Stenson fyller 40: ”Mentalt är jag mellan 15 och 16 år”
Henrik Stenson firar födelsedagen med ett inspelsvarv på Augusta National för att förbereda sig inför Masters Tournament. //Alla foton: Karl Nordlund

Stenson fyller 40: ”Mentalt är jag mellan 15 och 16 år”

5 april fyller Henrik Stenson 40 år. Han hoppas förstås få fira rejält senare under Mastersveckan. Gärna med en grön kavaj.

19 säsonger som proffs, nio titlar på Europatouren och fyra i USA. Rankad nummer två i världen som bäst och trebarnsfar med fem topp 3-placeringar i majors.

En mängd siffror flimrar framför ögonen när Henrik Stenson har släntrat över till klubbhuset på Lake Nona för att mötas upp i restaurangen på nedre plan. Han bor på den privata golfklubben i Florida, och har från sitt hus bara behövt ratta golfbilen några hundra meter till anläggningens två våningar höga epicentrum.

Men egentligen är det senare under dagen som vi verkligen äntrar hans hemmaplan. Den lagom avslappnade svarta Hugo Boss-kostymen har då ersatts med golfkläder, inför att en järnåtta ska greppas på rangens bakre avskilda del.

I den tilltagande motvinden avlämnar Stensons järnslag en egen redogörelse varför han blivit den svenska herrgolfare som etablerat sig både längst och starkast i världstoppen. Varenda stavelse i det rena och matiga ljudet från kontakten mellan klubbhuvud och boll faller samman i en precis berättelse, som förhoppningsvis är långt ifrån över ännu.

Även om Stenson nu ska fylla 40 år.

Det är ett faktum som också känns avigt att greppa när den 187 centimeter långa kroppen sjunker ned i en stol framför mitt bord i Lake Nonas restaurang. Inte minst när Stenson med ett snett leende på läpparna först vill visa några telefonbilder, som ligger helt i linje med hans karaktäristiskt torrt dräpande humor.

Men bemärkelsedagen närmar sig obevekligen. Två dagar innan The Masters sitter han där med 40 ljus på tårtan.

Jag är där för att uppmärksamma det på vårt eget specifika sätt.

Med ett paket innehållandes 40 frågor som spänner över dåtid, framtid och nutid. Samt golf i allmänhet, såklart.

1)  Grattis på dig. Hur känns det att fylla 40 år?

– Ja, åren går ju. Och som alla i den här åldern kan intyga så känns det som att tiden bara går snabbare och snabbare. Känner mig dock inte gammal på något sätt. Mentalt är man fortfarande någonstans mellan 15 och 16 år. Ser man på karriären så har man rent statistiskt inte hur många år som helst kvar på topp. Förr eller senare börjar det gå nedåt.

2)  Kommer du kräva att de yngre spelarna i Europas Ryder Cup-lag säger farbror till dig på Hazeltine i år?

– "Uncle Henrik" vore väl bra. Ja, även där märker man en skillnad. Någon av de första gångerna jag spelade med Jordan Spieth sa jag att jag är så gammal att jag mer eller mindre kunde vara hans farsa. Han rättade ändå inte in sig i ledet. Man känner också att man är en rutinerad räv när man kommer tillbaka till banorna i US Open-rotationen. I år är det dags för Oakmont, där jag spelade ett av mina första US Open. I The Open sluter jag cirkeln på Royal Troon, som är den enda jag inte har spelat av dem som ingår i den nuvarande uppställningen.

3)  Hur visar det sig rent personlighetsmässigt att du tagit ett rejält steg in i medelåldern?

– Man kanske har lugnat ner sig ett hack. Det är möjligen ett och annat klubbskaft som överlevt lite längre nu, jämfört med för tio år sedan.

4) Om vi fortsätter blicka tillbaka tio år i tiden. På vilket sätt är du en bättre golfspelare idag?

