Franska rivierans guldgolf

När svenska golfare planerar en golf­resa till Medel­havet har av tradition ­alternativen varit:
1. Spanien.
2. Spanien.
3. Spanien.
Men allt utvecklas. Italien, Cypern, Grekland har blivit allt vanligare alternativ medan, lite märkligt, Frankrike har befunnit sig i golfskuggan när det gäller den stora mängden nu-förlänger-vi-golfsäsongen-svenskar.
Men kanske håller det på att för­ändras?

Golfen i Frankrike rent allmänt är nämligen under en stor förändring. En undersökning för 15 år sedan lär ha ­visat att 70 procent av alla britter hade testat golf i ­någon form någon gång.
I Frankrike var siffran blyga 4,5 procent.

Där någonstans startade det franska golfförbundet en stor, medveten och genomtänkt satsning på barn och ungdomar och idag växer golfen – och med den golf­turismen.

Som två tecken på expansionen noterar vi att världens största golfresemässa, IGTM, höll sitt 20-årsjubileum i Cannes 2017 och förstås att Ryder Cup spelades utanför Paris hösten 2018.
Så vi drog till Rivieran för att kolla läget.

I Frankrike behöver man inte vara medlem i en golf­klubb för att spela. En godkänd golfutbildning via PGA France och det franska golfförbundet, FFG, ger det vi i Sverige kallar grönt kort och sedan betalar spelsugna 50–55 euro för ett medlemskap i FFG, betalar greenfee på klubbarna och spelar.

Ett tjugotal banor finns i området, lite beroende på vad man räknar som Franska Rivieran. När man rullar från flygplatsen i Nice känns det därför lite som att köra in på ett smörgåsbord – både när det gäller golfbanor och andra aktiviteter inom en ganska begränsad yta.

En man i stolen intill på planet visade sig bo halva året utanför Nice, spelade golf med svenska rivieraklubben mest varje vecka och slog fast:
– Bästa hålet på hela Franska Rivieran är hål 14 på ­Cannes-Mougins. Det måste du spela!

Sagt och gjort.
Solen skiner. Banan är nästan tom. Fjortonde hålet visar sig vara ett långt par fem. Man vill förstås gärna nå greenen på tre slag. Men två hyfsade och ett dåligt slag gör att bollen landar, nåja studsar in, på greenen först efter fjärde slaget.
Fast det gör ingenting.
Tvärtom.

Mannen på planet hade nog rätt. På just det här hålet är man glad ju längre tid man får gå på fairway, blicka mot greenområdet och till och med en solig sommardag som den här se de snöklädda Alperna i bakgrunden – och samtidigt veta att strandpromenaden och stranden i Cannes väntar en kvart bort.

För spelar man golf på Franska Rivieran är omgivningarna lika viktiga som golfen. Namnen i sig får pulsen att stiga: Monte Carlo, Nice, Cannes, Antibes, Saint-­Tropez…

Förenklat kan man säga att svenskar som reser till Frankrike rent allmänt siktar in sig på antingen Paris ­eller Rivieran.

Spelar man golf är det Franska Rivieran som ­gäller. ­Eller Côte d’Azur som den heter på franska. Eller “­Kusten” som de svenskar som bor där säger.

För där fina golfbanor kring Paris känns rätt krångliga att ta sig till och få speltid på är Franska Rivieran numera en enkel plats att spela golf på.

Ett smart och nylanserat golfhäfte, The Côte d’Azur Golf Pass, knyter ihop 20 banor. Man väljer två eller fyra greenfees och kombinerar banorna som man vill och får rabatter och lite andra förmåner.

De allra flesta golfklubbar drivs av kommersiella intressen vilket gör att greenfeespelare välkomnas – även på de privata banorna.

Oliver Villaeys, manager på exklusiva Golf Country Club de Cannes-Mougins med det fina 14:e hålet, för­klarar.
– Vi är en privat klubb. Ganska exklusiv. 500 aktie­­ägare. Banan är helt fantastisk, en av de allra bästa i området, men vi välkomnar även gäster. Ungefär 6 000 greenfeespelare per år kan vi ta emot. Avgiften är mellan 120 och 150 euro och det är inte så farligt för en sådan här bana. Vi har ett antal svenska medlemmar och har sett en ökning av svenska gäster. Lättast hos oss brukar vara att få tid måndagar, torsdagar och fredagar, säger Villaeys.

Många lämnar banan med minnesbilden av en underbar bana med Alperna i bakgrunden.

Med den i minne väntar en annan bana, Riviera Golf de Barbossi, en backig skapelse i orten Mandelieu-La Napoule som är designad av Robert Trent Jones Sr och mest är känd för skulpturer runt hela banan.

Ja, redan vid entrén hälsar två lustiga golfstatyer välkommen.

