The Masters – Final Round

Artiklar

KRÖNIKA: ”Segraren som ingen hoppades på?”

AUGUSTA. Han spelade bäst, visade gång efter annan prov på oerhörd mental styrka och stod pall för pressen det innebär att försöka vinna sin första majortitel. Ändå var känslan på Augusta National efteråt att publiken gärna hade sett en annan segrare.

Text: Oskar Åsgård • 2018-04-09 Uppdaterad 2019-12-12

Decibelnivån på första tee sa förmodligen det mesta. Rory McIlroy togs emot med ett publikjubel som fick marken på Augusta National att vibrera. Patrick Reed, som alltså ledde, är amerikan och dessutom har spelat för och vunnit med stadens collegelag Augusta State, togs emot med en klart mer ljummen applåd.

På söndagsmorgonen viskades det mycket bland åskådarna ute på Augusta National, “patrons” som de kallas här, om vem som skulle stå som segrare i slutet av dagen. På skoj gjorde jag en miniundersökning med 20 åskådare och ställde, utan att ge några svarsalternativ, frågan “Vem hoppas du vinner idag?”.

14 stycken svarade Rory McIlroy.
4 svarade Rickie Fowler.
2 svarade Patrick Reed.

Givetvis inget underlag som vi kan använda för att statistiskt säkerställa något alls egentligen, men ihop med publikens mottagande på rangen, på första tee och efter sänkta birdieputtar var det talande att publiken på plats hejade på nordirländaren. Inte på spelaren som i Ryder Cup 2016 frälste USA och fått smeknamnet “Captain America”.

Varför det ser ut så här? Den frågan ställdes faktiskt till Patrick Reed på lördagens presskonferens och då svarade han så här:

“Jag vet inte. Varför frågar ni inte dem? Jag har ingen aning och helt ärligt bryr jag mig inte vad folk säger om mig på Twitter eller om de (på plats) hejar på mig eller inte. Jag är här för att göra mitt jobb, det är att spela golf. Jag känner att om jag gör det på rätt så är det allt som spelar någon roll.”

Patrick Reed har ett komplicerat förflutet. Sedan 2012 har han klippt alla band med sin familj, föräldrarna och sin yngre syster. På US Open 2014, när föräldrarna åkte upp från Augusta, där de bor, till Pinehurst för att följa sin son fick de i slutändan lämna området med poliseskort.

Trots att Reed vann flera nationella collegemästerskap med Augusta States lag och själv bidrog med furiösa segrar ska han ha varit mer eller mindre helt på sin egen kant, det var Patrick Reed och resten av laget, enligt de som var med på den tiden.

Amerikanen spelar ofta sina inspelsvarv på touren själv. Lagkamrater från Ryder Cup har beskrivit att de inte riktigt känner honom, att han inte släpper någon nära inpå, utan gräver ner sig och gör sin grej.

När Patrick Reed tittade på Golf Channel på söndagsmorgonen tippade alla utom en av deras experter – Notah Begay, vilket Reed uppmärksammade på presskonferensen efteråt – att Rory McIlroy skulle vinna.

Patrick Reeds reaktion på det?

“Ingen förväntade att jag skulle gå ut och vinna. Jag förväntade mig att vinna.”, sa han.

Det var också precis så han uppträdde hela söndagen. En bogey på ettan följdes upp med en kraftfullt hålad birdieputt på trean – som Reed själv sa efteråt hade den putten nog fortfarande rullat om den inte träffat hålkoppen.

När han gjorde bogey på sexan följde han snabbt upp med en birdie på sjuan. Bogey på elvan efter en hårfint missad parputt? Inga problem, Reed svarade med att göra birdie på det ikoniska och förrädiska tolfte hålet – som genom åren fällt många spelare på jakt efter en grön kavaj.

Det saknades inte utmanare, även om Rory McIlroy inte alls hade spelet för att blanda sig i segerstriden idag. Istället var det Jordan Spieth som stormade fram och på nytt visade hur bra han är på att ta sig runt Augusta National.

Spieth tog sig upp jämsides med Reed med två hål kvar att spela och var på väg mot att tangera banrekordet, 63 slag. Men en pullad drive fastnade i de höga tallarna på vänstersidan om 18 och grusade Spieths chanser att ta sig till 15 under par och ge Reed ett riktigt tufft mål att nå.