– Det är främst rutin och erfarenhet som byggts på. Givetvis utvecklar man sig både som spelare och person. Det är många egenskaper som blivit lite bättre. Sedan kan jag också känna att jag exempelvis hade två säsonger (2006 och 2007) då jag slog bättre bunkerslag än idag. Man har perioder när man verkligen är inne i en viss del av spelet. Det har mer med tajming och form att göra. Dagen som du inte utvecklas som spelare kommer du att gå bakåt. Konkurrensen blir starkare varje år där ute.

5) Hur påverkas du som spelare av att livet utanför banan förändras i takt med att du blir äldre?

– Det är både positivt och negativt ur golfsynpunkt. Man har inte samma energi när man är 40 år som när man var 25. Så är det bara. Det är därför jag jobbar hårt i gymmet. Både för att hålla ihop skademässigt och för att känna mig i bra fysisk form – vilket gör att man också känner sig stark mentalt. Annars är det tidsaspekten. Man är involverad i fler saker rent affärsmässigt. Familjen har växt. Nu gäller det mer att verkligen få ut bästa möjliga kvalité ur den tid som läggs på träning.

6) Så hur märks det främst inom golfen att du inte riktigt är någon junior längre?

– Blickar man bakåt så har jag haft en fantastisk karriär fram till nu. Jag har flera gånger om lyckats uppnå det man kunde drömma om när man var 15 år och stod och slog bollar på en drivingrange utanför Göteborg. Den resan är inte över ännu. Men det börjar falla på mer krämpor och småskador nu när man är 40 år. Golf-svingen är en ensidig rörelse. Ena gången är det en handled, andra gången är det en nacke. Nu har man opererat andra knäet. Jobbet i gymmet är därför oerhört viktigt.

7) Du har ändå varit relativt befriad från större skador under åren, jämfört med andra spelare i samma ålder, eller hur?

– Absolut. Det har varit betydligt bättre än genomsnittet. Inga brutna grejer, men jag har genomfört två operationer i knäna, vilket mestadels berodde på förslitning.

8) Hur har drivkraften förändrats under detta skede i karriären?

– Det blir mycket tydligare fokus på de större veckorna. Det är inte lika kittlande som det var för tio år sedan när klockan är åtta på en torsdag och man ska ut i en vanlig tourtävling. En stor del i det här är att jag är tävlingsmänniska. Så fort man är med uppe i tätstriden så kommer adrenalinet och det där lilla extra. Det kan givetvis komma under en mindre tävling – även om det inte finns där under första morgonen.

9) De fyra majors som funnits i modern tid har spelats totalt 435 gånger. 36 av dessa har vunnits av spelare i 40–årsåldern. Hur ser det blivande födelsedagsbarnet på dessa odds?

– Jag känner mig inte som 40 och får jobba mot de oddsen. Men det handlar inte om man är 39 eller 40 år, utan vad man kan leverera. Ser man på trenden har det blivit yngre killar som vinner majors. Rory, Jordan och den högen börjar inte närma sig 35. Jag känner inte att jag har sämre chans nu än förra året. Fast jag har inte hur lång tid som helst på mig. Ska det hända, ska det hända under de tre till fyra närmaste åren.

10) Hur många år tror du själv att du har kvar där du fortfarande når din absoluta toppnivå?

– Det är inom de närmaste fem åren. Realistiskt kanske två, tre eller fyra år. Sedan behöver jag inte göra något annorlunda nu för att vinna en major. Det är mer hur stora odds du vill ge dig själv. Det som gäller är bra träning och förberedelser.


11) Kommer seniortouren att finnas på din radar om tio år?

– Jag tror inte det, även om man aldrig ska säga aldrig. Jag tycker att jag alltid behövt vara ganska engagerad i både träningsmängden och i själva tävlandet. Och även på seniortouren behöver du vara i bra form och spela riktigt bra för att kunna ha med toppstriden att göra. Jag tror inte att jag kommer att ha motivationen för att lägga ner den tid som behövs.

12)  Är det du gör inom bandesign ett första steg in i livet som tar vid efter karriärens slut?

