Thailand – den svenska drömmen

Hua Hin är det område i Thailand där flest svenskar valt att bosätta sig. Det är lätt att förstå varför. Inte minst om man spelar golf.

Thailand – den svenska drömmen
Black Mountain. En svenskbyggd och svenskägd bana som på kort tid blivit en av ­Asiens allra bästa. Signaturhålet, elvan, med greenen på en ö, imponerar.

Klubbhuset. Ni vet hur det är. Någon pratar om en duffad järnåtta. En annan om ett inspel med backspinn mot pinnen. Någon ska gå ut 15.23. 

Ett par fastnade bakom en fyrboll. Och en träffade en grenjävel på inspelet på nian. Allt kryddat med god mat och många skratt.
Därför älskar man klubb­huset. Så är det i Umeå, Högbo, Kallfors, Kungsbacka, Ystad…
… och inte minst där vi sitter nu och äter raggmunk med fläsk och lingonsylt som är så där perfekt lagad som bara raggmunk med fläsk och lingonsylt kan vara när den är dagens rätt på en svensk bana i, eh, Thailand.
Välkommen till Black ­Mountain i Hua Hin!

Att den svenskbyggda och svenskägda banan Black Mountain rankas som en av Asiens allra bästa banor och en av de bästa golfanläggningarna vet de flesta vid det här laget. Liksom historien om hur Stig Notlöv från ­Pajala sålde Byggmax och bestämde sig för att bygga Asiens främsta golfanläggning och lyckades köpa loss marken som behövdes av totalt 57 (!) olika markägare. Allt det har skrivits många gånger. Diplomen på skrytväggen vittnar också om alla de utmärkelser som Black ­Mountain fått.

Så det förvånar inte att kvaliteten på greener och ­fairways håller absolut världsklass.
Däremot förvånar klubbhuskänslan.

Restaurangen på Black Mountain är en naturlig och uppskattad samlingplats.

Den här dagen sitter Harald och pratar med Hans. De ska spela lite senare. Harald heter Elisson i efternamn och är vd på Black Mountain. Hans heter Borén och var i flera år köksmästare på krogen 28+ i Göteborg med en stjärna i Michelinguiden. Nu basar han över maten på Black Mountain och är möjligen förklaringen till raggmunkarna from heaven.

Mikael Skager slår sig ner. Drifts­chef. Jo, han vill också spela. De pratar lite om en uppvisning deras barn haft i internationella skolan intill. Anders Hagstedt, kocken som äger fina Prime Steakhouse inne i Hua Hin men bor på banan sedan många år, meddelar att han också vill haka på.

Två män från Småland, av dialekten att döma, har tydligen haft en underbar runda och firar den med kall öl. En man från göteborgstrakten går förbi dem och säger att han såg inspelet på 17:­e – "Snyggt, skål, spelar ni i morgon också, ska vi gå tillsammans då, Sven kan också vara med, vid tiotiden?"

Vi spanar efter någon av de ­svenska proffsen som har boende här. Men Johan Edfors, Rikard Karlberg och Pelle Edberg är upptagna av turneringar runtom i världen. Liksom Thailands mest meriterade golfare Thongchai Jaidee, även han med hus på Black Mountain.

Keith Karlsson, idrottselitens manager som har en kåk i närheten, går förbi på väg mot första tee. Han ropar något till ett gäng som sitter med ­kaffe.

Klubbens pro Caroline Skager, som lämnat Alingsås för Thailand, hastar in och ut på väg mot en lektion.

Blundar man och lyssnar så skulle det kunna vara klubbhuset i vilket Umeå, Högbo, Kallfors, Kungsbacka eller Ystad som helst.

Möjligen lite trevligare. Och definitivt varmare.

900 mil bort i ett gråkallt Gävle står Thomas ­­Vesterinen på jobbet i restaurangen Fullriggaren och längtar till Black Mountain. Till just klubbkänslan.

Ett klubbhus är ofta navet i golfanläggningar. På Black Mountain kanske mer än på andra platser.

Han köpte en lägenhet där, ovanför gymmet och ­poolen vid tionde och elfte hålen, i oktober 2016.
– Under 2017 var jag där sju gånger. Det är så trevligt! Vi tänker alltid göra en massa saker, förutom golfen, men det händer hela tiden nåt på klubben eller hos nån av de som bor på området. Klubbkänslan är sån där som man bara drömmer om, säger han.
– Det är som en stor familj med olika nationaliteter. Någons barn fyller år och man blir bjuden på kalas. Plötsligt kommer ett utskick från klubben att det är ­skaldjursbuffé eller kräftskiva eller tävling. När banan hade rankats 59:a i världen av Golf Digest bjöds alla, medlemmar och greenfeegäster, på prosecco och klubbhuset är hela tiden navet i allt.

Hua Hin har vuxit till en riktigt bra golfdestination med två superbanor – Black Mountain och Banyan – och sju-åtta andra riktigt trevliga där den Jack Nicklaus-ritade 27-hålsbanan Springfield var den som banade väg för den mer turistinriktade golfen.