Klubben har bara 300 medlemmar och jag ska spela med två av dem, fransmän får jag veta, och åker dit i tid och värmer till och med upp.

Men inga spelkamrater dyker upp.
– Äh, säger någon jag frågar, du är i Frankrike. De kommer väl om 20-30 minuter. Gå ut och spela du…

I kiosken vid klubbhuset säljs inte korv med bröd – utan förstås baguetter. Det är en underbar bild att se spelare komma med järnfemman i ena handen och en ost- och skinkbaguette i andra.

Är man i Frankrike så är man.

Efter fem hål kommer jag i kapp två pensionärer, ­Bernard och Jean-Jaques, och gör sällskap med dem.

Jag berättar om de två som inte dök upp på tee.
– Oh la la, kanske det var vi två? Jag vet faktiskt inte när vi skulle spela. Det är möjligt att vi startade för ­tidigt. Det är inte så noga, säger Bernard.

Som svensk och van att slå ut 10.16 eller 15.24 känns det lite märkligt, men när man tittar sig runt och ­inser hur relativt lugnt det är på banan är det ganska be­friande.

Generellt är det inte packat på banorna i området, naturligtvis med helger som undantag. Många turister kommer till just Riviera Golf de Barbossi. Att det uttryckligen står att mobiltelefoner är tillåtna på banan säger en del – på gott och ont.
Banan är märklig.

Robert Trent Jones Sr är en mästare, så ­grundlayouten är bra. Backe upp och backe ner gör att man måste tänka golf, inte minst eftersom ganska många fairways är smala. Första nio är lättare, så lagom till att självförtroendet börjar kännas bra kommer en svår avslutning.

Men skicket är sådär.

Banan är igenväxt här och där. Många bunkrar skulle behöva skötas bättre. Överraskande, för att vara i det här klimatet, dyker någon tuva upp här och där på ­fairway. Det känns därför som att man ibland tappar slag i ­onödan.

Ett renoveringsprojekt över tre år pågår så förhoppningsvis blir det bättre.

I en jobbig uppförsbacke på hål nio ber en av mina nya franska vänner att vi ska stanna. Han vill dels flåsa och vila och dels visa druvodlingarna på sidan.

På restaurangen, med en stor fantastisk uteservering i ett imponerande klubbhus, någon timme senare glömmer man den dåliga rundan över ett glas vin från druvorna vi nyss spelat intill.
– Vi odlar vin på tio hektar, 33 000 flaskor per år, vitt, rött och rosé, säger Christophe Blachon i klubbledningen och berättar att de har en hel del svenska grupper där.
– De är alltid uppskattade. Alltid i tid, alltid i ordning. Det är, hur ska jag säga, inte så med alla…

Rivieran är känd för sin lyx. Nu ska det betonas att det finns massor av bra och billiga boenden och bra och billiga restauranger också. Men lyxen möter man ändå överallt. På hotellet där jag bor en natt, L’Erimitage du Riou, lyckas jag få plats med min hyrda lilla Mazda vid två skinande Ferraribilar.

Hotellet hör till Barbossi, som också har den tvåstjärniga restaurangen Oasis intill, men ligger granne med en snart 130 år gammal klassisk golfbana på Rivieran.

Old Course Cannes-Mandelieu.

En platt parkbana, vilket är ovanligt i området, med vackra stora träd. Den är relativt lätt – om du slår rakt. De gamla träden som kantar fairways gör den smal och svår om du däremot slår lite snett.

Roligaste hålen är, i alla fall den här dagen, fjärde och 16:e. Banans svåraste och lättaste. Fyran är en lång par 4 (379/349 m från gul/röd tee) längs havet där utmaningen handlar om en bra, och rak, drive från tee.

Det går väl sisådär men med duktiga spelpartners blir hålet en upplevelse ändå.

Sextonde är kort (112/96 meter) och greenen är en av de mest inbunkrade man sett.

Men de flesta minns nog banan för att det ingår en ­liten båttur över en kanal vid hål 3 och 12.

Inte en tjusig gondoltur, men ändå.

På Old Course lär svenske Prins Bertil ha spelat mycket golf med de andra Rivierans guldgossar och kungligheter när det begav sig. Det är kanske den bana där man verkligen känner att man är på Franska Rivieran bara genom att kliva in på området. På uteserveringens parasoller står det inte Coca-Cola utan Moët & Chandon och den företagstävling som pågår när vi är där visar sig vara bilmärket Jaguars.

Man tänker på det när en kvinna på strandpromenaden i Cannes diskuterar ilsket med sin man och avslutar med orden:

– Nu vill jag faktiskt veta. För det första när helikoptern kommer och för det andra när vi landar på båten?

---

Text: Ola Liljedahl • 2019-06-25
Artiklar • Banor & resor • Europa • Frankrike • Veckoresa • Weekend