– Egentligen inte. Sett till business-sidan är det så. Jag fick rådet av en kille som varit i branschen länge att börja med detta när jag fortfarande är ett aktivt namn – om det verkligen var något som jag ville göra. Jag har möjlighet att både skapa kontakterna och PR när jag fortfarande spelar. Men jag kommer inte att trappa ner, och tror inte att jag kommer att ägna mig 100 procent åt banarkitektur sedan. Även om det är 15 procent så är det fullt fokus som gäller för denna tid. Jag är inte intresserad av att bara sätta mitt namn på grejerna. Ska jag göra det så ska jag göra det ordentligt.

13) Så hur ska du gå till väga för att bli något mer än den som klipper ett band, slår en öppningsdrive och säger tack och hej?

– Att lägga den tid som behövs. Därför kan jag inte ta för många uppdrag. Nu har vi Österåker som vi lägger stort fokus på. Det är ett stort projekt som löper över lång tid. Det ska bli bra helt enkelt. Det kommer till viss del att vara en läroprocess för mig. Jag kan mycket om golfbanors strategi, men jag kan inte allt om grässorter och hur många centimeter de olika lagren i en greens uppbyggnad ska vara. Men där har jag arkitekten Christian Lundin till min hjälp.

14) Du som kan skicka iväg en järnfyra runt 240 meter eller så, hur bra är du egentligen på att se saker ur en medelgolfares perspektiv när ett golfhål ska skapas?

– Då får det gärna vara lite medvind bakom järnfyran (skratt). Men det är utmaningen. Att ha denna balans så att det blir en golfbana som de flesta kan spela. Sedan gäller det att de som spelar banan gör det efter sina möjligheter och begränsningar. En banarkitekt kan inte göra en bana där en 18-handicappare går på par, utan man kan anpassa det med olika tees så att golfarna kan spela banan från den längd som passar dem bäst. Det är en grej vi kommer att jobba med på Österåker. Sedan gillar jag att det ska finnas många val. Jag tycker inte om att komma upp på en tee där det känns som att jag måste slå bollen 250 meter utmed högersidan. Spelaren ska kunna avgöra mycket själv, även om det inte kommer att kunna fungera på varje hål.

15)  Vilka banor fungerar sämst för ditt eget spel?

– Jag känner inte att det är någon bana som jag inte kan vinna på. Ser jag till styrkorna i mitt spel så är det generellt tuffare banor, med krav på precision – där man får bra utväxling av att träffa fairway och får slå många mellan- eller längre järn in mot greenerna. Är det putt- och wedgetävling kan vem som helst av 156 spelare vinna. Men står du med järnfyror in mot greenerna kanske det är 40 man som kan kämpa om det.

16) Du fyller 40 år under veckan som The Masters spelas. Där har du inte riktigt hittat rätt ännu. Vad är det som inte klickar för dig där?

– Det är den major som jag har gjort sämst resultat i. Lärdomen från förra året är att jag spelade aggressivare under sista dagen – och sköt min bästa rond någonsin där. Innan har jag försökt spela smart, men det är så små zoner där flaggorna står. Du kommer inte till 18 under par, som Spieth vann på i fjol, om du inte gör 20–25 birdies – alla kommer också att göra några bogeys. Annars känner jag mig bekväm där. Jag kan banan riktigt bra.

17) I fjol var du bland de 15 bästa i PGA Tours statistik över intjänade slag på greenerna. Blir din puttning starkare med åldern?

– Jag har tränat mer puttning och blivit bättre på att putta. Jag tycker inte att statistiken ljuger. Förra året var det många veckor där jag gjorde bra resultat trots att jag slog bollen, med mina mått, ganska mediokert eller rentav sämre – men gjorde ett bra jobb på och runt greenerna.

18) Granskar man statistiken från 2015 djupare var du mycket riktigt svajig på att komma nära hål med inspelen från vissa avstånd?

