Irlands bästa golfbanor

Irlands bästa golfbanor

Den kallas ibland för världens vackraste väg. Men Ring of Kerry har mer än bara sköna vyer att erbjuda. Vid ringleden finns några av Irlands bästa golfbanor.

I en hårt trafikerad vägkorsning i Killarney finns ett trafikljus, som ber om svaret på den fråga alla undrar över i den här förtjusande lilla staden.

Du kan antingen svänga höger i riktning mot Killorglin, eller ta vänster och följa skyltarna till Kenmare och oavsett vad du väljer så väntar 170 av de mest inbjudande bilvägskilometer du kan tänka dig, då båda vägarna leder in till den så sagolikt sköna Ring of Kerry.

Men beslutet, från vilket håll du ska uppleva världens vackraste ringled, säger faktiskt också en del om dig som person.

Den stressade svänger vänster.

Medan den ängslige viker av till höger.

Det är nämligen turistbussarna som styr trafiken och de kör alltid högerut, mot klockvisarens riktning och Killorglin först.

Väljer du att färdas i samma spår är risken uppenbar att bilen hamnar bakom en långsam, busskaravan som är omöjlig att forcera på de smala, slingriga och branta vägarna - men i gengäld slipper du läskiga möten i de trånga passagerna.

Vägen mot Kenmare tar oss igenom små trolska skogar, förbi vackra vattendrag och utmed mäktiga bergsmassiv, men det är först när N71:an blir N70 som naturen  får en mer dramatisk skepnad; bergen blir högre, vyerna läckrare och utmed vår vänstra sida frustar Atlantens vågor in mot kustlinjens vassa klipphällar.

Ring of Kerry kan ta en dag att åka, eller en månad. Allt beror givetvis på hur mycket du vill se och vad du vill uppleva, men utbudet av sevärdheter och aktiviteter längs med vägen räcker gott och väl för tre dagar - om man exkluderar golfen.

Men det gör man förstås inte.

För den här delen av Irland har begåvats med några av landets skönaste banor och erbjuder ett spännande smörgåsbord med välkammade inlandsbanor, råhuggna linkslayouter och stolta mästerskapssträckningar. Tillsammans kan de skapa en mäktig och mycket varierad golfvecka.

Den mest kända av anläggningarna heter Waterville Golf Links och det är dit vi sätter kurs en regnig majfredag.

Utanför klubbhuset på Waterville Golf Links finns en staty som hedrar den bortgångne US Open-mästaren Payne Stewart som lär ha älskat Waterville över det mesta.

Bronsskulpturen av Stewart är en av de komponenter som bidrar till att sätta en tydlig amerikansk prägel på anläggningen, liksom golfbilarna, ägarstrukturen, det saftiga greenfeepriset, de högljudda stämmorna över Jack Daniels-glasen i baren och valet av Tom Fazio som redesigner när 18-hålssträckningen skulle vässas för två år sedan.

Men på första tee är det inte längre någon tvekan om vilket land vi befinner oss i.

Framför oss ligger en behaglig promenad i ett underbart linkslandskap, där kullarna är mjuka och terrängen böljande. Havet och vinden är två ständigt närvarande element, ivriga att sätta sin prägel på spelet som om det inte vore tillräckligt svårt ändå.

Känslan är att banan har legat här i hundra år (vilket delar av den har), men ändå upplevs den som oerhört modern och genomtänkt. Hindren är strategiskt och uppdaterat placerade och inte vimsigt utspridda som på många andra linksbanor. Få av slagen är dolda och dessutom har man lyckas skapa ett inspirerande crescendo mot slutet av sträckningen med tre hål utmed strandkanten.

Det beror delvis på att Eddie Hackett, som ritade dagens Waterville Golf Links i början av 70-talet, var en skicklig arkitekt med många vassa banor på meritlistan. Men det är jänkaren Fazio som har uppgraderat banan till det mästerverk den i dag är och fört den uppåt på de internationella golfmagasinens rankinglistor.

Det är svårt att välja ut några enskilda favorithål, utan Watervilles styrka består framförallt i jämnheten och bristen på svaga länkar.

