Irlands bästa parkbanor

Det är tomt på fairway bakom. Varken nitiska banarbetare eller morgonpigga flanörer syns heller till mellan de magnifika lövträdstammarna.
Så jag letar fram flaggplaceringen ur den tydliga minnesbilden och ställer ned en halvtom petflaska till vänster och ganska långt bak på den 15:e greenen.
För säkerhets skull dubbelkollar jag också i telefonen.
Sökorden är “winning putt, Ryder Cup 2006”.

Hålet i den film som dyker upp står ungefär där jag har placerat min flaska och vid bollen 1,5 meter därifrån gör en svensk i rödvitrandig pikétröja sin normala rutin.
Inget ser ut att kunna rubba Henrik ­Stenson.
Inte den amerikanska rookien Vaughn Taylor.
Inte den korta puttens komplexitet.
Och definitivt inte stundens magnitud.

Några sekunder senare är Henrik Stenson plötsligt den förste, och hittills ende, svensken som har avgjort ett Ryder Cup och vrålet som den ljudstarka hemmapubliken ger ifrån sig på det gamla filmklippet får håret att resa sig på mina armar, trots att jag står där helt ensam.

Lyckligtvis är det inte alltid de mest halsbrytande golfslagen som definierar de största stunderna och ska man någon gång försöka få de egna små sköra vingslagen att fladdra i kapp med historiens så känns den här uppgiften hyfsat hanterbar att försöka sig på att duplicera. Två stadiga försök, mitt i petflaskans absoluta hjärta, senare plockar jag upp bollen och ler triumferande mot den högst fiktiva publiken (som består av två citron­fjärilar och något som liknar en koltrast).
Det måste vara exakt så här han kände sig.

Av alla golfens fina egenskaper kanske det här är den allra mest fantastiska.
Som division 6-spelare i fotboll har du svårt att ordna ett tvåmåls­spel på Wembley eller Maracanã, och troligtvis är det inte särskilt många korphockeylirare som har fått chansen att försöka vinna en tekning i Madison Square Garden.

Men som en helt vanlig hackare på golfbanan så är det möjligt att få tillgång till välkända banor över hela världen och mäta våra egenskaper jämfört med proffsens, på precis samma spelplatser.
Som irländska K Clubs storartade parklayout, Ryder Cup Course, strax utanför Dublin.

Irland är en av världens absolut främsta turistdestinationer för golfare, som vanligtvis lockas till ön för att spela på någon av de magnifika linksbanor som finns utspridda längs den långa ­kustlinjen.
Det är lätt att förstå.

Men vi bör också känna till att linksgolf inte är golf för alla.
De öppna, vindutsatta och vimsigt undulerade banorna ställer frågor som alla helt enkelt inte har svaren på och en tuff dag är ­uppgiften helt enkelt många övermäktig.

Så den här resan har vi valt en annan väg och satsat enbart på Irlands sköna park­banor. De är visserligen inte lika unika eller säregna, men alltid välskötta och ofta också billigare eftersom relationen mellan utbud och efterfrågan inte ser ut på samma vis. I många fall går det faktiskt att göra riktiga klipp.
– Har du kommit till Irland för att spela bra parkgolf så är du på rätt plats. Det blir inte mycket bättre än så här, säger mannen i shopen på K Club med hög självsäkerhet.

På klubbens hemsida står det att greenfee­biljetten här kostar skyhöga 2 300 kronor, men via bokningssajter hittar vi betydligt lägre prisnivåer och när vi peggar upp på Ryder Cup-banan har vi betalat mindre än 1 000 kronor.
Prisvärt.

Det har visserligen gått elva år sedan matchen mellan Europa och USA spelades här, men så sent som 2016 arrangerade klubben Irish Open och helhetsupplevelsen är fortfarande av högsta klass. Själva banans layout är habil, utan större svagheter, men vad som verkligen gör ronden är det fantastiska skicket och inramningen med mängder av mäktiga lövträd, som de två enorma ekarna som tittar på när konturerna av det elfte hålets green obönhörligen för bollen mot vattenhindret.

