Oktoberfest på golfbanorna i München
Hål 6 på Riedhof där man en klar dag kan skymta Alperna i horisonten. Foto: Johan Sundqvist

Oktoberfest på golfbanorna i München

Varje höst åker sex miljoner människor till München för att gå på Oktoberfesten. Men när ölglasen har tömts finns mycket annat att göra i Bayerns huvudstad. Golfen är till exempel Tysklands bästa.

Sorlet från den lummiga gamla botaniska trädgården dämpas för varje varv matchklockan snurrar. Den stämning som bara för en timme sedan var så uppsluppet förväntansfull har ersatts med en betydligt spändare atmosfär och av de taktfasta hejaramsorna finns nu bara primitiva skällsord och ångestladdade vrål kvar.

Tyskland är bara ett enda mål från att åka ur Europamästerskapen i fotboll, redan i gruppspelet.

Mot lillebror Österrike.

Ingen annanstans skulle en sådan fullständigt otänkbar händelse svida mer än här, i Alpländernas förstukvist och ett Bayern som är fullständigt fotbollstokigt.

Men fyra minuter in i andra halvlek ser lagkaptenen Michael Ballack till att det hotande mardrömsscenariot förblir utopiskt. Den kraftfulla frisparken letar sig upp i det vänstra krysset och lossar alla nervösa spänningar kring de rustika björkborden framför storbildsskärmen och får på nytt ölkranarna att flöda.

Det är nu visserligen inget ovanligt här i München.

Invasionen börjar i slutet av september, pågår i drygt två veckor och fyller München med totalt sex miljoner besökare. Enligt den officiella statistiken hjälps de åt att sätta i sig bland annat:
6,9 miljoner liter öl.
80 000 liter vin.
522 000 kycklingar.
280 000 korvar.
38 650 kilo fisk.

Förklaringen är förstås den klassiska Oktoberfesten, som betraktas som en av världens stora turistattraktioner. I år (2008) arrangeras den för 175:e gången och eftersom staden dessutom firar 850 år beräknas extra många turister komma för att festa loss i de otaliga öltälten längs med Wirtsbudenstrasse.

Tillsammans bidrar de till att pumpa in ofattbara 955 miljoner euro i den bayerska ekonomin, så att partajet håller näringsidkarna på gott humör är lätt att förstå.

Vad stadens 1,3 miljoner invånare egentligen tycker är däremot ytterst varierande. Somliga köper läget och svingar flitigt enliterssejdlar tillsammans med turisterna. Andra tycker att spektaklet är ett enda groteskt fylleslag och undviker innerstaden i två veckor.

Som Wolfgang K. Künneth.
-­ En massa öl och galna människor. Det är ingen bra kombination, så jag försöker att hålla mig ifrån Oktoberfesten, säger han.

I stället räknar han upp fler, och i hans ögon bättre, anledningar att besöka staden.
-­ Närheten till Alperna, det härliga utelivet, men framförallt skönheten. München är en oerhört vacker stad, säger han.

Det är bara att instämma i hans marknadsförande resonemang och dessutom lägga till ytterligare detaljer som mäktiga, historiska byggnader, rikt kulturliv och bra shopping.

För att inte tala om de fina golfbanorna.

Somliga säger Hamburg. Andra Berlin eller Köln.

Men när tyska magasinet Golf Journal i fjol (2007) höll den årliga omröstningen med sina läsare om vilken som var Tysklands bästa golfstad blev svaret ett annat. München vann ­ för sjunde året i rad. Förklaringarna är många.

Det rika utbudet av banor, med ett 50-tal anläggningar inom en timmes bilresa från innerstaden, spelar förstås in. Liksom att den årliga Europatourtävlingen BMW Open borgar för kvalitet.

Men det som är mest slående är nog den genomgående höga standarden på banorna, såväl design- som konditionsmässigt. För även om spelsäsongen (på grund av läget intill bergen) är kortare här, än exempelvis i Hamburg, så växer banorna till sig snabbt tack vare värmen och får tidigt kanonskick på greener och fairways.

Dessutom är det sällan några större problem att ordna starttider på dem.

Tyskland har runt 500 golfbanor, men de vackra tankarna om folksport har nog stannat vid just det ­ eftersom bara 300 000 av landets 82 miljoner invånare spelar.

Så att vi får ha Riedhof, en halvtimmes bilkörning i riktning mot Garmisch-Partenkirchen, i stort sett för oss själva den här vackra försommardagen är egentligen inte särskilt förvånande.

I en relativt kuperad terräng har den välrenommerade tyske arkitekten Heinz Fehring skapat en omväxlande layout som premierar längd, men inte alltid ställer så höga krav på precision. Landningsområdena från tee är generellt generösa och finns svårigheter ligger de i första hand på höger sida om fairway.

På det hela taget är banan klart spelvärd och en skön promenad, där Alperna motvilligt blottar sig bland de låga molnen när vi står på 13:e tee. Men det som förför oss allra mest är ändå skicket, eftersom turfen är fantastiskt tät och välpackad och greenerna så välkammade att det nästan tar emot att gå på dem.

Men så kostar det också.

Klubben är privat med en rätt stram atmosfär ­ och bilparkering ­ som andas exklusivitet och greenfeen är satt till 850 kronor.

-­ Det är här, söder om München, de rika och intelligenta människorna bor. Rika, därför att de är intelligenta, säger en medlem, med ett fett Rolexur runt vänsterarmen.

Vi förstår inte om han skämtar eller är allvarlig.

Münchener Strasslach är Bayerns äldsta golfklubb och fyller 100 år 2010. Men för några år sedan var glansen från den forna prestigeanläggningen på väg att falna och bäst före-datumet kändes passerat för de tre niohålsslingorna, strax söder om staden.

Klubben kontaktade jänkaren Perry Dye, som genomförde en ordentlig ansiktslyftning av anläggningen. 90 (!) nya bunkrar anlades, medan waste-areas fick ersätta ruffområden och några vattenhinder ­ och resultatet blev klart lyckat, om än något amerikaniserat.

Också här kostar greenfeen närmare tusenlappen, men i biljetten ingår också möjligheten att träffa någon av alla Bayern Münchens stjärnor som hänger på klubben.

Sånt kan vara mycket värt i fotbollstokiga Tyskland.