5de3eb40a8401

Artiklar

Spelar golf – utan armar och ben!

Blodförgiftningen höll på att kosta honom livet, men Hempa Posse vägrade att ge upp.

Text: Ola Liljedahl • 2019-02-12 Uppdaterad 2019-12-12

I slutet av oktober 2014 klev scratch­spelaren­ Henrik “Hempa” Posse av golfbanan för ­sista gången den säsongen.
Han hade ­precis provspelat sina nya järnklubbor och de ­kändes lovande.

Däremot var han lite irriterad över sitt närspel.
Men, men…

Det var väl något att ta tag i till våren, tänkte han – och anade inte att hans nästa golfrunda skulle spelas först fyra år senare i oktober 2018.
Fast då utan armar och ben.
Jo, du läste alldeles rätt.
Utan armar och ben.

Spelar golf – utan armar och ben!
Foto: Pernilla Sjöholm
När Hempa Posse i höstas spelade sin första golfrond på fyra år var det en osannolik återkomst på många sätt. Han berättar exempelvis hur det hade varit betydligt lättare med balansen om de bara inte behövt amputera benen ovanför knäna.

Solen skiner den här vackra oktoberlördagen över Salems GK i allmänhet och Hempa Posse i synnerhet. Han har innan tävlingen Stadskampen börjar överraskats med att få en golfbil av klubben och väldigt rörd tackat.

Spelformen för dagen är fyrmanna­scramble och han spelar med sin före detta flickvän Madeleine Holmblad, hennes syster Caroline Holmblad och vännen Rasmus Magnusson.

Uppe på första green är bollen löjligt nära att gå i när Hempa chippar och både med- och motspelare flämtar till.
– Det hade varit en bra start, skrattar Hempa och omfamnas av Rasmus.

Gänget har galghumoristiskt anmält sig som “Fantastic three and a half”, där Hempa är den halva.
Vi ska återkomma till tävlingen, men trycker först på rewind i Hempas livs­resa och stannar våren 2015, när Hempas säsong med de nya järnklubborna ska börja.
– Jag och Rasmus ska spela Omegaslaget i Skåne. Jag med mina nya klubbor. Helgen innan börjar han känna sig lite förkyld.
– På söndagen känner jag mig riktigt sjuk. Jag ringer Rasmus och säger att jag undrar hur det ska bli med Omegaslaget.

Rasmus skrattar:
– Jag minns att jag sa “ta en Ipren och lägg dig, det är ju först på onsdag vi ska åka.”

Hempa fortsätter berätta:
– Jag får feber och frossa och är jäkligt sjuk hela söndagen. På måndagen har jag firmabilen hemma, hämtar mina jobbarkompisar men säger att de måste köra hem mig. Jag har åkt på en riktigt rejäl influensa. Tror jag.

Spelar golf – utan armar och ben!
Foto: Pernilla Sjöholm

Han gör det man brukar göra: ringer sjukvårdsupplysningen 1177 och får rådet man brukar få, att ta två Alvedon och sova.
Men frossan blir bara värre.
– Det börjar sticka i händer och fötter och jag ser någon konstig blå fläck i ansiktet och åker in till akuten.

För att göra en lång historia något kortare så är det sista han minns att personalen på akutmottagningen på Danderyds sjukhus säger att han måste flyttas till en annan avdelning.
Sju veckor senare vaknar han upp.
– Då blev jag otroligt ledsen. Alla stod omkring mig, utom min lilla dotter, och jag såg att mina armar var kolsvarta. Jag var i mitt ganska förvirrade tillstånd övertygad om att jag hade varit med om en brand och att min dotter hade dött eftersom hon inte var där.

“Kroppen stänger ner för att spara alla vitala organ. Läkarna kämpade i månader för att rädda det som gick att rädda.”

Men så var det, lyckligtvis, inte.
Däremot var det mycket annat.
– Jag hade fått en septisk chock, extremt allvarlig blodförgiftning som man säger i folkmun. Kroppen stänger ner för att spara alla vitala organ. Läkarna kämpade i månader för att rädda det som gick att rädda, säger Hempa.

