Linksgolf på Danmarks äldsta golfbana

En dold pärla med brittiska rötter. En okänd och lekfull linksbana från slutet av 1800-talet. Esbjerg är den
anonyma golfdestinationen som förtjänar att upptäckas av fler. Följ med på en resa som dryper av härlig spelglädje.

Linksgolf på Danmarks äldsta golfbana
Sanddynor och siktpinnar. Fanö Golf Linksär the real deal för den som mer än gärna spelar en låg järnåtta. //Foto: Fanö Golf Links

Säg Jylland och vänta sedan runt tjugo sekunder. Om du fångat den svenske genomsnittsturistens uppmärksamhet har han eller hon vid det här laget transformerats till något av en dansk Rönnerdahl, och barfotadansandes med blommor i håret entusiastiskt börjat mässa om Skagen, ljuset och havet.

Själv gör du bäst i att omedelbart tacka för kaffet samt de ekologiska pecanbiskvierna och snabbast möjligt springa därifrån. För den med en bultande passion för golf är det istället södra Jylland som nästa Danmarkstripp bör styras mot.

Den som anlänt med färja till Fredrikshamn kommer möjligen att ifrågasätta detta inledningsvis. Åtminstone under de tradiga timmar bakom boskapstransporter på trängre landsvägar som varvas med tvärt väjande för fartglada danskar på motorvägsbitarna.

Den totala euforin kommer inte heller att infinna sig när dagen på Esbjergs GK startar med två kranvattensljumma och ganska försumbara parkhål. Den första aviseringen om att något verkligen är på gång att hända kommer först vid den korta promenaden genom en kompakt tunnel av inneslutande träd. Och väl uppe på Maerbaekslingans tredje tee kommer hela bilden att klarna. Ja, i 4K Ultra HD-kvalité, vågar vi nästan utlova.

Det mörkröda havet av ljung sköljer där in över hela synfältet, med undantag för de finklippta vikar av fairway som här och var bryter in. Och under de kommande hålen kommer du att tumla runt i detta landskap i full frihet.

För egen del innebär det en mindre framgångsrik konfrontation med de inbjudande risk- och belöningsvinklarna från tee, som ihop med markens varierande palett av lågmälda svackor och dalar smälter samman i en helhet som förr eller senare sparkar undan benen på eventuella skeptiker.

En unik golfupplevelse, undrar någon?

Nä. Inte på något sätt. Och det är delvis i detta konstaterande som layoutens styrka kan spåras.

Vi backar bandet till 1900-talets första decennier, då det var precis denna typ av hedmark som Harry Colt, Willie Park Jr och andra profilstarka brittiska banarkitekter gick ned i brygga över. Ja, när det började finnas ett intresse för att breda ut golfen bortom kuststädernas linksbanor.

Foto: Esbjergs GK
12:e hålet på Esbjerg Marbaek leder oss ut mot de avslutande hedpartierna.

Under denna period sökte sig gubbarna ovan främst till engelska inlandsbälten som Leeds och Surrey. Men den gyllene erans arkitekter hade troligen inte heller protesterat vilt om de fått möjlighet att sätta spaden i Jyllands magra sandjord.

Marbaek-banan byggdes dock långt senare än Sunningdale och andra signaturbanor från perioden. Men under rondens gång blir det ändå övertydligt att markens förutsättningar med fast hand knuffat hålens upphovsman Fredrik Dreyer rakt in i detta levande arkitektoniska formspråk.

Banan behåller sitt distinkta tempo även under inledningen av andra nio när ett antal intressanta skogshål av generösare snitt radas upp. Fast den riktiga smockan kommer mot slutet när ljungen åter blir det dominerande elementet och en samling riktigt vassa hedhål får stänga Marbaeck.

Några av de moderna och budgetmässigt större projekt som byggts i Danmark under 00-talet har vassare greenområden och mer utstuderad bunkersättning. Men pratar vi äldre banor så är Marbaek, i konkurrens med Jyllands andra pärla Silkeborg, en av landets absolut starkaste kort.

Esbjerg Marbaek är en både vacker och utmanade hedbana, belägen i utkanten av skogstrakten med samma namn.

Drygt 20 minuter efter att vi sagt tack och hej till Esbjergs GK framstår inspelet mot tolvans upphöjda green som något enklare än att pressa igenom bilen genom hotellets osannolikt trånga nedfart till garaget. Staden presenterar sig därefter på allvar när gardinerna skjuts undan och jag ser den hamn som fortfarande är Esbjergs pulsåder. Nere på kullerstensgatorna råder det inte heller några större frågetecken om var jag hamnat. Likt Marseille eller Rostock är detta en stad som i stor mån lever och andas sjöfart.

De pittoreska fiskelägena får dock stanna uppe i Skagen. Här är det istället mer råbarkade miljömässiga markörer som markerar Esbjergs nära förhållande till havet. Både i form av containerbestyckade långtradare som kryper fram på infartsvägarna till de rustikt sunkiga hamnkrogar som dominerar bakgatorna några kvarter från den intima stadskärnans centrala torg.