– Absolut. Min ballstriking var långt ifrån bra under förra säsongen. Jag fanns i toppen när det gäller att träffa många greener. Under en bra vecka spikar jag kanske upp två eller tre per varv där någon är en tap-in-birdie, efter en järnåtta, och några är två till tre meter ifrån. Slår jag bollen dåligt träffar jag fortfarande greenen men är sju till tio meter ifrån. Och du sätter inte så många puttar från tio meter, även om du skulle vara totalt bäst från det avståndet.

19) Under vilken period har du slagit bollen som allra bäst?

– Drivingmässigt var det -05 till -06. Då var jag bäst med drivern i Europa. Ballstriking-mässigt och speciellt med järnen var det under andra halvan  2013. Det är svårt att toppa det, med så många bra slag som jag satte upp där. Känslan från de första nio hålen under första dagen under The Tour Championship, då jag gick tillsammans med Tiger, kan man värma upp om man tycker att svingen är lite rostig. Det var både järnfemmor och järnsexor som smattrade vid pinnen under de nio hålen.

20) Kommer du någonsin att kunna prestera en bättre rond än den avslutande 66:an under The Players Championship 2009?

– Det hoppas man ju, men jag kan inte garantera det. Ser man till utförandet och bakar in svårighetsgraden samt läget i tävlingen så är det kanske det bästa jag spelat. Men första varvet på East Lake 2013 där jag går ut med Tiger i FedExCup-finalen, som alla förväntar sig att han ska vinna, och ger honom en duktig tilltufsning är väl tvåa. Sedan var det också otroligt många bra slag under Dubaifinalen samma år.

 

21) Vilket enskilt slag har fått perfektionisten Henrik Stenson att mysa mest?

– Ett av de bästa är den trekvartslånga järnfemman på tolvan i Dubai, under sista varvet 2013. Det var dålig stans, mellan klubbor, riktigt svår flaggplacering, vind och tajt läge i tävlingen. En bogey skulle kunna göra det öppet igen, medan birdien jag gjorde istället slog spiken i kistan för finalsegern. För mig är den bättre än trätrean på 18 som landade i greenkanten och rullade upp nära.

22) Vilket slag kan du utföra i sömnen?

– Wedgen, nian och järnåttan som sitter bra på sina respektive avstånd. Nian slår jag strax över 140 meter när det är vindstilla, och den känns lika säker som gapwedgen. Mellan- och kortare järn känns lika bra när det gäller avstånd och precision.

23) Vilken del av spelet har du störst potential att utvecklas i?

– Det är fortfarande wedgarna och puttningen. Det har inte varit den där riktigt höga nivån just runt greenerna. Nu har puttningen varit bättre så att jag ligger i topp på scrambling runt greenen. Ändå känner jag att bunkerspelet inte har varit lika vasst som det kan vara. Samma med pitchningen. Men det går lite upp och ner, och hänger ihop med formen och hur tekniken funkat. Att slå till ett bestämt avstånd med wedgarna kan jag bli bättre på.

24) Beskriv hur det känns när du verkligen är inne i zonen?

– Min mentala tränare Torsten säger att han kan se på mig när jag är i rätt fokus, och den extra koncentrationen finns där. De intensiva ögonen, som han brukar leta efter. Nästan lite halvgalna. Jag har kollat på vissa klipp själv, och man ser när jag slagit bollen hur ögonen följer och det är fullt fokus. Jag är då koncentrerad på det som ska göras i stunden, och det är då jag spelar som bäst.

25) Är du helt absorberad av målet och var bollen ska eller finns det också utrymme för någon svingtanke?

– Det är en kombination. Jag har alltid en svingtanke när jag spelar bra. Men den är enkel och ska ta tankarna till utförandet. Sedan kommer målet när du tittar en gång, då finns bilden. Det sitter i bakhuvudet när du står över bollen, och har en inre bild över var pinnen är. Sedan är det bara tillit och låta det hända. När du inte är i zonen utan lite off så försöker du låta det hända. Det är skillnaden, att du låter rätt kontrollsystem styra.

26) Vad kommer upp i huvudet när du får kämpa lite mer?

