Känn ingen sorg i golfens Göteborg

Charmiga klassiker och moderna mästerverk. Saltstänkta korthål den ena dagen varierat med skotskdoftande parfemmor i motvind nästa. Följ med till golfstaden Göteborg – och en omväxlande långhelg.

Känn ingen sorg i golfens Göteborg
DEN GAMLE OCH HAVET. Sveriges äldsta golfbana är omfamnad av Göteborgs södra skärgård och Kattegatts salta vågor. Behöver vi nämna att läget är fantastiskt? //Foto: Mickael Tannus

Den välkomponerade ­räksmörgåsen smakar utmärkt. Skaldjuren är stora och färska, majonnäsmängden välavvägd och äggens konsistens tangerar också det perfekta. Intill utgör det immiga lättölsglaset en smakförhöjande kamrat och den generösa försommarsolen från en djupt blå himmel bidrar också till stundens njutning. Men den hemliga ingrediensen som verkligen piffar upp anrättningen är en annan. Nervositeten. Andras nervositet. 

Från vår position på terrassens upphöjda barbord kan vi följa händelserna på det 18:e hålet precis intill. De yviga gesterna och distinkta kroppsspråket på tee drygt 250 meter bort avslöjar en hel del, men inte lika ­mycket som kraftuttrycken och de upp­givna ­minerna vid inspelen och på greenen.

Hålet är egentligen ganska simpelt, men alla som spelar vet givetvis att de detalj­synas av restaurangens besökare och under betraktarnas granskande lupp blir plötsligt "enkelt" snabbt något betydligt svårare.
Resultaten är lika blandade som underhållande.
Dessutom vet den genomsnittliga klubbhusbesökaren också hur en golfboll ska slås.

Foto: Mickael Tannus
Hål 9, Göteborgs Golf Klubb. Att det skrivs precis så är ett arv från förr.

För golfkulturen blir inte mycket starkare än just här; åtminstone inte om vi håller oss inom Sveriges gränser. Vi befinner oss på Göteborg Golf Klubb – och att slutledet av namnet stavas så säger egentligen allt du behöver veta om både klubben och dess rötter.

Det var här allt började en gång i tiden.
"Golfafdelningen inom Göteborgs Idrotts­förbund" var på jakt efter en ny plats för sin bana, eftersom staden behövde exploatera den befintliga marken och entusiasterna Victor Setterberg och Tor Törnsten begav sig ut och letade. Efter en tid fastnade de båda för området i Hovås, där den ­nybyggda Särö­banan passerade, och de första sex ­hålen invigdes redan 1904 – ett av dem är än idag i bruk (hål 2) och utgör därmed Sveriges ­äldsta befintliga golfhål.

Det är helt enkelt en plats som ingen golf­intresserad svensk bör missa att besöka.
Några timmar senare. Jag kisar upp emot den soldränkta terrassen.
Från ett klubbhusfönster smattrar den sista applådåskan efter morgonens klubb­tävling och det gör mig stressad. Snart kommer de tre konverserande damer som nu är ensamma att vara mångdubbelt flera och framför mig har golfens tombola spottat ut ett äckligt wedgeslag från 55 meter in mot den 18:e greenen.
Jag hinner slå.

Foto: Mickael Tannus
Lunchunderhållning. Den 18:e greenen på Hovås är en scen och det är du som har huvudrollen inför åskådarna på terrassen. Lycka till!

Men det är långt ifrån den enda gången som jag har känt ­stressen tillta under ronden. För låt oss vara tydliga här. Göteborgs GK (som i folkmun bara ­kallas Hovås) är en bana du antingen älskar eller ogillar och ­lämnar få förstagångsbesökare ­oberörda.

Den charmiga knixigheten, korta hålen och småvimsiga routingen är både banans största tillgång och fiende, för på samma gång som den frammanar mängder av korta, roliga och kittlande slag så kan det också upplevas oerhört pressande att hela tiden ha andra spelare, villaidyll och dyra fordon så nära hela tiden.

Inne i det omsorgsfullt utsmyckade klubbrummet lutar sig Svante Järbur tillbaka i den mjuka soffan och tittar ut genom fönstret.
– Jag har egentligen alltid sagt att det här är ett perfekt markområde för en niohåls­bana, men ändå har vi en 18-hålare som dessutom är rejält utmanande. Du kan hamna i rejält knepiga lägen här om du bara drar på med drivern. Det är ganska fascinerande, säger han.

Järbur är 85 år gammal och har varit medlem i klubben sedan 1945.
Under ungdomsåren var han en duktig spelare, i skiktet under den ­yppersta Sverigeeliten, men det är framförallt insatserna som golf­ledare och förbundsstyrelseledamot som har belönat honom med Guldklubban, som är en av de högsta utmärkelser som går att få.