Precis dit har jag styrt stegen under de timmar som finns kvar av denna sensommarkvälls dagsljus. En kort bit därifrån håller de sista turisterna på att runda av fyndjakten på den oändliga Kongensgade. Danmarks längsta shoppinggata både frestar och avskräcker med en utdragen mix av multinationella kedjebutiker och mindre specialbutiker. För många är det inte helt oväntat stoppen med stilenligt strama danska designprodukter som främst lockar.

Personligen är jag mer intresserad av att koda av det som placerats på tallriken framför mig. Restaurangen Dronning Louise kallar det för stjerneskud.

Uppläggningen hade troligen gett Leif Mannerström industristark migrän, men anrättningens kladdiga skepnad blir ändå sekundär då de färska råvarorna gör sitt jobb och mer därtill i gommen. Det hela artbestäms till slut som en marin club sandwich där räkor, kaviar och en stekt fiskbit får trängas på en brödbit.

Foto: Fanö Golf Links
Bland svackorna och dalarna på Fanö väntar slag som sätter kreativiteten på prov.

Ett halvt dygn senare hade jag mer än gärna klämt ett stjerneskud till, som sen frukost. Men istället sitter jag och sniffar dieselångor inne i bilen. Det förblir oklart om det är Fanö-färjans dunkande motor eller någon tomgångsvevande långtradare som ligger bakom detta atmosfäriska inslag.  

Men vadå. Endast en dryg kvart ska tillbringas på Nordsjön och båten som tar mig till Fanö.

Där välkomnas jag av Nordbys minimala stadscentrum. Ja, det är troligen så nära ett danskt Marstrand man kan komma med trånga gator där små butiker, caféer och restauranger radas upp. 30 000 turister uppskattas årligen mötas av denna vy. De tar sig främst hit för att hänga på någon av öns ändlösa sandstränder, där många vind- eller kitesurfare gör sin grej.

Det tar inte många minuter innan bilen parkeras framför en tegelbyggnad med texten "Fanö Golf Links 1898" inmurad över dörrkarmen. Klubbhuset är visserligen helt tomt, och under renovering vilket delvis nedrivna väggar och innertak skvallrar om.

Det dröjer först fram till det femte hålet innan jag ser en avlägsen silhuett av en annan spelare framträda på banan. Peggen trycks bestämt ned i astroturfmattan, siktet ställs in i riktning mot det väderbitna träkrysset som sticker upp nyfiket i dynformationen. Jag vevar till en järnfemma och hoppas att den ska bära alla de 165 meter motvind som väntar fram till hålets dolda greenområde.

Danmarks enda linksbana breder ut sig åt alla väderstreck runt om mig, när jag väl kommer fram och hittar bollen retfullt kort om den begränsade greenytan. Hålet i fråga är ett av de nio som lades ut av skotske pron Robert Dunlop under 1900-talets absoluta gryning.

Jag har rört mig upp över en av de massiva dynformationer som löper genom området och äntrat en av banans högsta punkter. Fanö löper över otyglad och fin-fin linksmark som är betydligt mer dramatisk än vad Falsterbo har att tillgå.

Men övertaget mot den svenska kusinen stannar till stor del vid denna punkt, om vi inleder en mer ingående akademisk granskning av designen. En stor del av Fanös charm ligger dock i hur banan ännu idag lever vidare som både råhuggen och en smula primitiv naturlinks.

Foto: Fanö Golf Links
Vindpinat. Golfen är granne med havet på Fanö.

När ett närliggande markområde blev tillgängligt i början av 00-talet skapade också klubbchefen Stephen Lassen ett antal nya hål med samma minimalistiska anslag. Som det elfte, ett storskaligt par 5, som spelas mellan höga Royal Birkdale-dynor men avrundas med en enkel och liten green som omgärdas av mindre kullar och naturliga unduleringar. Bunkrar? Nej, det är ett artificiellt element som inte existerar i Fanös designmässiga vokabulär.

Svårighetsgraden skruvas dock stundtals upp till diaboliska höjder när den omgärdande våtmarken krymper landningsytorna till i stort sett ingenting, och vi nervöst vispar ut ett krampaktigt mellanjärn från tee.

Men för att verkligen ta in Fanö måste du släppa sargen och bara åka med i den lekfulla resa där blinda slag varvas med rullande låga chippar mot en greenyta på typ två kvadratmeter.

Klubbhuset är lika spöklikt tomt som innan när jag kommer in efter ronden. Fast det dröjer inte alltför länge innan nästa spelare puttar ut på det 18:e hålet.

Han visar sig vara en tysk som på något ockult sätt lyckats frambringa mänsklig kontakt med klubben och inhandlat en Fanö Golf Links-keps på kansliet tidigare under dagen.

– Banan var oväntat svår. Fast också väldigt rolig, konstaterar han medan jag slänger avundsjuka blickar på kepsen som pryder huvudet.

På kullarna bakom oss fortsätter vildgräset och ljungen att vaja i vinden. Jag funderar vidare på om det blygsamma dagsljuset som kämpar sig igenom molnen möjligen räcker för 18 hål till.

Jag har spelat golf på Jylland!
Ja
3
3
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!