Bjärehalvön

Bjärehalvön

Sugen på att lufta klubborna ute på öppna kuperade slätter eller i vackert råhuggen kustnatur? Nej, vi pratar inte om de brittiska öarna. De sköna vyerna och fantasifulla slagen i vinden väntar också på Bjärehalvöns klassiska golfmark.

Svettpärlorna i pannan avslöjar att jag inte är helt bekväm med värmen från TV-studions strålkastare. Men rösten darrar inte en millimeter.

Nu är det skarpt läge och upp till bevis inför "Jeopardys" tittare.

- Adam, vi tar 300 kronor på "Väderkvarnar på golfbanor", säger jag.

- Okej, vilken svensk klubb har teekulor formade som väderkvarnar? frågar Alsing.

- Vad är Ölands GK? Kom igen, bättre kan ni, väser jag fram med forcerat mod.

- Svaret är rätt. Välkommen in i matchen. Du är nu endast 2 500 kronor minus efter misslyckandet i dubbelchansen om författaren till "Brott och Straff".

- Jag vet inte varför Richard Nixon kom över mina läppar. Men jag fortsätter med "Väderkvarnar på golfbanor", 400 kronor tack.

- 1932 flyttade personen vi söker Boarps kvarn till 18:e hålet på Båstad Golfklubbs gamla bana.

- Vem var Nils Tellberg?

- Rätt igen, säger Adam Alsing med vördnadsfylld beundran.

Den väldigt suspekta dagdrömmen får ett abrupt slut. Det har blivit min tur att spela in mot greenen som överblickas av Boarps kvarn. Vi är endast en handfull bollar som avnjuter Båstads gamla bana under denna söndagseftermiddag i september. En svagt skimrande höstsol andas ut behagliga och mjuka strålar som skuggar det markerade kullsystemet medan en ljummen bris sveper in över fairway.

Det är till stor del Ludvig Nobel som vi har att tacka för upplevelsen.

Alfred Nobels brorson landade på Bjärehalvön under 1900-talets början och satte snabbt klara avtryck i traktens utveckling genom förvärvet av Hotell Skånegården och uppförandet av Båstads första tennisanläggning. 1930 stärkte också Nobel golfens frammarsch i trakten när de första 18 hålen invigdes på nybildade Båstad Golfklubb.  

Den brittiska arkitektfirman Hawtree & Taylor, som bland annat har Royal Birkdale på sitt samvete, fick tio veckor på sig att staka ut en sträckning på den före detta gårdsmarken i Boarp.

Båstads gamla bana lever fortfarande väl på sin tidlösa charm. Det är brittisk parkgolf av klassiskt excentriskt snitt där vi utan närmare frågor smälter att sjunde hålets utslag ska vräkas över den rejäla uppförsbackens blinda krön. Det avslutande par 5-hålet är ett av banans starkaste ögonblick och avrundar det fina crescendo som byggts upp med ett kort par 4 och ett utmanande par 3. Under 2009 ska två av korthålen pensioneras på grund av säkerhetsskäl och hål 7 samt 14 ersätts av två nya par 4, som bär Hawtree & Taylors signatur.

Båstad Golfklubbs nya bana stod klar 1990 och är kort och gott en av Tommy Nordströms styggaste skapelser. Även om tiden hunnit ikapp de 5 624 meter som banan mäter från gul och 4 759 från röd så väntar ett antal välplacerade hinder och svåråtkomliga greener på att effektivt slå tillbaka mot våra misstag.

Överlag kompletterar karaktären på klubbens banor varandra väl. Den gamla lämnar ofta en uppmuntrande möjlighet till en fantasifull räddning medan den nya är ett mer skoningslöst test där bestraffningen blir ett pliktslag eller ett räddningsslag mot närmaste säkra punkt.

I Båstad och på Bjärehalvön i stort är det inte bara golfen som visar upp olika ansikten.

Den intensiva sommarsäsongen lockar turister från hela Norden och kulminerar så småningom i tennisveckans famlande "St Tropez-light" extravagans. Under våren och den tidiga hösten ekar det aningen glesare mellan stegen från lätt slitna Chevraux-loafers. När pulsen sänkts och hamnens stengator har tömts är både Båstad och Torekov tillbakalutade kuststäder som sammanför den råhuggna naturupplevelsen från de brittiska motsvarigheterna med sval skandinavisk atmosfär. Torekov och Båstads rustika trähuslängor sjuder av liv när de i dag intagits av restauranger, kaféer och butiker.