Dessutom är han en av få som kan återge den utveckling både spelet och Sveriges äldsta golfklubb har varit med om under de senaste 70 åren.
– Även om det är en fin klubb så har det aldrig varit viktigt med titlar och sådant. Det är roligt att klubben tar så bra hand om sin historia och vårdar traditioner, men lyckligtvis inte in absurdum som det kan vara inom vissa golfsammanhang, säger Järbur.

Foto: Mickael Tannus
I sommar kommer Nordea Masters till Göteborg och Hills. Senast tävlingen spelades här var 1996
– och då på Forsgårdens GK.

Från takbaren på Scandic Rubinen är utsikten över takåsarna ljuvlig och framåt niosnåret ser vi solen sänka sig bakom ­Hisingen i nordväst. En laddad DJ gasar ivrigt på med studsiga och repetitiva melodislingor för att skapa atmosfär, men behöver i ärlighetens namn inte slå dubbelknut på sig själv för att lyckas.

Här, utmed Kungsportsavenyn, i stadens absoluta hjärta är stämningen alltid hög.
Uteserveringarna ligger på rad, men trots utbudet tycks de attraktiva borden alltid vara för få. Att bara flanera runt här under en ljummen kväll är ett skönt gratisnöje som delas med många andra i den här underbara sommarstaden och även om golfhelgens basläger vanligtvis placeras utanför spårvagnsnätet så bör en obligatorisk kväll här ingå i varje schema. För den gastronomiskt intresserade är många av stadens restauranger stjärnbeströdda, den som söker lugn och ro har både vatten och parker att tillgå medan resten gärna faller offer för Lisebergs lockelser. Trots att staden är Sveriges näst största känns kärnan ytterst greppbar och promenadvänlig och det är en tillgång som ska värderas högt.

Faktum är att du faktiskt dessutom skulle kunna gå till stadens närmaste golfklubb med bagen på ryggen.
Det är bara fyra kilometer mellan Göta­platsen och första tee på Delsjö Golfklubb, men sett till skiftet mellan miljöerna känns avståndet betydligt större än så. Här, i ett naturreservat strax öster om staden, har city­pulsen skruvats ned väsentligt och ­Douglas Brasiers/Frank Penninks lilla oas från 60-­talet står sig alltjämt stark. Hålen är utlagda i små skogsrum, med många roligt upphöjda utslagsplatser och om foreropen från Hovås fortfarande ringer i öronen så blir kontrasten total eftersom du knappt ser någon annan spelare under en rond här.

Foto: Jacob Sjöman
Smak av Storbritannien. På Vallda möttes vild vision och kompromisslös ambition och då blev resultatet precis så här bra.

Året var 1996 och en 23 år gammal Lee Westwood höjde den karakteristiska glastrofén mot skyn. Han hade precis besegrat lands­männen Paul Broadhurst och Russel Claydon på det andra särspelshålet och tagit sin första titel på Europatouren.

Efteråt skrev Svensk Golfs dåvarande chefredaktör Anders Nordlund att "Forsgården är vinnaren" och ansåg att arrangörs­klubben har fått upprättelse efter för den dystra och regnplågade upplaga som utspelade sig på samma bana 1993.

Men om Lee Westwoods lysande karriär satte fart där och då, så tog utvecklingen för den svenska Europatourtävlingen motsatt riktning för Göteborgsområdets del – och under 22 års tid blev händelsen en angelägenhet för Stockholm och Skåne. Men i sommar är alltså väntan äntligen över.
– Det ska bli roligt att tävlingen kommer tillbaka hit igen. Det känns som att hela Göteborg har längtat efter det här tillfället och det är tydligt att hela stan sluter upp bakom arrangemanget, säger Karolina Bohlin som är klubbchef på Forsgårdens GK och utsågs till Årets klubbchef i Sverige 2016.

Men spelplatsen den här gången är inte hennes klubb – utan mer moderna Hills i Mölndal.
Det känns inte på något sätt orimligt.

För Forsgården 2018 kan mer karakteriseras som en livlig familjeanläggning, snarare än ett självklart stopp på herrarnas Europa­tour, och såväl faciliteter som golfbana skulle få ganska svårt att räcka till med tanke på den utveckling som har skett.
– Men vi är fortfarande väldigt stolta över att ha arrangerat två tävlingar på 90-talet och har också haft stor glädje och nytta av det. Många kommer ihåg det och vill säkert också spela vår bana tack vare detta, säger Karolina Bohlin.

Här finns idag 27 trivsamma golfhål.
Den gamla Masterssträckningen är utraderad och nio av hålen ingår i den ordinarie slingan, medan den andra niohålaren är en egen bana – även om det rent marknadsföringsmässigt hade varit bättre om det hade sett annorlunda ut.

