Slalomstjärnan bytte svart pist mot gröna greener

Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf 1/2018.

Sommaren 2016 rämnade marken under hans fötter när hustrun förolyckades under en filminspelning. Ett och ett halvt år senare är han ett av våra största guldhopp i OS i Sydkorea.
Svensk Golf gick en rond med Mattias Hargin.  

Mattias Hargin står på drivingrangen på Kungsängen GC en höstmorgon strax före klockan åtta och slår drivar. Dagen innan återfanns han på en range i Monaco och drog då alla utslag till vänster. Medan regnet duggar över norra Stockholm försöker han hitta den rätta känslan inför matchen mot Svensk Golf. Det tips han fått från Järbyn, Sveriges främste fartåkare, är att ta en noggrannare stans för att få ordning på siktet. Uppenbarligen fungerar det, för nu klyver han rangen med drive efter drive.

När vi någon timme senare spelat några hål är det tydligt att han förutom att slå både rakt och långt också spelar med en självklarhet som oftast syns hos folk som hållit på bra mycket längre. Han började på allvar först i fjol och har redan kommit ned till och håller lätt sin handicap på 15. Men det mest iögonfallande med Mattias Hargin på golfbanan är jämnmodet. Ett misslyckat inspel på ett direkt avgörande hål (vi återkommer till det), rycker han bara på axlarna åt. Och självklart, är man elitidrottare och har tävlingsmomentet som yrke så är det begripligt att en sällskapsrond med tillhörande intervju inte rör upp särskilt omskakande känslor. Men likafullt. Han vill ju vinna. Det vill alla tävlingsidrottare. Men Mattias Hargin har ett annat perspektiv än de flesta andra i den alpina eliten.

Sista gången Mattias och hustrun Matilda talades vid var den 13 juli 2016. Då hade de varit gifta i exakt tre månader och hon hade tackat ja till ett jobb som dök upp från ingenstans mitt under den gemensamma semestern. En semester som skulle fyllas med båtliv, bad och umgänge med goda vänner hemma i Stockholm. Efter viss tvekan tackade hon ja, pengarna var bra, det lockade med skidåkning i Chile mitt i sommaren – och hon skulle ju bara vara borta i en vecka. Men när hon nu ringde hem uttryckte hon viss oro inför inspelningen som skulle äga rum nästa dag. Flygresan till Farellones i Anderna bara några mil norr om Santiago kändes pirrig. Men inte värre än att de la på och sa att de skulle höras igen nästa dag. Kanske ett “puss” och sedan hejdå.

Timmar senare ringde telefonen hemma hos Mattias Hargin i centrala Stockholm. Det var mitt i natten, han lät bli att svara. Strax därefter kom ett sms från Matildas manager. Ett sådant sms som ingen vill ta emot eller skicka, ett sms man aldrig glömmer. Matilda hade dragits med i en lavin, legat begravd länge innan hon kunde grävas fram och hon var fortfarande medvetslös. Dagarna som följde är suddiga i Mattias Hargins minne.

Tillsammans med Matildas mor tog han första flighten till Santiago. På väg ner hade de fått ytterligare rapporter, de första provtagningarna tydde inte på något tillfrisknande. Mattias försökte ställa in sig på det värsta men på samma gång våga hoppas. En balansakt som alla som haft en sjuk anhörig vet hur svår den är att hantera. Matilda låg stilla i sin sjukhussäng. Oanfrätt av olyckan såg det, minns Mattias idag, mest ut som hon sov. Han och Matildas mor turades om att vaka vid hennes sida, och försökte däremellan kunna vila. Fyra dagar efter olyckan var Matilda Hargin, 30 år gammal och en av svensk friåknings klarast
lysande stjärnor, död.
– Jag har aldrig tidigare sett någon som varit på väg att gå bort. Allt var mycket lugnare och mer fridfullt än jag befarat. Jag vet inte varför man känner så, men att hon såg ut som vanligt där hon låg gjorde det hela något enklare att hantera.

Att det här finns i bagaget är svårt att tro när Mattias Hargin nyfiket ber att få titta närmare på fotograf Karl Nordlunds kamera, när han postar en story på Instagram från vår rond eller när han tålmodigt svarar på frågor om försäsongsträning samtidigt som en currykyckling väntar på tallriken i klubbhuset efter nio hål. Mattias Hargin är glad, lättsam och till synes bekymmerslös. När vi ses är nyheten om Hasse Alfredssons frånfälle högaktuell och sociala kanaler svämmar över av gamla bilder och citat som tillskrivs Alfredsson. Bland annat detta: “Om allting är för jävligt måste man ändå vara glad, för det är ens skyldighet att inte öka världens sorg.” 