Det är tidig fredagskväll när jag möter upp en bekant i baren på Hotell Skansen, en wedge från stadens välbekanta centercourt. Folkvimlet ger en talande bild av traktens utveckling när männen i marinblå klubblazrar och kravatter håller fanan uppe för Ludvig Nobels "Old Money"-Båstad och skålar med den växande skaran av mer eller mindre nyinflyttade välmående entreprenörer som gjort Bjärehalvön till sitt andra hem.

I en annan hörna trycker det typiska golfgänget. Vi snackar fyra medelålders män som troligtvis sover i sina Galvin Green-jackor. Kanske har de undvikit sommarveckorna och möjligheten att varva stillsamma middagar på restaurangerna i Torekovs hamn med tunga sessioner på kändiskrogen Pepes Bodega för att slippa den tillhörande huggsexan om starttiderna.

För det är betydligt fler golfare som söker sig till traktens banor under juni, juli och början av augusti. Båstad GK och Torekov GK avlastades en smula i slutet av 1980-talet då utbudet drygades ut med två nya klubbar. Bjäre GK är en 18 hålsbana utlagd över en öppen och böljande ås där Svante Dahlgrens layout testar din strategiska planering från tee med klurigt diagonala greener. Några minuters bilfärd söderut finns Åkagårdens GK som antog sin nuvarande skepnad på det rikligt kuperade markområdet under 1994 när Jan Sederholm kompletterade banan med nio nya hål.

Nästa gång jag ser golfgänget från Skansens bar är de med snabba steg på väg ner till första tee på Torekov. Jag snackar i stället med några tyska amatörspelare som av någon anledning svängt förbi för att slå bollar på rangen. De är tacksamma över att forne kollegan Martin Kaymer valt proffslivet. Min fråga om European Tour-profilen Marcel Siem möjligen tappade spelet när han klippte av sig hästsvansen lämnas dock obesvarad. Nåja.

Det har gått 83 år sedan Torekov Golfklubb öppnade sina första nio hål på ett markområde söder om den nuvarande banan. Entusiasterna brydde sig föga om att greenerna ansades med vanliga kökssaxar och att hålkopparna bestod av gamla ansjovisburkar.

Golfen hade kommit till Torekovs bördiga sandjord för att stanna.

1939 hade man dock växt ur denna primitiva förlaga. Erik Runfelt, dåtidens stora svenska elitspelare, knöts upp för att lägga ut de första nio hålen av den nuvarande banan - som sedan under 1974 utökades till 18 hål, signerade Nils Sköld.

Ändå känns det som att banans rätta skepnad framträtt under de senaste åren. Den natursköna hed- och seasidekaraktären framhävs tydligare genom djupa tvärtorvade bunkrar och genomtänkta greenområden som manglar närspelets olika dimensioner och lämnar utrymme för vindens nycker.

Suktar man efter en brutal mästerskapsbana som pressar spelet till det yttersta under vetenskapligt rättvisa förhållanden blir inte Torekov det första valet. Men vi andra tacklar gärna layoutens skönt varierande topografi och de mer ortodoxa inslagen med oförfalskad glädje. Känslan att se en punchad järnsjua stiga under horisonten och sedan dyka över de tre hotfulla bunkrarna framför det utmärkta elfte hålets green är belöning nog.

På hål 17 är det dock kö. Och tankarna flyr ännu en gång in i dagdrömmarnas värld innan det är dags att slå inspelet mot den inbunkrade greenen på det nätta 325 meter långa par 4-hålet.

- 500 kronor i "Väderkvarnar på golfbanor", stöter jag fram.

- Okej. Vi flyttar fokus till Nordamerikas östkust och frågar efter mannen som kläckte idén till väderkvarnen vid National Golf Links of Americas 16:e hål, även kallat "The Punchbowl".

- Vem var Dan Pomeroy?

- Jag tror inte mina öron, säger Alsing och pillar sig förbryllat i skägget. Du vet det men har inte en aning om vem som skrivit ett av litteraturhistoriens mest erkända verk?

- Tja, det kanske man kan säga, mumlar jag förläget med nedsänkt blick.

- Sök professionell hjälp. Det är mitt uppriktiga råd.

- Tack, jag ska fundera på saken. Nu vill jag gå vidare till 300 kronor i "holländska Harry Colt-banor vi minns".