Reed levererade ännu ett precist järnslag på 14:e, rullade i birdien och tog sig till 15 under par.

Absolut, Reed hade rejält med matjord i fickorna på 13:e, där hans andraslag var millimeter från att rulla tillbaka ner i vattnet och kasta om förutsättningarna inför sluthålen rejält. Men i övrigt såg han ut att vara fullständigt övertygad om att han skulle vinna och uppträdde och spelade på ett sätt som få gör när de jagar sin första majorseger.

Det var i slutändan Rickie Fowler, som med en birdie på det 72:a hålet tog sig till 14 under par, som pressade Reed hårdast.

Men den 27-årige amerikanen som blivit Europas mardröm i Ryder Cup stod pall för trycket, tvåputtade för par och fick klä på sig en grön kavaj i Butler Cabin.

Patrick Reed spelade bäst. Han var mentalt starkast och hade den nödvändiga tur som behövs för att vinna en major. Han kämpade hela vägen och han trodde på sig själv.

Det senare, att han trodde på sig själv, förvånade förstås inte. Reed är kaxig, både med sin personlighet och med sin spelstil. Han säger kaxiga saker, mest av allt minns vi hur han kallade sig själv en topp 5-spelare i världen redan 2014 efter sin första WGC-titel, och gör kaxiga saker.
Som att göra Tiger Woods signaturklädsel på söndagar med svarta byxor och röd tröja till sin grej eller med sina hyschningar till publiken i Ryder Cup.

Det här får han förstås en del gliringar och kritik för, men bryr sig inte.

“Helt ärligt ångrar jag aldrig något jag sagt. Jag står för allt jag säger. Jag har spelat på sättet jag behöver för att ta mig dit jag vill, att vara världens bästa spelare.”, säger Reed.

Riktigt där är han inte ännu, men söndagens majorseger var ett stort steg i rätt riktning mot den egna målsättningen att bli bäst i världen.

Ändå var det en ganska märklig stämning runt den 18:e greenen på Augusta National på söndagskvällen. För varje gång den stora ledartavlan intill 18:e hålet uppdaterades med en ny birdie av Jordan Spieth utbröt exalterat jubel bland de tusentals åskådare, patrons, som satt där. När Rickie Fowler gjorde birdie på det 72:a hålet briserade ett rungande vilt jubel som hördes hela vägen till det 17:e hålet där Patrick Reed försökte klara av en svettig parräddning och långt, långt vidare in i Augustas täta tallskogar.

När Patrick Reed sedan svarade upp till utmaningen, gjorde sitt par på 18 och bärgade sin första majorseger var applåderna och mottagandet det svalaste jag varit med om att bevittna på plats i majorsammanhang. Till och med när Stewart Cink snodde (nåja, inte riktigt snodde men ändå) segern i The Open från Tom Watson 2009 fick han ett betydligt varmare mottagande trots han inte var den vinnare publiken helst ville ha.

Patrick Reed vann trots sin djärva och skickliga golfuppvisning på Augusta National den här veckan inte publikens hjärtan och kanske kommer han heller aldrig att göra det på samma sätt som Rory McIlroy eller Jordan Spieth har gjort.

Det är ju inte utan att man undrar hur det måste kännas att som hemmaspelare i ett land som han har vunnit stora segrar för på golfbanan och i en stad som han har så täta kopplingar till, inte vara mer omfamnad av publiken. Att det kanske skulle kännas både orättvist och otacksamt.

Men Patrick Reed själv vill inte berätta hur han verkligen känner kring det. Han säger att inte bryr sig. Han gör sin grej, trycker in sina hörlurar djupt i öronen under uppvärmningarna och nöjer sig gott med att numera ha en grön kavaj hängandes i mästarnas omklädningsrum på Augusta National för all framtid.

Den har han förtjänat med sin starka insats den här veckan och den kan ingen ta ifrån honom.

 

PS. Just nu är alla regerande mästare i majors amerikaner födda på 1990-talet. Har vi som européer ett par kämpiga Ryder Cup-upplagor framför oss tro?


Text: Oskar Åsgård • 2018-04-09
ArtiklarKrönikaPatrick ReedUS Masters
Scroll to Top