Då, i mitten av 1990-talet, startade golfturismen i området. Och för tio år sedan exploderade den.
Staden, som snart sitter ihop med Cha-Am, beskrivs som familjevänlig. Och golfvänlig. Den har 100 000 invånare. 30 000 av dem är utlänningar. 5 000 av dem svenskar. Det gör Hua Hin till den stad där flest svenskar har valt att ha sitt thailändska vinterboende.

Frågar du de av dessa som är golfare, vilket är många, ­­vilken Hua Hins bästa bana är och du får två svar:
Black Mountain, slår en del fast, med Banyan ­snäppet efter. Banyan, slår andra fast, med Black Mountain ­snäppet efter.
Bägge två prisbelönta år efter år för såväl layout och skick som för faciliteterna kring själva banan.

Vi peggar upp på Banyan och inser efter några hål att drivern kan få stanna i bagen. Bollen känns radiostyrd när den hittar de stora bunkrar och vattenhinder som kan förstöra vilken trevlig dag som helst.
En caddie, Bom, som jobbat där i många år säger att det är det råd hon brukar ge väldigt många gäster eftersom hon märker att drivern oftare skapar problem än ger fördelar.
– Vi vill ju att gästerna ska njuta av banan, ler hon.

Och det gör vi.
Sex olika teeboxar gör att svårighetsgraden går att välja, vilket borde vara en självklarhet på banor som ska passa vintertrötta västerlänningar.

Tolvan är ett monsterhål. Ett par 5 på 558 ­meter som spelas uppåt. Drivern åker fram igen. Bra träff. ­Inget hinder suger in bollen. Nytt slag. Bra träff. Nytt slag. Bra träff. Ändå är det en bra bit kvar till greenen. Hyfsat inspel, skapliga puttar och två över par och ändå känner man sig nöjd.

Det säger en del om hålet.

Femtonde är signaturhålet. Ett kort par 3, bara 125 meter, med en härlig utsikt över Siambukten. Greenen är ganska liten men 125 meter är ändå bara 125 meter så man går smånöjd fram för att birdieputta från två meter.

Efteråt, i det thailändska klubbhuset, när solen går ner över bergen, får vi den där känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.

Just då tänker man att Banyan kanske är bäst ändå.

Bara för att nästa dag tänka precis tvärtom.

Foto: Peter Cordén
När solen dalar på Banyan, en av de två superbanorna i Hua Hin-området, vill du inte lämna banan.

Golfmässigt är Black Mountain nämligen också en dröm. Perfekt skick och många riktigt fina och roliga golf­hål, oavsett om du spelar de gamla (nåja, invigda i april 2007) East och North eller om du spelar de nya nio ­hålen, West, invigda i oktober 2017.

Pron Caroline Skager tipsar innan rundan:
– Egentligen är de första hålen på varje slinga rätt svåra, möjligen med undantag för gamla ettan på North. Det är bra att känna till. Du behöver inte bryta ihop för att det går lite tungt i början. Det blir lättare…

Nåja. Gott om utslagsplatser, nio stycken på första hålet, gör att man kan välja svårighetsgrad själv. För trots allt är 99 procent av alla som spelar inte proffs, som Harald Elisson konstaterar.

Elvan är banans signaturhål med greenen på en ö. Ett svårt hål. Det gäller verkligen att träffa bollen rätt så att den 1: når greenen; och 2: stannar kvar.

Ibland går det, ibland inte.
Tolvan är ett par 4-hål som spelas lite uppför mot en kiosk/bar som ligger på höjden och, ärligt talat, där vill vi stanna. Hur länge som helst. Från serveringen däruppe överblickas hela anläggningen och frågan är om en golfkiosk/bar kan ha en bättre utsikt?

Tagen av vyerna, kyld av något kallt att dricka och mätt av något ätbart väntar sedan 13, ett långt par 5-hål nerför. Med bra vind och lite flyt med studsarna kan även halvhyfsade golfare försöka nå in på två slag och i alla fall en kort stund få känna sig som ett proffs.

Enbart de tre hålen är värda greenfeen.

Tillbaka i klubbhuset får man åter den där känslan av att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Solen sänker sig och ­banan får de där skuggorna som gör grönt böljande fair­ways vackra som vykort.

Vore vi inte så trötta skulle vi nog knallat upp till den där kiosken/baren igen och sett solen dala och natten rulla in över dalen.

Men en golfklubb är mer än bara snygga greener och skön klubbhuskänsla. Den kan även göra skillnad i ­samhället.

Foto: Peter Cordén
Black Mountain är fridfullt och trivsamt. Här njuter du före, under och efter ronden.

Black Mountain är områdets största arbetsgivare och skattebetalare. Harald Elisson, vd:n som kom hit som gäst för tio år sedan och snart övertalades av grundaren Stig Notlöv att säga upp sig från sin tjänst i IT-­branschen, låter lite stolt när han berättar:
– Vi har 250 fast anställda plus 250 caddies på timmar. Dessutom bygger vi mycket. I snitt är det säkert 750 anställda här, i perioder kanske 1 000. Just ja, jag glömde, vårt vattenland här intill har 120 anställda. Vi hjälper många skolor i närområdet och vi har haft flera stora välgörenhetsprojekt tillsammans med tidningen Bangkok Post. Pengar har gått till byggnation av bibliotek, matsalar och annat på skolorna.