Att han överhuvudtaget lever är egentligen ett under i sig.

Han fick mikroblödningar i hjärnan, flera misslyckade uppvakningsförsök gjordes, njurarna lade av – och läkarna måste till slut amputera båda armarna och båda benen och en del av näsan.

Det är som utomstående förstås obegripligt att förstå känslan, men nästan lika omöjligt är det att förstå att Hempa mitt i detta livskaos började tänka på…
…golf.

Spelar golf – utan armar och ben!
Foto: Pernilla Sjöholm
Fötterna på jorden. Så brukar man beskriva trygga, lugna och stabila människor. Uttrycket stämmer, trots proteser, bättre in på Hempa Posse än på de flesta andra.

Den Hempa Posse vi träffar nu är ett under av positivt tänkande och det är fascinerande att höra hur golfen – eller vi ska kanske säga tankarna på golfen – hjälpte honom efter sjukdomen.
– Golfen har länge varit en viktig del i mitt liv. Madde var proffs i USA, vi ­bodde i Florida flera år, jag gick caddie åt henne och tävlade en del själv. Därför kan jag nog säga att jag ganska direkt började tänka på golf och hur det skulle gå att spela efter det här, säger han och lyfter demonstrativt på armarna som är kapade en bit ovanför de i golf så viktiga handlederna.

Sedan nickar han mot benen som är kapade över knäna.
– Ibland kändes det troligt att jag skulle kunna spela, ibland mindre troligt. När de tog av båda armarna och båda benen, ja, då var det mörkt.

En lång kamp med olika operationer och medicineringar och transplantation av en njure och en massa annat som de flesta av oss bara ser i tv-serier följde.
Att han hösten 2018 skulle göra comeback på banan vetetusan om någon utom Hempa själv trodde.
Möjligen gode vännen Rasmus.

Rasmus är sedan många år säljare för Ping och hittade i en bok som utrustningstillverkaren gett ut en bild på en amerikansk krigs­veteran, utan armar och ben, som spelade golf med en specialklubba där Pings ingenjörer tillverkat ett fäste mellan klubban och armprotesen.

Han visade bilden, och en kort video, för Hempa.
Hm…
– Jag mejlade till ingenjörerna och nästan med vändande mejl kom ett svar att de givetvis ville hjälpa till. Efter ett tag kom ett fäste som man fäster i protesen, snyggt märkt med Pingloggan till och med, berättar Rasmus.
– Stewe Jönsson från Göteborg, en man som är Sveriges kanske bästa på proteser, kom upp till Hempa och klurade lite och byggde sedan en protes.

Spelar golf – utan armar och ben!
Foto: Pernilla Sjöholm

Och så en oktoberdag 2018, nära fyra år efter den senaste golfrundan, står Hempa Posse på tee på Salems GK.
Hempa med handicap noll är nu Hempa med en massa handikapp.

Men återigen en golfare – och samma kille som förut.
Han vill, till exempel, inte bara spela golf utan precis som tidigare spela bra golf. Det tycker han inte att han gör den här dagen. Några trevande slag följer efter kanonchippen på första green och Hempa är inte alls nöjd och känner sig frustrerad.
– När det går motigt får man bara ta det lugnt, sluta ta i och försöka svinga lugnt. Men har man varit bra en gång är det ju inte så att man nöjer sig med en medelmåttig runda. Det är svårt att börja från början igen. Man har ju ändå med sig någonstans att man vill bli bättre, analyserar han.

“Det är svårt att börja från början igen. Man har ju ändå med sig att man vill bli bättre.”

Det är svårt att slå.
Tekniken med en rak arm där klubban är fäst på protesen är bökig. På rangen har det visserligen funkat riktigt bra men på banan får han problem. Om det är gräset, lutning eller nerver vet han inte.
– Det är bra att vi spelar i lag för då tipsar man varandra. Det är svårt för mig annars att hålla koll på marken för jag kommer inte hela vägen ner, säger han.

Själv faller han snabbt in i den gamla rollen som Maddes caddie.
Efter några hål får han en träff som i alla fall liknar slagen han presterat på rangen och utbrister i alla fall lite belåtet:
– Bra slag, lite mesigt bara. Men bästa slaget idag!

