KRÖNIKA: Stensons seger jackpot för OS

När Stenson rullade i sin birdieputt på det 72:a hålet av årets tredje herrmajor bröt han en svensk majorförbannelse som gäckat de blågula herrarna ända sedan vi började producera toppspelare någon gång i slutet av 1980-talet.

För oss som följt golfen på nära håll under många år var det en nästan religiös, magiskt surrealistisk upplevelse.

Ungefär som om Jesus plötsligt skulle dyka upp och säga tjena.

Jag kan förstå att andra har svårt att greppa vidden.

Segern var ju till råga på allt den möjligen mest imponerande i Majorhistorien.

Jag kan på rak arm bara minnas Tiger Woods uppvisning på Pebble Beach när han vann med 15 slag 2000 och ett par andra Tigersegrar på St Andrews och Augusta då han stod i särklass.

Nu fanns ju en Phil Mickelson i gammal fin form med hela vägen men trean JB Holmes var 14 slag bakom Stenson och att avsluta med 63 slag sista dagen i en major är inget annat än en ren och ärlig styrkedemonstration i världsklass.

 

Det blir inte mycket vila för Henrik eftersom PGA-mästerskapet på Baltusrol utanför New York spelas redan nästa vecka och sedan följer OS andra veckan i augusti.

 

Och jämför PR-värdet om OS-nobbande Jordan Spieth, Jason Day eller Rory McIlroy vunnit The Open istället för Henrik Stenson.

Nu kan OS i varje fall ståta med den senaste majorsegraren och jag är fullkomligt övertygad om att OS som golfmerit betraktat kommer att bli lika stor som majors med tidens hjälp.

Och att vinna det första OS-guldet på lång tid kommer garanterat att bli en värdefull skalp.

Särskilt om det nu inte blir fler OS för golfen, det är faktiskt inte helt säkert.

Idag är OS-golfen uppenbarligen inte högprioriterad och det är inte särskilt märkligt, historia och ålder är proffsgolftävlingarnas två viktigaste fundament. Det kan inga pengar eller OS-medaljer i världen ändra på.

Jag är övertygad om att alla toppnamnen spelat om man till exempel rent hypotetiskt flyttat en major till Rio.

 

Jag lyssnade på två liknande men ändå väldigt olika presskonferenser – som till stor del handlade om just OS – inför The Open.

Den ena var med amerikanen Jordan Spieth som just tackat nej till Rio de Janeiro. Den andra med nordirländaren Rory McIlroy som ganska tidigt meddelade att han inte skulle spela OS.

Medan Spieth på sitt ödmjuka respektfulla sätt förklarade att det var ett av hans svåraste beslut någonsin och att han trodde stenhårt på golf som OS-sport förklarade McIlroy att det var ett enkelt beslut och att han hade betydligt viktigare saker att syssla med. Den nordirländska världsfyran berättade också att han troligen inte skulle titta på golfen från Rio utan att han hellre tänkte följa friidrott och simhopp, enligt honom riktiga OS-grenar.

På ett sätt uppfriskande med ärlighet men samtidigt ofattbart.

Jag begär då rakt inte att McIlroy ska bära golfens fana på egen hand i allt han gör men att fullkomligt nedvärdera och dissa sin egen inkomstkälla och sport på det viset var verkligen inte vad jag väntat mig. 

Det luktar något slags beef och Rory McIlroy är inte omedveten om att vad han säger naturligtvis påverkar honom själv och den bild som han vill förmedla.

 

Jag tycker att det är mycket tråkigt att så många stora namn tackat nej till OS, det ska jag inte hymla med. Och när jag letar i skafferiet med känslor som jag känner ligger faktiskt skam nära till hands. 

Jag tycker normalt sett inte att man behöver skämmas för andra människor men just den här gången skäms jag ändå en smula när golfen äntligen fått chansen att vara med i OS att tävlingen inte riktigt får den status den förtjänar.

Känslan är att zikaviruset blivit ett slags alibi för att slippa något som skaver lite innanför strumpan just hos golfspelarna.

Men tack vare Henrik Stenson kommer OS-golfen ändå att ha ett affischnamn som dessutom stått för en av majorhistoriens tveklöst främsta prestationer i absolut närtid.

Ännu ett skäl att känna sig lite stolt över Henriks bedrift.

---

Text: Martin Strömberg • 2016-07-20
Artiklar • Henrik Stenson • Krönika • Martin Strömberg • Olympiska spelen