilla parkeringen vid klubbhuset. Det är en tisdag i början av augusti. Det gråregniga och halvtrista har i alla fall tillfälligt lossat på det järngrepp som det hållit om sommaren 2015 och solen skiner.

Toppenväder, helt enkelt.

Alltså förväntar jag mig liv och rörelse på golfklubben, men möts av lugn och sådan stillhet att jag ser mig om en extra gång för att försäkra mig om att jag kommit rätt. Det dröjer nästan en timme innan jag får syn på de första golfspelarna. Ungefär så. Ingen på rangen. Det ekar också tomt i klubbhuset som en gång stod på den nedlagda flygbasen.

Golfklubben där du köper polletter i matbutiken
Foto: Gert Frost
Välkomna till Gunnarns GK.

Banan följer det naturligt böljande landskapet. En gång åkermark, men som inte längre gick att använda när jordbruksmaskinerna blev för tunga. De upphöjda greenerna är förvisso byggda enligt alla konstens regler, men resten känns ursprungligt.

Det är vackert på sitt alldeles eget vis.

 “Idag har klubben 37 medlemmar från Gunnarn, 59 från kommunens huvudort Storuman och 13 stödmedlemmar”

I��maskinhallen träffarj ag den kanske mest brinnande av klubbens alla eldsjälar, Roland Kärrman. Han bjuder på kaffe i klubbhuset och vi pratar en stund. Den ena fantastiska historien efter den andra rullas upp, om allt engagemang som gjort att banan faktiskt finns.

En handfull golfentusiaster hade i 20 års tid sneglat på marken och år 2000 kunde arbetet med golfbanan äntligen starta. Fyra år senare var de första tre hålen klara och 2007 var niohålaren helt färdigbygd. Par 64 och 4 027 meter från gul tee,
3 561 meter från röd.

Idag har klubben 37 medlemmar från Gunnarn, 59 från kommunens huvudort Storuman och 13 stödmedlemmar. Årsomsättningen är blygsamma 350 000 kronor.

“Det ska egentligen inte gå att driva en klubb så, men vi gör det ändå”, säger flera personer under de dagar jag är i Gunnarn även om de formulerar det på lite olika sätt. Självklart dyker en anekdot om en humla upp.

Det är lätt att imponeras.

Golfklubben där du köper polletter i matbutiken
Foto: Gert Frost
Gunnarns eldsjäl – Roland Kärrman.

Gunnarn är inte olikt många andra inlandssamhällen. På ytan kan det tyckas vara vilken by som helst som man susar förbi längs den fantastiskt vackra Blå vägen som i Sverige sträcker sig mellan Umeå och Tärnaby/Hemavan och sedan vidare mot norska gränsen.

Samhället dras väl med ungefär samma problem som andra orter och kommuner i Norrlands inland, varken mer eller mindre. Arbetsmarknaden är kärv och ur ett golfperspektiv innebär det naturligtvis problem att merparten av de unga flyttar för att få utbildning och jobb.

Golfklubben där du köper polletter i matbutiken
Foto: Gert Frost
På rangen slår du bollarna i vattnet.

Det blir onsdag. Natten har jag tillbringat på hotell i Storuman tre mil bort. I Gunnarn finns varken hotell eller restaurang. Den golfare som blir hungrig får slinka in på Coop och köpa något matnyttigt där. Coop som för övrigt också säljer polletter till rangen. Bara en sån sak. Gissningsvis är de ensamma i landet om det.

På kvällen är det dags för veckans stora händelse, onsdagsgolfen. Det är ännu en dag med fantastiskt väder, trots det ligger banan helt öde. Så långt från stressande femtimmarsronder som det överhuvudtaget är möjligt att komma. Under hela dagen ser jag bara två ensamspelare.

I stället tar jag bilen och kör ännu ett varv genom byn. Längs genomfartsvägen passerar jag en liten park och stannar till. En byst av Carl von Linné berättar om när han kom till Lycksmyran en bit från byn 1732 och bestämde sig för att strapatserna var alltför hårda. Nu fick det vara nog med eländig terräng, ansåg han, vände på klacken och återvände i riktning mot civilisationen.

Jag svänger av mot idrottsplatsen och fortsätter till den vackraste och mest välskötta av badplatser i Stor-Bastuträsket.

Då slår det mig, det jag egentligen borde förstått direkt. Banan är inte bara ett golfbygge, utan samtidigt innebär den en gemenskap som förmodligen är svår att hitta på många andra platser. Den är också en del i att göra Gunnarn till en attraktiv plats att bo på, en väsentlig del av ett bygge för en framtid för bygden.

Strax före klockan sex börjar medlemmarna samlas vid första tee.