Men det är hålen som löper precis intill Liffeyfloden vi minns mest, eftersom det strömmande vattnet på sin väg mot huvudstaden Dublin sätter våra järnslag under hård press. Floden skär ett snitt genom anläggningen och där borta på andra sidan ligger K Clubs Smurfit Course designad av Arnold Palmer men döpt efter stenrike ägaren Michael Smurfit.

Här finns bland annat det spektakulära sjunde hålet, som enligt uppgifter ska ha varit ett av världens dyraste att bygga på grund av att fairway sänktes och dessutom skapades ett iögonfallande vatten­hinder av ett företag som vanligtvis jobbar med installationer för Disney.

Men det finns fler irländska parkbanor att upptäcka.
Vi åker vidare.
Mannen i lamullströjan går fram till den mahognyfärgade bar­disken med en golfboll i handen.
Michael Rosney studerar logotypen, ­skrattar och börjar sedan tappa upp en pint Guinness.
Han kan hantverket.

Glaset hålls i 45 graders vinkel och fylls upp till harpan, strax ovanför mitten. Sedan väntar han i exakt (nåja) 119,5 sekunder innan resten tappas upp och får den vita skumkronan att kontrastera vackert mot glasets svarta innehåll.
Bollen lägger han på hyllan, tillsammans med några andra.
– Jag får sätta upp dem imorgon. Vi är den enda puben i Irland som tar emot loggade golfbollar som betalning i baren, säger han och skrattar.

Det börjar bli trångt på de vita väggarna i den lilla puben. Golfbollar sitter precis intill varandra och samsas om utrymmet med bagbrickor, signerade scorekort, banguider, greenlagare, markeringsknappar och bilder, tillsammans skapar de ett slags golfmuseum med prylar från planetens alla hörn.
Det började som en kul grej för 26 år sedan.

Michael Rosney skulle tillsammans med hustrun Geraldine öppna Killeen House Hotel, strax utanför turiststaden Killarney, och paret letade efter saker som skulle kunna göra dem unika.
– Vår målsättning var att lyckas på golfmarknaden och därför ville vi försöka sätta ett avtryck hos golfarna. Så vi började temporärt med att ­bjuda på något i baren om vi fick något från ­deras hemmaklubb att sätta upp. ­Sedan eskalerade det­ när alltfler hörde talas om oss. Och till sist blev det för sent att sluta, så vi kör vidare, säger Rosney.

Han är en marknadsförare ut i fingerspetsarna och det är ­knappast någon slump att hotellet är fullt och stämningen hög. Dessutom kan han både sin golf och sina gäster.
– Killarney är en fantastisk plats för golf och vi är bortskämda som har så fina parkbanor här. De är en bra kontrast till linksbanorna, som kan vara lite för tuffa. Många väljer att avsluta sin semester på banorna här för att få tillbaka lite av det självförtroende som de förlorade ute vid kustbanorna. Däremot är det ont om svenskar. Ni ­verkar hellre resa norrut från Dublin sett, säger han.

När vi är på väg ut stannar han oss igen.
– Vi gör faktiskt en unik sak till här. Vet du vad som händer om någon gör hole-in-one? Vi slår på brandlarmet, bjuder på champagne och river rumsnotan. Ett hole-in-one är alla golfares dröm och vi vill uppmärksamma det för att visa att vi är ett genuint golfhotell. Det har hänt 18 gånger, berättar han.

Vi tar farväl av Michael Rosney och hans fantasirika idéer och beger oss ner mot centrala Killarney. Staden är full av turistbussar, som har angjort staden innan resan fortsätter ut på magiska Ring of Kerry, som är en underskön bilväg.