Inom psykologin brukar man prata om tre olika förhållningssätt människan kan ha när hon ställs inför ett trauma. Förhållningssätt som träder in med något sorts automatik när traumat väl slår till. Hur man själv reagerar vet man inte förrän olyckan är framme, om det så är en separation, ett svårt sjukdomsbesked eller en anhörig som avlider. Vissa bryts ner av sin sorg. Vissa tar sig vidare men har svårt att hitta någon ny mening med det fortsatta livet. Andra går stärkta ur mörkret.
– Jag tror att det hjälpt mig att jag har ett idrottspsyke. Jag är van att tackla både med- och motgångar från alla år jag tävlat. Min hjärna är inställd på att prestera och att sätta mål. Efter att Matilda gick bort var det så jag reagerade, det var som att hjärnan fick ta över i stället för känslorna. Att göra det bästa av det jag hade, fixa läget på bästa möjliga sätt.

Efter att Mattias återvänt från Chile tog det bara någon vecka innan han insåg att han, för att överhuvudtaget kunna fungera, behövde återuppta träningen. Tanken fanns där att folk på gymmet skulle tycka att han var känslokall som stod och svettades på ett löpband så nära inpå hustruns död. Men han visste vad som fick honom att må bra. Han gick på snö senare på hösten är vanligt men ju närmare världscuppremiären kom, desto mer övertygad blev han om att han ville fortsätta med skidåkningen.
– Jag visste inte hur jag skulle må i olika situationer. Skulle jag kunna vara iväg? Skulle jag klara det? Åkte iväg och testade och bestämde mig då för att köra säsongen. Hade det inte känts bra hade jag bara dragit hem. Jag kände från början att det inte betydde lika mycket som tidigare år. Men med den känslan kom ju också tankarna på om tävlingsgnistan fortfarande fanns där.

Dina perspektiv har förskjutits?
– Så är det ju. Om det gick dåligt eller inte var så bra i vardagen spelade inte så stor roll. Jag kan fortfarande bli sur över småsaker, det är ju lite så man är och måste få vara. Men absolut, jag har fått lära mig vad som är värt att lägga energi på, vad som är viktigt och inte viktigt.

Säsongen 2016/2017 gick mot all förmodan bra. Mattias tillät sig att släppa fram känslorna mellan varven, kunde gråta precis före start, men i pisten var det fullt fokus. Han valde också tidigt att dela med sig av sina känslor på sin blogg. Han hade redan under flera år med frekventa uppdateringar delat med sig av sin vardag för ett tusental trogna läsare. När olyckan var framme kände han ett behov att också dela med sig av sina känslor kring detta, och nådde plötsligt en långt större publik.
– Jag är chockad över hur många som tog del av de inlägg som handlade om Matilda och så har det fortsatt. Det verkar som att känslor är det som folk vill ha.

Hur mår du nu?
– Bra. Jag har haft den bästa sommaren på många år och är väldigt aktiv. Jag har flera småprojekt vid sidan av skidåkningen men märker att jag inte har samma energi som förut. Jag får jobba ganska hårt för att inte bli stressad över olika saker, det är känslor jag inte riktigt känner igen. Men jag mår väldigt bra och tycker det är kul med träningen och känner mig peppad. Fast bara för att det går ett år och jag vet att jag fixar det så får jag inte köra på för hårt.

Vad saknar du mest från livet före olyckan?
– Att jag hade någon att dela allt med. Jag har ju kompisar som jag kan prata med men allt det där vardagliga delar man ju inte. Det var tydligast direkt i början. Men jag har kunnat fokusera på skidåkningen och haft stor glädje av alla kompisar i landslaget, vi är ganska tajta hela truppen.

Det svenska alpinlandslaget är mer än ett sammansvetsat gäng. De senaste åren har flera åkare turats om att leverera mästerskapsmedaljer och individuella världscupssegrar. Jens Byggmark, André Myhrer, Jessica Lindell-Vikarby, Frida Hansdotter med flera. Ingen av dem har blivit ens i närheten av lika dominant som Ingemar Stenmark eller Anja Pärson, men de biter sig fast på en tillräckligt hög nivå för att intresset för sporten ska vara fortsatt hög. Sverige stannar kanske inte längre upp när någon av dem åker, men för några minuter väljer många att faktiskt titta på linjär tv-sändning när Vinterstudion på SVT drar igång om helgmorgnarna.

