ZACHRISSON: Att hitta sin egen Flamingo

Saxofonisten Earl Bostic blåste liv i jazzmusiken med sin Flamingo, en härligt gungande deklaration. Till rytmen av Earls lösning av Flamingo kunde du dansa, hoppa höjdhopp, springa maraton eller svinga en golfklubba.

Earl, från Tulsa, Oklahoma hade spelat med storheter som vibrafonisten Lionel Hampton eller saxofonisterna Johnny Coltrane och Benny Colson.

Bostic was the man.

Det var den råa tonen från hans saxofon, men mest gunget.

Lyssna till Earls Flamingo, vem du än är, nybörjare, 20-handicappare, ung man, äldre kvinna, vem som helst inom vårt spel och du hittar en rytm som, om du låter denna dominera (?) ger dig 10–20–30 meter längre utslag.

Att slå långt är aldrig att slå hårt, bara en rytm, ett förhållande mellan svingen tillbaka och att låta den rörelsen flyta igenom slaget.

Huvudet stilla över bollen. Men du behöver inte titta på bollen, bara förankra rörelsen, för annars kan det gå hursomhelst.

Lyssna till gunget, Flamingo och tänk dig att Earl Bostic också spelade med Chet Baker, den stillsamme trumpetaren, med Ray Charles med sina känsliga berättelser från Georgia eller Ella Fitzgerald, som kunde sjunga näktergalar från deras trädgrenar.

Att svinga klubban med musiken i dina öron är negativt. Du blir låst av det som ska befria dig, du ska aldrig springa med musik i öronen, för då blir dina löpsteg någon annans. Du måste hitta din egen lösning av Earl Bostic och Flamingo.

När jag förr i tiden dansade, som vi gjorde på fester, dock inte den nu obehärskade, vimsiga, hoppande dansen, utan när vi höll i varandra och följde musik som också angav vissa förutbestämda steg. En vals, en hambo, en rumba, en quickstep, så följde vi vissa scheman. Men det var inte att stegen skulle ha sin bestämda väg, utan att rytm skulle styra, rytm var gunget och jag vet än idag, vilka som hade känslan, som lät det där andra ta över.

Det sägs att dagens spelare slår hårt på bollen. Men utan svingens vidd, bra andning och rytm kommer du ingen vart.

Jag tänker på orkesterledaren Arne Domnérus. Han hade travhästar på Solvalla och ville hedra en just bortgången travtränare. Begravningen skedde i Solna kyrka.

Arne Domnérus, ensam med sin saxofon fyllde kyrkan med sina toner, en herkulisk uppgift. Musiken kom från Arnes inre och kraften hämtade han från magen och lungorna. Jag var övertygad om att han nådde hela vägen in i kistan, med sin hälsning.

Jag grät.

---

Text: Göran Zachrisson • 2017-08-23
Artiklar • Göran Zachrisson • Krönika