Forsgården kan beskrivas som en kombination av park- och hedbana och Sune Linde har skapat en layout som talar till spelaren med ganska lågmälda gester. Den främsta styrkan är bristen på dåliga hål, för det handlar om en jämn och habil bana som ofta är i väldigt fint skick. Den största högtids­stunden inträffar i rondens inledning, eftersom sekvensen 3–5 är en fin samling av varierande hål med rolig utmaningsgrad som säkert också kittlade proffsen när det begav sig på 90-talet.
– Vi försöker vårda arvet från tävlingarna och lustigt nog håller jag just nu på att rama in och sätta upp några gamla bilder från tävlingen i vårt klubbhus, säger Karolina Bohlin.

Foto: Mickael Tannus
Michelinmat. Stjärnbe­styckade krögaren Ingemar Lyxell står för maten på Vallda och levererar här också.

Det tar visserligen bara 20 minuter mellan Göteborg och Kungsbacka, men linjerna på kartan talar ett lika tydligt språk som skyltarna utmed E6:an.

Kungsbacka är inte Göteborg.
Kungsbacka är Halland.
Men det går heller inte att bortse från att Kungsbackas golfbanor tillhör Göteborgs Golfdistriktsförbund och på så vis rimligen bör kunna inkluderas i golfutbudet för Sveriges näst största stad.
Det är nämligen ingen liten fråga.

För det är kanske här Göteborgsgolfen har sitt allra starkaste fäste, sett till kvalitativa golfhål per capita. Forsgården är redan nämnd, starka och varierade Kungsbacka GK (som fostrat Sophie Gustafson, Fredrik Jacobson och Johan Edfors) ska heller inte glömmas bort och de två banorna har numera fått sällskap.

För här, i ett böljande ängsområde omgivet av lövskog, ligger nämligen resultatet av de yviga drömmar, storslagna visioner och den tydliga kompromisslöshet som definierar Vallda Golf & Country Club.

Det var någon gång under golfboomens sköna 90-tal som tankarna började få fäste hos fyra golfintresserade herrar i Göteborgs­trakten. Med tiden konkretiserades idéerna alltmer, men kombinationen av att marknaden hastigt mättades och att de helt enkelt inte hittade ett markområde som matchade deras planer innebar att det tog tid innan projektet kunde realiseras.

Men i maj 2009 öppnade till sist de första nio hålen och resten av banan någon månad senare och vad som mötte besökarna var en typ av brittisk hedbana som är väldigt sällsynt inom svensk golfbanedesign.
– Designen är förstås en sak, men på ­Vallda handlar mycket om gräset och underlaget. Vi vill ha hårda, snabba spelytor där bollen lever sitt eget liv och vi är inspirerade av den typ av golfbanor som man hittar på de brittiska öarna, säger banchefen Stefan Nilsson och drar sedan samtalet vidare till en engagerad föreläsning om hur rödsvingel bäst hanteras för att uppnå den önskade effekten.

Vi sitter i den sköna restaurangen tillsammans med Peter Teiffel som var med och skapade Vallda (och idag är anläggningens vd) och dynamiken i samtalet illustrerar tydligt den passion som har format bana och faciliteter.
– Gör vi något ska vi göra det övertänkt och sedan ordentligt. Vi gillar inte att hålla på att dutta med småsaker som blir lite halvhjärtade, utan när vi bestämmer oss för att gasa så gör vi det, säger Teiffel.

Resultatet märks i alla delar runt det trivsamma klubbhusområdet, där också detaljer spelar stor roll.
Men framförallt på golf­banan.

Brittiske Martin Hawtree har skapat en härlig golfupplevelse, där varje hål testar såväl färdigheterna med klubborna som förmågan att fatta kloka beslut. Allra bäst demonstreras det på par 5-hålen, där spelalternativen är många och viljan att ta risk oftast står i paritet med belöningen vid ett lyckat utförande.

Men det är korthålen som kittlar allra mest.
Hawtree har tillämpat den gamla klassiska designfilosofi som hans landsman Harry S Colt en gång etablerade och som gick ut på att par 3:or gärna ska spelas utför, för att framhäva skönheten och tydliggöra det uppdrag som väntar. Dessutom har greenområdena försetts med ordentliga bunkerkluster.

Det är svårt att inte falla för Vallda, framförallt inte för den som har kommit en bit nedåt i handicapskalan. Men det finns också människor som inte riktigt omfamnar den hårt packade och välsnaggade turfen samt det faktum att det verkligt intressanta börjar när bollen tar mark efter sin flygtur.

Men rent objektivt är det ändå en bana som turisten bör pricka in i kalendern under långhelgen, eftersom den erbjuder en karaktär som tidigare har saknats i utbudet – och tillsammans med exempelvis klassiska Hovås så utgör de på något sätt ytterligheterna i såväl den svenska som göteborgska ­golffloran.

Det är variationen som gör spelet intressant och lekfullt.



Jag har spelat golf i Göteborgsområdet!
Ja
25
5
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!