Att det var skidåkning som skulle bli den nu 32 år gamle stockholmarens liv var det aldrig något större tvivel kring. Han kom från en familj där alla åkte och yngst i skaran hade han alltid en naturlig morot att bli lika bra som sina syskon. Från ungdomstävlingarna bar det vidare till skidgymnasiet i Järpen, där han och Matilda blev ett par. Mattias spelade även fotboll en bit upp i tonåren men det var på skidor han skulle “bli bäst i världen”.
– När jag vann min hittills enda världscuptävling i Kitzbühel så var jag bäst, men jag tror att den lille killen hade tänkt sig något mer än bara en tävling, säger han.

Mattias säger sig veta vad som krävs för att ta nästa kliv och kamma hem det han menar är det mest åtråvärda bland slalomåkare på elitnivå, att vinna den totala slalomcupen.
– På mästerskap är det ofta skrällar, men den som vinner totalcupen har varit bäst över en hel säsong. Det är helt klart det jag mest hoppas klara av under min karriär. Jag behöver bli bättre på att våga släppa på också när banan är mer uppåkt, jag har ofta blivit lite för försiktig på andraåken. Men jag har blivit bättre.

Morgonens regn har upphört och när vi peggar upp på ettan på den forna Europatourbanan Kings Course har himlen spruckit upp. Mattias är stabil från tee, slår säkra järnslag och har råd att treputta och ändå vara två upp efter två spelade hål. En lyckad pitch av Svensk Golfs utsände på hål tre krymper avståndet.

När Hargin tog upp golfen förra sommaren, efter att ha provat på lite grann som tonåring, var målet att “bli bra”.
– Nu vet jag inte längre vad “bra” betyder, men jag vill komma ner till singelhandicap nästa säsong. Jag orkar inte lägga hur mycket tid som helst men har svårt att göra någonting halvhjärtat. Det blir ofta all in. I år har jag spelat kanske 30 rundor och sakta börjat förstå att det bästa med golfen är att det är så socialt. Jag spelar mycket med kompisar som jag annars inte hinner umgås så mycket med.

Mattias fortsätter spela stabilt från tee till green och är två upp efter sex hål. Jag måste vinna sjuan för att hålla matchen vid liv, en kort par trea. Medan han provsvingar sin järnåtta säger han att han, till skillnad från så många andra golfare, tycker om när spelkamrater kommer med tips som kan göra hans spel bättre. Hargin sätter utslaget kort vänster, på foregreen och kanske sju meter kvar till pinnen. Jag väljer samma klubba med tappar ut den till höger och ner i dammen. Slår uppgivet en provisorisk till mitten av greenen.

I ett desperat försök att hålla matchen vid liv tar jag till det fulaste av alla trick: psykning. Jag frågar om han verkligen är säker på att han greppar puttern på bästa sätt, blir inte pendelrörelsen lite väl ryckig? Mattias, som alltså gillar att få tips, håller med och säger att han själv tvivlar lite. När vi lämnar greenen fyra Harginputtar senare är jag ett ner. På åttan räcker mitt par till vinst på hålet och med nian kvar att spela är matchen utjämnad.

Vi är framme vid green på nian. Mattias har missat sitt inspel till höger och lobbar känsligt en wedge över bunkern och bollen stannar två och en halv meter från hål. Min första putt från greenkant är rätt i längd men helt felläst och rullar nästan av greenen på vänster sida och jag har fem meter kvar för par.

Jag läser linjen noga och känner att jag har den, rullar den försiktigt på den snabba greenen och bollen tippar som en dröjande droppe ur en kran långsamt över kanten och ner i kopp.
– Du är ju helt sjuk, suckar Mattias innan han sätter sig på huk bakom sin putt. Han provputtar ett par gånger innan han slår till. Han missar. En sekund senare skrattar han. 

Svensk Golf  vs  Mattias Hargin 1/0. 

Totalt, en rond med:
Svensk Golf: 14.
Gäster: 19
All square: 3.

---

Text: Johan Lindberg • 2018-02-08
Artiklar • Kungsängen GC