Sist till onsdagsgolfen kommer 11-årige Daniel Larsson och han välkomnas varmt av de övriga. Till slut blir det tolv personer som delas upp i fyra trebollar.

Kvällsmörkret har sakta börjat smyga sig på redan innan de första hinner slå ut. Därför knallar en av bollarna iväg till hål sju och det blir något av en improviserad kanon-start. Daniel lunkar efter Agneta och Catarina Holmner till hål nummer sju.

 

 

Golfklubben där du köper polletter i matbutiken
Foto: Gert Frost
Samling inför onsdagsgolfen.

Roland Kärrman har tidigare berättat för mig att ett av skälen till den låga aktiviteten är att Noliamässan pågår i Umeå under de här dagarna. Det räcker ju med att ett fåtal personer väljer att åka dit för att det ska påverka aktiviteten på banan.

Skratten rullar tillsammans med bollarna längs banan. Stämningen är behagligt otvungen och lugn.

Treans fairway går parallellt med hål fem. Mellan dem en rejäl och saftig ruff där det långtifrån är enkelt att hitta en liten golfboll. Också den här kvällen innebär det en hel del sökande, men jag hör inte en enda klaga på den höga ruffen.

De gillar läget.

Gillar sin bana.

Förutsättningarna är ju som de är.

Hål fem är ett par 3-hål på 149 meter från gul tee och 129 från röd. Greenen lutar och det är inte enkelt att få fast bollarna. De vill väldigt gärna rinna av åt höger mot ett besvärligt och lite rufsigt dike som finns där. Det är klurigt. Vid tee står en gammal lada och något som förut varit en buss-kur. Den senare används både som regnskydd och som skydd för alltför sneda utslag från tee på hål fyra. Den är fixad och har fått nytt tak och är egentligen lite typisk för allt. Smarta, enkla och billiga lösningar som bättras på med ideella krafter.

När onsdagsgänget har spelat sex av de nio hålen börjar det bli bråttom. Solljuset har tvingats ge vika och mörkret har blivit påtagligt. Solveig Holmner, 72, går av greenen. Stannar till.

“Jag har släpat och dragit ris och haft så roligt här”, säger hon.

“En vacker dag ska jag spela ner mig från 54 i handicap, men det är inte så nödvändigt. Huvudsaken är att det är kul.”

Det där sista går inte att understryka starkt nog, det är nästan som ett mantra: att golfen ska vara kul. Annars är det liksom ingen mening. På nästa tee hakar Martin Nyman på temat.

“För två år sedan hade vi en närmast hål-tävling på sexan. Det var 23 startande och inte en enda av oss träffade greenen”, berättar han och skrattar gott åt minnet.

Anställda då, funderar jag?

Det visar sig att det bara finns en person på lönelistan. Och det under tre månader. Han heter Ludwig Sandberg och är 20 år, men ser onekligen betydligt äldre ut med sitt mörka skägg. Han beskriver sig själv som en fjärde generationens skogsarbetare och är en av få unga som, än så länge, valt att stanna kvar i Gunnarn.

“Vi var 18 stycken i klassen”, säger han.

“Av dem är fem, sex kvar och fyra av dem har planer på att flytta. En har just flyttat till Boden för han fick jobb där. En annan for åt Bollnäs. Flera vill ju flytta tillbaka om det finns möjlighet att få jobb här, men just nu ser det ju mörkt ut.”

Det där är allvar, tänker jag, men gör vad jag förmår för att hitta de positiva delar som onekligen finns. En alldeles färsk byautvecklingsplan har presenterats där både svårigheter och möjligheter radas upp på ett realistiskt sätt. Rubriken är “Gunnarn ser framåt”.

Roland Kärrman är inblandad också i det arbetet.

 

Golfklubben där du köper polletter i matbutiken
Foto: Gert Frost
Hål 3 på Gunnarns GK.

Efter två dagar i Gunnarn snurrar tankarna. Förmodligen skulle om inte alla så i alla fall många svenska golfare må bra av att gå ett varv eller två på banan. Andas in atmosfären. Lugnet.

Kom som du är.

Det ska vara kul att spela golf. Gemenskapen.

Inget märkvärdigt, liksom.

Det spelar inte så stor roll att alla inte slår rakt och långt, eller att fariwayklipparen är ställd på
17 millimeter och att det ena gräs-stråt är längre än det andra. Eller att medelhandicapen i klubben ligger på 37,68.

Men vad spelar det för roll?

Egentligen? 

 

GERT FROST

webbred@svenskgolf.se

Här är Sveriges 50 bästa banor


Sveriges 100 bästa golfhål


Därför är Halmstad Sveriges bästa golfstad


Text: Redaktionen • 2016-06-21
Banor och resorBanorGunnarns GKSvenska golfbanor
Scroll to Top