Laget slutar tvåa i tävlingen men Hempa är långt ifrån nöjd med sin egen ­insats.

HENRIK "HEMPA" POSSE

Ålder: 43
Bor: ”I Edsviken, på undervåningen i min mammas villa.”
Arbetar: ”Jag var rulltrappsmekaniker när jag blev sjuk. Det funkar ju inte nu. Men jag har kvar mitt jobb, arbetstränar på kontoret några timmar i veckan och en dröm är väl att hitta något jag kan göra så att jag skulle kunna jobba 50 procent.”
Läser: ”Inte mycket alls nu, svårt att bläddra om man säger så… Jag körde med ljudbok ett tag men hör så dåligt.”
Tittar på: ”Tillbringar massor av timmar framför teven. Tyvärr måste jag väl säga. Samtidigt är det ju bra att det finns.”
Bästa golfminne: ”När jag var ung och spelade match med min pappa mot min styvpappa och hans son – och pappa gjorde hole–in–one. När jag vann Charlotte County Open i Florida var också en höjdare. Sedan var det extremt kul när en kollega körde ner golfbilen i vattnet…”

Några veckor senare träffas vi på hans hemmaklubb, Sollentuna GK. Han har kommit dit med en försenad färdtjänsttransport och sin personliga assistent och så möter Rasmus upp också.

Med facit i hand kommenterar han tävlingen:
– Ärligt talat, jag spelade skitdåligt. Men jag får försöka komma ihåg att det var första gången på banan. Höjdskillnad och lutningar gör det svårt. Bara nån grad spelar stor roll när man har proteser.

Rasmus skjuter in:
– Men du puttade och chippade bra.

Hempa skrattar:
– Ja, jag puttar nog nästan lika bra som jag gjorde förr och om det är bra eller dåligt, ja, det beror ju på hur man ser det.
– Det speciella när man som jag är kvadrupelamputerad är att man måste ­hitta balansen. När man väl gör det måste man skynda sig att slå. Det blir ett helt nytt sätt att tänka.

Tävlingsledningen beslutade att han fick spela på handicap 36 från kortaste tee.
– Det kändes okej tycker jag. Även om jag spelat bra hade jag aldrig gått på det handicapet, men man ska ju börja någonstans så det var bra. Jag menar, jag vill ju inte börja vid greenkanten.

Och, nej, han konstaterar leende att ingen frågar honom golfarnas standardfråga på tee: vad har du för handicap?
Han pratar om att han ska fysträna mer under vintern. Både styrka och, inte minst, rörlighet. Långa perioder i rullstol har gjort honom stel och det är svårt att vrida runt som man behöver när man slår golfslag.
– Vintern är vidrig för mig. Blir det snö är det svårt med rullstol och med proteser. Jag har svårt att ta mig någonstans och det blir skitigt överallt. Det blir därför jävligt mycket tid framför teven. Så jag ser verkligen fram emot sommaren 2019, säger Hempa.

Som han dock gärna ser blir något svalare än sommaren som varit.
– Den var så varm att jag inte kunde träna alls lika mycket som jag hade önskat. Det blir fruktansvärt varmt med proteserna, säkert 60–65 grader i dem, och då ökar risken för infektioner och skavsår. Det gäller att vara lite försiktig.

Vi kollar närmare på hans klubbor som just nu är provisoriska juniorklubbor. Med hjälp från Rasmus och Ping har dock en resa till företagets europeiska huvudkontor i Gainsborough nära Manchester planerats in senare under hösten.

Där ska riktiga klubbor provas ut och tillverkas.
Faktum är att många handigolfare har fått hjälp här, hos Pings europeiska fitting­center. Det finns stora möjligheter att bygga specialanpassat även om Hempas problem nog hör till de mest ovanliga.
– Det handlar om att bygga lätta och mjuka klubbor för att få fart. Vad jag förstår finns det bara jag i Sverige som är kvadrupelamputerad och spelar golf. Och frågan är väl om det finns någon i Europa? Vad jag vet är det bara jag och den där amerikanska krigsveteranen i världen.

