Direktflyg till Miami – här ska du spela golf

Säg adjö till svensk vinter och upplev Miamis sköna mix av strandhäng, pulserande stadsliv och härlig golf. 

Direktflyg till Miami – här ska du spela golf
I Miami kan du kombinera storstadspuls med golf i toppklass. //Foto: iStock & Getty Images

Sedan tidigare finns nonstop-flighter till Miami från Köpenhamn och Oslo. Söndagen 29 oktober startar SAS en direktlinje mellan Stockholm-Arlanda och Miami.
Här Svensk Golfs reportage från nummer 9:

Min jetlaggade kropp skriker efter koffein.  Jag mumlar ett grumligt tack till baristan som räcker över den vita pappersmuggen med orden "Large cappuccino with extra shot for Eric". Utanför fönstret börjar den mörkröda solen försiktigt stiga över raden med vajande palmer som markerar parkeringens långsida. Efter tre försiktiga klunkar av den ångande drycken är jag med i matchen igen. Väderprognosen säger klarblå himmel och 25 grader. Här inne i ett typiskt Starbucks vid ett ännu mer typiskt köpcenter i norra Miami, ska jag börja planera  min golfweekend. Den är tänkt att inledas om någon timme. Men lugn. 2017 är golf i USA till stor del köparens marknad. Utgångspunkten är en fulltankad hyrbil och avgränsade sökningar i appen GolfNow.

Här i landets 44:e största stad är utbudet inte optimerat efter att du ska köpa ett veckolångt golfpaket med boende, och gå och nöta på en och samma bana till det är dags att åka hem igen. Men det är fortfarande värt att ta med klubborna. Runt Miami med omnejd finns en brokig men också dynamisk samling banor där skalan inrymmer allt ifrån en 450 dollar stark greenfee på Trump National Doral till kommunala niohålsbanor. Jag sätter ifrån mig pappmuggen, klickar igång GolfNow-appen, knappar in "Miami" i sökrutan och kryssar i filterknappen för "Hot deals".

Inom loppet av någon minut har 80 dollar dragits från mitt kort i utbyte mot en starttid vid strax efter klockan elva på klassiska hotellet The Biltmores 18-hålare. Layouten av Donald Ross bör tveklöst sorteras in bland stadens bättre banor, och har normalt en greenfee som landar på mer än det dubbla under högsäsong.   

På tee skakar jag hand med den sköna treboll som jag agerar fyllnadsmassa i. Det är en trio med lokala golfare som främst är ute efter några riktigt roliga timmar i varandras sällskap. Något som understryks av alla häcklingar som haglar friskt när de 50-åriga männens första trevande utslag inte riktigt hittar in på den breda fairwayytan.  

Biltmores sandfärgade och majestätiska hotell överskuggar oss när vi i spridda riktningar rattar våra golfbilar mot bollarna. Egentligen hade inte de behövts. Banan har fortfarande samma korta och rappa tempo som när den stod klar under 1925. Den blev en kraftfull attraktion för att locka gäster – inte minst genom uppvisningstävlingar i stil med "Fiesta of The American Tropics" där Bobby Jones, Gene Sarazen och Tommy Armour vankade runt. Höjdskillnaderna är obefintliga och det är en ganska traditionell amerikansk parkbana där hålen inramas av både spensliga palmer och lummiga lövträd, som jag och mina nyfunna amerikanska golfkompisar puttrar fram på.

Foto: Getty Images
The Biltmores karaktäristiska hotell.

Ja, med undantag av greenerna då. Efter 2007 års renovering har de återställts till Donald Ross ursprungliga diaboliska vision. Det är i de flesta fall både upphöjda och rejält undulerade puttytor som åtföljs av strategisk bunkersättning samt en och annan hal avrinningsyta.  

Det gödslas med andra ord frikostigt med slag runt greenerna. Och det blir även en och annan tveksam dropp på sjuan. Egentligen är detta taktiska par 4 det enda hålet som fullt ut omfamnar det vattendrag som går rakt igenom banans mark, och låter utslagen flörta med dammen till vänster – åtminstone för den som verkligen vill öppna greenen.

Ytterligare en bunt snirkliga dogleg-passager senare kliver jag av 18:e hålet med ett nöjt grin på läpparna.

Ja. Den matiga Bermuda-ruffen och motgräset på och runt greenerna har visserligen ätit sig in i huvudet. Men det är fortfarande ett förbaskat kul nedslag i den gyllene erans golfdesign, där strategi och taktik premieras före bestraffning och brutal längd.  

Jag är fortfarande kvar med ena foten i en svunnen tid där vitmålade pampiga villor av den amerikanska söderns typiska snitt fyller vyn genom vindrutan, när bilen rullar igenom den välmående förstaden Coral Gables. Väl ute på motorvägen I95 blir dock samtiden allt mer påträngande när konturerna av centrala Miamis stadssilhuett av utmärkande byggnader av glas och stål framträder tydligare.

