Algarves bästa golfbanor

Eurokris och hög arbetslöshet har ofta präglat nyhetsrapporteringen om Portugal på senare år. Men vid den förföriska atlantkusten bevakar fortfarande Algarve sin position som en av Europas populäraste golfmetropoler.

Det kan jämföras med en grånad stenmur som sakta börjat vittra sönder. Några av blocken har ramlat ur och lämnat gapande hål som kantas av resterna från de fogar som en gång höll den stolta helheten uppe. Kanske kommer någon att ersätta dem längre fram i tiden.

Det som egentligen flimrar förbi utanför vindrutan är tömda butikslokaler. Jag tappar snabbt räkningen på hur många det är när ett antal mindre förstäder passeras nere på Portugals södra kust. Nödlånen från den internationella valutafonden håller det finansiellt sett sargade landet från att falla handlöst ned i samma mörka budgethål som Grekland och Spanien balanserar ännu längre ut på kanten till. Arbetslösheten är här den fjärde högsta i Europa. Under andra kvartalet 2012 kröp den över 15 procent.

De tidigare så tydliga visuella spåren av eurokrisen bleknar dock snabbt när Vilamoura träder fram. På över 20 kvadratkilometer har Europas största turistkomplex – på den mer premium-inriktade marknaden – växt fram. Men när vinden greppar tag i gardinerna som omger loungesofforna vid de välskötta poolområdena och stränderna hörs det idag färre portugisiska och irländska röster än tidigare, samtidigt som de holländska och engelska besökarna fortsätter att öka i antal.

Algarve är fortfarande en viktig och livfull pulsåder i Portugals dränerade ekonomi. Och i den turistindustri som får traktens och nationens hjul att snurra kvarstår golfen som en av de absolut starkaste grundpelarna.

Här på första hålet av Oceanico (före detta Vilamoura) Old Course släpper morgondimman sakta greppet om den fairway som mejslats ut mellan raderna av uråldriga träd. Framför ligger också rötterna till Algarves mer än 40-åriga explosiva utveckling som tongivande golfdestination.

Frank Penninks skapelse från 1969 var den andra banan som uppfördes i trakten. Under åren som passerat har den åldrats med värdighet och bevakar fortfarande sin position i toppskiktet av landets banor.

Mellan tallkorridorerna kastar vi oss handlöst ut i vilt krängande doglegs som utan pardon vrålar fade eller draw rakt in i öronen, medan ett stort antal av bagens klubbor både får jobba från fairway och tee.

Den mentala utmattningen är skönt påtaglig efter ronden. Vi sitter tysta och blickar ut mot det sällskap av svenskar som precis hoppat ur researrangörens gråa skåpbil.

– Jag tänker f-n inte gå med Åke idag igen, bullrar en man i kornblå pikétröja på bred östgötska när dagens startordning görs upp vid sidan av puttinggreenen.

Det dröjer inte alltför många timmar innan jag ser samma gäng igen vid en av uteserveringarna i Vilamouras marina.

Och de är långt ifrån ensamma.

På restaurangerna, vid butikerna och på den långa upplysta promenaden mot kasinot skvallrar ett antal svenska klubbemblem om att Algarves attraktionskraft inte minskat hos golfresenärer från våra breddgrader.

Priserna för golf och boende är visserligen höga. Det är snarare regel än undantag att greenfeen kostar en bit över tusenlappen, ofta mer därtill, om man bokar direkt med anläggningen. Men den som vänder sig till någon av de svenska arrangörerna kan få ta del av den höga klassen på boende och banor i betydligt rimligare paketlösningar.

Detta och klimatet, som gör det fullt njutbart att vifta med järnsjuan året runt, bidrar till att destinationen borrat sig djupt in i den europeiska golfturistens själ.

Steget från det nedtonade klubbhuset vid Oceanico Old till Oceanico Victorias nya resortkomplex är inte längre än tio minuter bakom ratten. Men det är ändå tydligt att vi här äntrar en annan era i Algarves turistsfär. I dagens krympta ekonomi hade det femstjärniga hotellet och den Arnold Palmer-designade banan inte lämnat skissbordet. Tonläget var dock ett helt annat när satsningen initierades 2004. Med en stark framtidstro i ryggen allokerades 18 miljoner euro som glatt investerades i banan, och ett år efter att invigningsslaget ljudit vid första tee stod Victoria Course värd för den numer insomnade WGC-tävlingen World Cup.

Sedan 2007 har banan varit ett stående inslag på herrarnas Europatour, när tävlingen Portugal Masters iscensätts här.

Trots att det återstår någon dag innan 2012 års upplaga drar igång har läktarna redan börjat fyllas bakom det nionde hålets green. Jag skymtar massan av anonyma ansikten från fairway och bestämmer mig för att parera höjdskillnaden mot den upphöjda greenen med lite extra klubba.

Minuten senare ser både publiken och min spelpartner Rafael Cabrera Bello förundrat hur bollen tveksamt seglar mot tv-tornet bredvid läktaren. Det blir föga överraskande hans score som kommer att räknas på detta hål i den pro-am-tävling vi är ute i.

– Jag tycker det är en kul bana för att man kan vara så aggressiv från tee, konstaterar Cabrera Bello lite senare.

Hans Titleist-driver har också mycket riktigt fått sköta snacket på majoriteten av hålen. Vid sidan av något enstaka olivträd är det främst klurigt lutande lägen i kullsystemen utanför de ändlösa fairway-ytorna som bråkar med oss.

Att skapa nerv i en bana som både ska inrymma resortgäster och tourspelare är inte en helt enkelt ekvation. Palmers designteam löste den främst genom att låta inspelen bita ifrån, där längdkontrollen testas fint på greenytornas markanta unduleringar. Men 13 hektar med spegelblanka vattenhinder räcker bara så långt när den saltmättade brisen från Atlanten med jämna mellanrum ber om uppmärksamhet.

Så jag gör det enda rätta. Och åker till Pine Cliffs.

Den hypercharmiga niohålaren ligger vid Sheratons resortkollos i Albufeira. Efter den mjuka inledningen kommer jag till hålen som ger den direkta närheten till kusten och havet som saknats på de andra banorna. Partiet som spelas på de mäktiga klippavsatserna högt ovanför stranden kulminerar vid sjätte hålet Devils Parlour. Detta är ett av två hål i trakten (det andra finns på Vale de Lobo) som kan nämnas som avlägsna kusiner till Cypress Points 16:e.

Från de bakre klossarna ska bollen flyga nära tvåhundra meter över en djup ravin. Där väntar en långsmal green som inte lämnar årets snällaste recoveryslag.

När vinden greppar tag i baksvingen råder det ingen tvekan om vad jag står inför.

Datateknikern Hans från Kiel vill bjuda på en cola när ronden är över. Jag är inte svårövertalad. Han är nere på sitt årliga besök i Algarve där han blandar upp spel på prisvänliga Pine Cliffs med ronder på några av traktens dyrare banor.

– Jag har inte märkt någon dramatisk avmattning på golfbanorna efter krisen. Ja, det är möjligen fler spanjorer här eftersom de får mer för sina pengar här än i hemlandet. Men de spelar inte golf, så på banorna möter jag fortfarande flest svenskar, britter och holländare, säger han.

Frågan blir oundviklig. Jag tar sats och undrar vilka av dessa grupper av turister som han själv helst peggar upp med.

– Alla utom tyskar, säger han och skrattar och tillägger efter en stunds eftertanke:

– Nej, oavsett land är egentligen alla väldigt trevliga här nere. Det är ju omöjligt att inte må bra här.

  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!