Men något som gärna etsar sig fast, delvis tack vare sin fascinerande historik, är tolvan, The Mass Hole. Det handlar om ett 180 meter långt och oerhört tufft par 3, som spelas över något som liknar en amfiteater och som för 200 år sedan fungerade som samlingsplats för katoliker, sökandes efter möjligheter att utöva sin religion i skymundan. När hålet först designades låg greenen nere i just den dalen, men många troende protesterade mot detta eftersom de ansåg marken som helig och en plats för andakt - och greenen flyttades, vilket bara blev till det bättre.

Bilen rullar sakta norrut igen. Små, ostrukturerade avstickare tar oss in på ännu mindre vägar, ännu tystare byar, men det är också hela charmen med att resa när impuls får styra i stället för karta och klocka. Efter några timmar i förvirringens tecken når vi Dooks Golf Club, som sällan nämns på i reportage eller på listor, men i själva verket är en liten bortglömd pärla, inte alls långt från Ring of Kerry. Dooks ligger oerhört vackert, precis intill havet och är en tvättäkta links, som utvecklats i etapper och som senast fick en ansiktslyftning av Martin Hawtree för sju år sedan.

Här är greenfeepriset lägre och trycket från gäster mindre, vilket gör upplevelsen ännu angenämare.

Spelet går halvrisigt, resultatet av slagen försvinner ofta in i både gorsebuskar och vajande strandvegetation, men när vi kommer in finns fortfarande några bollar kvar på botten av bagen och den här dagen är den omständigheten viktigare än vanligt.

På Killeen House Hotel utanför Killarney är nämligen loggade golfbollar värda sin vikt i -  Guinness.

Den golfgalne ägaren Michael Rosney har nämligen gott sinne för det här med magenom att lova gästerna en pint för en loggad golfboll, och utger sig för att vara världens enda hotell som använder detta som möjligt betalningsmedel (bagbrickor går också bra). Bollarna sätter han sedan upp på väggar, i tak och på golv och för närvarande finns det runt 9 000 bollar i hotellet.

- Men ibland tvingas vi tömma väggarna och skänka bollarna till ungdomsverksamhet, så att vi kan få plats med nya, berättar han.

Om någon av gästerna på hotellet gör ett hole in one så drar Rosney på brandlarmet i hela huset och river dessutom gästens räkning för vistelsen, hur omfattande den än är.

- Det har väl hänt ett 20-tal gånger, men det är det värt, säger han.

På Irland spelar vi gärna links, eftersom det bryter av mot den svenska normen och ger golfen dimensioner vi inte är vana vid. Men de många inlandsbanorna utgör ofta fantastiska komplement och även om designen sällan är unik, så gör konditionen och skicket ofta det här till minnesvärda upplevelser.

Speciellt om de har lagts ut på områden som Killarney Golf & Fishing Club.

För precis intill Killarneysjöarna och med bergskedjan MacGillycuddy i fonden, i rofylld och prunkande parkmiljö, letar sig klubbens tre 18-hålsbanor fram, Killeen, Mahoneys Point och Lackabane. Vilken av dem man väljer är inget annat än en smaksak, även om den sistnämnda inte kan mäta sig med de övriga när det gäller läge.

Den här dagen är det lugnast på Killeen Course och därför blir det den vi spelar.

Ronden är en skön kontrast till de blåsiga äventyren vid havet och det är också en rolig omväxling att slå från saftig, grön turf i stället för den hårt packade linksmarken och mot receptiva greenområden där bollen får fäste.

Närheten till den stora sjön är hela tiden påtaglig och mellan slagen iakttar vi nyfiket fiskare på jakt efter lax och foreller.

- Men det finns nästan ingen fisk kvar här längre, allt är utfiskat, säger John Payne desillusionerat där han står i sina vadarstövlar, tillsammans med hunden Lucky.

Lyckan för oss på land, med klubbor i stället för spö i hand, är ungefär lika begränsad.

Ändå njuter vi i fulla drag.

Av naturen, lugnet och glädjen; av lyckan att få göra det vi älskar mest.

  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!