Jag har gjort mina timmar bland Art Deco-husens pastellfärgade fasader och hotellbarerna på South Beach tidigare. Ett obligatoriskt och kul stopp för den som besöker Miami första gången, eller bara är ute efter bra folkliv i barerna under de senare kvällstimmarna. Men denna dag väljer jag att inte fortsätta mot MacArthur Causeway, och bron som slingrar sig över till halvön där Miami Beach är beläget. Istället bromsar bilen till vid River Yacht Club nere i det som betecknas som stadens Down Town. Denna kombinerade restaurang och marina är ett av de nya inslagen som är signifikativa för den Brooklyn-liknande förvandling som dessa kvarter nu genomgår, som tidigare mest var ett nedgånget och ödsligt kontorsdistrikt. Brunchmenyn hamnar i handen och efter en rastlös evighet i hungerdimman står en läcker Ägg Benedikt med hummer på tallriken.

Medan fatet töms fastnar blicken gärna både på den nautiskt inspirerade inredningen och de bättre båtarna (förlåt… yachterna) som regelbundet glider in och lägger till.

Området runt The Yacht Club är bara en av flera platser som omformat sin identitet och karaktär sedan mitt första besök i Miami för drygt 20 år sedan.

Att stadens utveckling aldrig står stilla kan delvis spåras till Miamis kulturella kärna – där tillbakalutat nordamerikanskt strandliv migrerats med latinamerikanska influenser.   

De som vill uppleva dessa ytterligheter för sig kan med fördel ägna en dag åt South Beach för att sedan klämma en Cuban Sandwich på Little Havanas klassiska restaurang Versailles. Men för att känna av vilken puls staden Miami lever efter precis idag är det bättre att ratta hyrbilen mot The Design District.

Det är egentligen inte flaggskeppsbutikerna för premiummärken som Tom Ford och Louis Vuitton som lockar mig hit. Snarare är det själva promenaden bland inslag av spektakulär arkitektur och det brokiga folklivet som utgör behållningen, och också en välkommen kontrast efter en halv golfdag i sällskap med cigarrpuffande amerikanska män. Dagen efter kommer också att handla om att vidga vyerna. Men då ur ett mer geografiskt perspektiv. För den som har hyrbil finns det ingen direkt anledning att begränsa sig till Miamis utbud av golfbanor när större delen av södra Florida finns inom bekvämt räckhåll.

GolfNow-appen har denna måndag tagit mig nordväst om turistmeckat Fort Lauderdale, strax intill Everglades gigantiska träskmarker. Vägen in mot klubbhuset är en pampig allé där ändlöst höga palmer skjuter upp längs båda sidorna. Heron Bay Golf Club omges visserligen inte längre av samma skinande aura som när Jesper Parnevik vann sin femte titel på PGA Tour här, 16 år bakåt i tiden. Faciliteterna är i ärlighetens namn aningen slitna och finishen på banan håller inte direkt tourklass. Men för de dryga 40 dollar som greenfeen kostar via Golfnow levererar den.

Ett omdöme som mitt spelsällskap Robert Dureka, en 70-årig man från Illinois, inte är sen att backa upp.
– Det är tredje gången jag spelar här i veckan. Jag bor i Florida under två månader på vintern och besöker de flesta banorna runt om i området som inte kostar för mycket. Det här är klart den som ger mest valuta för pengarna.

Banan ger också mest sand för pengarna, visar det sig. Arkitekten Mark McDumber satsade på 119 bunkrar av modell större som Heron Bays främsta försvar, under den ganska platta resan från tee till green. Stundtals omges vi också av rejäla dammar som avskiljer öarna med villor från själva banan, men paradoxalt nog är det bara tre av hålen där vattnet vävts in i designen.  

Denna dag är den byiga vinden mer än tillräckligt lurig, och tvingar både mig och Robert att göra vårt yttersta på den styva avslutningen, där Heron Bay säger tack och hej med ett ganska bitigt par 3 och par 4. Ja, givetvis är de omgivna av bunkrar. 

Foto: Getty Images
Heron Bay ligger utanför Fort Lauderdale.

En stund senare sitter jag vid ett rustikt träbord vid vattnet på Hollywood Beach. Den främsta gemensamma nämnaren med gårdagens River Yacht Club är att det även lägger till en och annan båt vid Le Tub, samt att jag är lika gränslöst hungrig efter golfen.

Men annars är det den motsatta delen på skalan av amerikansk matkultur som ska tacklas. Här passerar du snabbt förbi den spartanska köks- och bardelen, som omges av regnskogsliknande träsk-vegetation, för att ta första bästa lediga bord ute på trädäcket vid båtarna.

Jag tittar snabbt på den stencilerade menyn av ren artighet. Redan i morse visste jag att beställningen bara skulle handla om Le Tubs omtalade hamburgare. En massiv men också saftig och galet smakrik köttpuck som får hamburgerkonnässörer från världens olika hörn att gråta bland borden, som ser ut att vara byggda av ihopsamlad drivved.

De första tuggorna är magiska och mäktiga. Sedan måste jag pausa för att hitta ny kraft.
Medan burgaren läggs åt sidan öppnas Golfnow-appen.
Hot Deals-rutan bockas i.
Inom någon minut kommer morgondagens runda, i en annan del av Florida, att vara bokad och klar.

Jag har spelat golf i Miami!
Ja
21
10
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!

Missa ingenting! Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!