Spelar golf – utan armar och ben!
Foto: Pernilla Sjöholm
Livsglädje. Känslan och glädjen som följde med att vara tillbaka på golfbanan, och till och med tävla, var stor.

Medicinlarmet tjuter. Dags för immundämpande mediciner för njuren.
– Innan jag fick ny njure var det tungt. Dialys fem gånger i veckan gjorde att jag inte orkade något. Då var golf verkligen något som bara fanns i tanken. Annars är hörseln på sätt och vis det största problemet nu eller, vänta lite…

Han nickar mot armarna och benen igen.
– …det största problemet är väl fel ord. Men hörseln påverkades väldigt mycket och det är socialt rätt svårt. I många sammanhang hör jag inte alls.

Men trots att ha förlorat armar, ben, njure, näsa, hörsel och med återkommande fantomsmärtor klagar inte Hempa.
– Alla är imponerade att du har varit så enormt positiv hela tiden, säger Rasmus.
– Ja, jag hade nog varit mer negativ om det varit “chop, chop, chop, chop” med armar och ben från att jag varit fullt frisk. Nu hände så mycket innan. Det var ju faktiskt nära att jag inte hade suttit här idag. Med det i minnet blir känslan en annan. Jag ser det som att jag faktiskt fått en andra chans att leva och då måste man ta vara på den chansen, svarar Hempa och fortsätter.
– Det dröjde ju innan läkarna visste hur mycket som behövde amputeras. Det var ett bra tecken när det kom ett hårstrå på knogen eller lite gult vid en nagel. Men tyvärr inte tillräckligt bra. Det hade varit betydligt mindre problem om de hade kapat benen 18 centimeter under knäna. När de tvingades ta av dem ovanför knäna blev det väldigt mycket svårare med balansen. Gå i nerförsbacke är det värsta.

Spelar golf – utan armar och ben!
Foto: Pernilla Sjöholm

Självklart har det varit några stunder då han varit väldigt ledsen också.
– Men, helt ärligt, det har inte varit så många. Och jag tror aldrig att jag varit bitter.

Han skrattar och fortsätter:
– Det låter konstigt men allt är inte bara negativt heller. Fan, det är ju lite spännande också att se hur bra jag kan bli.

För tävlingsmänniskan finns kvar.
– Det är snack om att golfen ska komma med i Paralympics 2022. Det skulle ju vara grymt kul. Men jag inser samtidigt att ingen väl egentligen bryr sig om ifall jag blir bra i golf eller inte, jag gör ju faktiskt det här för min skull. Golfen gör att man kommer ut i naturen med ett syfte. Jag känner också att jag har saknat helheten, gemenskapen och att äta och ta en öl i klubbhuset.

“Det låter konstigt men allt är inte bara negativt heller. Fan, det är ju lite spännande också att se hur bra jag kan bli.”

Där, i klubbhuset, är folk vana att se honom nu.
– Jag har inga problem med att folk tittar eller ännu hellre frågar. Men det blir dråpliga situationer ibland, konstaterar han.

Som när han och Rasmus var och kollade på hockey. Några killar i tioårsåldern var framme och sneglade flera gånger. Till slut tog de mod till sig och frågade vad han hade gjort och stirrade storögt när han sa “jag har spelat hockey”.

Oklart om pojkarna sålde sina hockeyprylar dagen efter.

Och apropå komiska situationer:

Hempa har gympaskor när han spelar golf, inte golfskor eftersom han behöver ta ett kliv fram och det är lätt att golfskorna fastnar. Rasmus och Hempa funderade under ett träningspass om det ändå inte skulle vara bättre med golfskor och de diskuterade det fram och tillbaka. En fördel skulle ju dessutom vara att slippa bli blöt om fötterna.

Det sista vägde över. Golfskor vore nog bäst. Tills Hempa efter några sekunder utbrast:
– Men, Rasmus, vad tänker vi på? Blöt om fötterna! Jag har ju inga fötter…



Text: Ola Liljedahl • 2019-02-12
Artiklar19:e håletHandigolf
Scroll to Top