Det är försommar. Restaurangerna och barerna är välfyllda och inne på gastropuben Porterhouse framkallar trubadurens ­vibrerande stämma båda applåder och allsång. Musiken är en oerhört central del i det irländska vardagslivet och på många pubar erbjuds liveartister alla dagar i veckan.

Kvaliteten varierar givetvis, men den här kvällen träffar Porterhouse rätt och när mannen i den rutiga skjortan river av en inspirerad version av Whiskey in the jar stampar hela stället takten.

Här vore det lätt att bli fast en timme eller två för länge.
Om man inte hade haft tidig starttid ­såklart.

Lough Leane är så blank att spegelbilden av bergssidorna framträder knivskarpt i vattenytan. Solstrålarna får daggen att gnistra som diamanter i det gröna gräset och den ljust blå himlen kontrasterar mot ett landskap som går i mörkare toner.

Förstahålet på Killarney Fishing Clubs Killeen Course svänger svagt åt höger och följer sjöviken till en green på medeldistans och vi har turen att få slå det inspirerande utslaget på en morgon som är som en dröm.

Av öns alla vackra parkbanor är det här kanske den allra vackraste.

Att Europatouren för både herrar och damer har gjort regelbundna stopp på den här anläggningen säger givetvis en hel del om både skick och layout, men det är ändå fakta som inte förmår att berätta hela sanningen om platsens skönhet – i synnerhet inte en dag som denna.

Det har spelats golf utmed Lough Leans livfulla strandlinje sedan slutet av 30-talet, men de första slagen slogs på andrabanan Mahoney’s Point.

Anläggningens grundare Lord ­Castlerosse hade besökt Augusta National i amerikanska Georgia och när han såg banan i sin fulla prakt ville han skapa något liknande i ­Killarney. Men lorden nöjde sig inte där.

Hans vision var att också anlägga ett flytande kasino ute på sjön och att det skulle spelas musik utmed banan när spelet pågick. Men de planerna realiserades inte.

För Lord Castlerosse gick hastigt bort i början på 40-talet och de storvulna drömmarna dog med honom.
Istället föddes andra.

Trycket på banan blev så småningom hårt, mycket på grund av att den lovordades och synliggjordes när celebriteter som Bing Crosby och Bob Hope peggade upp här. Därför konkretiserades planerna på att komplettera med ytterligare en 18-hålare och 1972 öppnade Killeen Course.

Somliga säger att det är en smaksak vilken av de två man väljer, men hel­hetsintrycket är ändå att Killeen framstår som något starkare. Layouten ­bjuder på en harmonisk blandning av renodlade parkhål mellan majestätiska lövträd där hjort vandrar fritt och betar av det frodiga gräset. Men emellanåt för sträckningen oss ned till sjön för en åktur på högkvalitativa ytor utmed vattnet och ­variationen kombinerat med vyerna som aldrig går att se sig mätt på skapar en rond att minnas.

Även om Lord Castlerosse inspirerades av dr Alister ­MacKenzies design, och banorna bjuder på en härlig färgexplosion i form av träd och blommor, så är det inte han som har ritat någon av banorna på ­platsen.

Det har han däremot gjort i Cork, och nyfikenheten gör att vi väljer en omväg tillbaka till Dublin för att hinna med ännu en av Irlands sköna parkbanor. Det visar sig att klubben nyligen har förstärkt MacKenzies ursprungliga designfilosofi och återskapat en hel del härliga bunkerkluster och greenområden på 18-hålaren vid en havsvik, utanför Irlands näst största stad.

Banan finns egentligen inte med på några topplistor eller resebyråers program och upplevelsen både på och vid sidan av banan känns härligt genuin och håller hög standard för en rimlig peng.

Precis som många andra av Irlands parkbanor, en bit ifrån de ­stora allfarvägarna.

Henrik Stenson kommer visserligen knappast att skapa någon golfhistoria där.

Men du har alla möjligheter att skriva din egen.  

---

Text: • 2018-06-01
Artiklar • Banor & resor • Europa • Irland • Veckoresa • Weekend