Småbönderna i området, som levererar mycket ­råvaror som guava och ananas till klubbens kök, får dessutom hjälp med bland annat bevattning. Det finns nämligen hårda statliga regler där golfbanor ska visa att de är självförsörjande på vatten. Stora pengar har därför lagts på både eget vattentorn och imponerande dränerings­system.

Harald pratar om en solidaritetstanke.
– Det är ju så att nästan alla små jordbruk här intill har någon i familjen som arbetar hos oss. Självklart vill vi att de ska ha det bra och att hela närsamhället ska gynnas av att vi finns här.

Idag finns förutom de 27 hålen 180 enheter för ­boenden i form av lägenheter och olika villor. Fler ­planeras. Inte minst runt de nio färskaste hålen på den västra slingan finns gott om mark.

Hälften av de som bor där är svenskar, ytterligare 25 procent nordeuropéer och resten är australiensare, en del från övriga Asien och förstås några thailändare.
– En trevlig blandning, slår Elisson fast.
–  Fast det är bara svenskar äter raggmunk och de andra ­­svenska husmansrätterna vi har som "dagens". Resten ­föredrar någon av de 20 internationella rätterna eller, förstås, ­någon av de 20 thailändska rätterna vi har på menyn, skrattar kökskungen Hans Borén.

Menyn är stor om man säger så.
Han konstaterar att de har utmärkt tillgång till ­extremt bra råvaror.
– Inte minst fisk. Och förstås kyckling, frukt och grönt från gårdarna här intill. Lite häftigt är att jag i princip har gångavstånd till de flesta leverantörer. Om jag vågar gå dit på grund av hundarna, alltså, skrattar han.
– Det är en logistisk mardröm med den här typen av golfrestaurang. Vi vet inte om vi har 20 eller 150 frukost. Men det roliga är utmaningen. Lägg till att vi har eget bageri, egen grossistfirma och ett canteenkök som lagar frukost, lunch och middag till alla 500–600 som arbetar här…

Harald Elisson, svensk vd på svenskägda Black Mountain, bor själv vid banan.

Om han hinner spela golf själv?
– Absolut. Det var en av anledningarna till att jag ­tackade ja till det här jobbet. Favorithål? Nian. I medvind på hösten kan man gå in på två slag, men i januari vänder vinden alltid och då blir det tufft.

Ett tiotal banor till, utöver Banyan och Black Mountain, gör Hua Hin till en golfdestination och inte bara en ­turistort med några enstaka bra golfbanor.

Där finns den numera nedgångna, men charmiga, Royal Hua Hin från 1924 som var Thailands allra första golfbana. Byggd av thailändska järnvägen ligger den fortfarande vid järnvägsstationen där den nästan äts upp av djungeln numera.

Men det finns något hisnande i att spela en bana som layoutats i den thailändska djungeln 1924.

Andra pratar om gamla armébanan Sea Pines, med dess linkskänsla, Majestic Creek, Lake View…

Och så måste manspela Springfield.

En klassisk resortbana med 1 000 medlemmar, varav 600 är skandinaver. Sumit Indamra, vd på Springfield, bjuder på kaffe och förklarar:
– I mitten av 90-talet ville vi utveckla det här området. Här låg mest en del ananasplantager men marken är för dålig för jordbruk. Investerare var inblandade och de vill tjäna pengar. Vi tittade på olika alternativ och fastnade för en golfbana med hotell och sedan andra typer av hus. Det var golfboom i Thailand då. Rika Bangkokbor och turister kunde skaffa helgbostäder och vinterbostäder här. Vi inspirerades av amerikanska anläggningar och reste till Florida och Arizona för att lära oss.

Legendaren Jack Nicklaus fick uppdraget.
– Han var oerhört engagerad, inte någon som bara tar en miljon för att låna ut sitt namn. Vi stod tillsammans på en pickup-bil och körde runt här vid flera tillfällen. Han pekade och förklarade golf för mig och sin speciella filosofi. Vissa saker var han stenhård med. Vi behövde transportera mycket jord för att skapa höjdskillnader och flytta vissa vatten några meter. Det var dyrt i det korta perspektivet men i längden tjänade vi på det. Jack visste vad han pratade om, konstaterar Sumit Indamra.

Vi går slingorna Mountain Course och Lake Course. Namnen säger allt. Särskilt Lake…

Det känns verkligen som att det är vatten överallt. Vart och vartannat slag är en utmaning. Banan är som gjord för att spela match på. Det går att chansa och man kan vinna mycket eller förlora rejält på chansningarna.

Avslutningshålet är precis så, en dröm eller mardröm.

Ett långt par 5-hål, dogleg vänster, som avslutas med en green på en ö med hotellet som en fond.
Precis där vill man avgöra en match.
Suck.
Inte förlora.

Springfield. Områdets första stora projekt erbjuder bra golf och vackra vyer.

Banyan. Här bor du lyxigt och spelar på en läcker bana.


Har du spelat golf i Thailand?
Ja
7
3
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!