– När det inte är bra går jag gärna in i "träningsmode". Är det tillräckligt viktigt att prestera ett resultat kan jag ändå tvinga ut ganska mycket med mediokert spel. Borde det inte vara viktigt jämt, frågar man kanske. Nej, det funkar inte så. Vissa veckor har du laddningen, och andra har du det inte. Då blir det mer träningstävling där du jobbar för att komma in i det, och stämma av var du är. Funkar det inte som jag vill så går jag in i "träningsmode". Då analyserar jag varför bollen går vänster, tittar på torvor och känner efter i svingen. Givetvis kan du göra en okej vecka genom att jobba bollen i hål. Men ligger jag 40:e efter tre dagar så är det inte jättestor chans att det blir 65 på söndagen, utan snarare en 71:a till.

27) Vilken svingtanke har du återkommit mest till under åren?

– Det är någonting med baksving eller kroppsrörelse. Kroppens rörelse är motorn och det gäller att ladda upp den i baksvingen. Är du uppvriden och i bra läge är det bara att låta det gå. Sedan kan du ha en känsla. Jag är vänsterdominant – alltså med hand, öga och fot – så många av mina känslor kommer egentligen från vänstersidan. På väg in i träffen har jag ofta en känsla av att jag har loft på vänsterhanden, vilket bibehåller bladet och bouncen.

28) Vikten av att hitta rätt känsla misstänker jag också bidragit till att din bag haft en ganska mysko blandning av modeller?

– Jag är inte någon som byter för bytandets skull. Även om klubbsponsorn kanske inte tycker om att jag pushar det budskapet. Men teknologin går framåt. Sedan kan man prata om hur stora skillnaderna är mellan föregående säsong och den nya, men det är små förbättringar hela tiden. Jag har känt, som professionell, att det är viktigt att stå med en klubba i handen där du verkligen vet vad den gör.

29) Ja, förstår du att golfvärlden är i mild chock över att din sju år gamla spoon till slut bänkats?

– När du står på 18 och behöver slå en draw på 250 meter in mot greenen har jag hellre en klubba som jag vet exakt vad den gör än något som bara kan gå lite längre. Nu blev det ett naturligt byte när min gamla Diablospoon från -09 ersattes med Callaways nya XR 16. När jag testade denna i Trackman, på rangen under tävlingen i Abu Dhabi, såg jag att spinntalet och längddifferensen var tajtare, plus att den gick några meter längre.

30) Vad säger Callaway-killarna när du kommer in i tourbussen med ditt halvobskyra järnset – som är utgånget och tidigare bara sålts i Europa och Japan?

– De har sett vad de järnen levererade under 2013, så det är ingen som har något argument för att jag ska byta. Jag har kört ett par likadana set sedan dess. Jag gillar dem, de har gjort riktigt bra grejer.


31) Vad tar mest emot att gå iväg och träna?

– Fys om man känner sig trött. Det är aldrig roligt då. Golfträning känns alltid lättare. Men jag har väl inte haft den bästa fördelningen i min träning under hela karriären. Nu har jag lagt mer tid på puttningen, som jag inte gjorde tidigare, och det har gett resultat.

32) Blev det så för att du tyckte att det var mycket tråkigare än att stå och banka järn?

– Du tränar gärna det som du är bäst på. Jag har alltid byggt mitt spel från tee till green. Det har varit styrkan. Jag har inte varit en dålig puttare men för ojämn. När tajmingen varit där och man sett linjerna under en vecka har jag puttat lika bra som de bästa. Nu har jag höjt lägstanivån. Mycket genom övningar, som exempelvis ger koll på tekniken. Har du små avvikelser, så blir du tajmingberoende. Jag är väldigt känslig för det, vilket både är bra och dåligt. Det kan störa och påverka att du inte känner dig bekväm inför en putt.

33) 2013 vann du bägge tourfinalerna och den totala rankingen i både USA och Europa. Har det sjunkit in nu hur ofattbar denna prestation egentligen är?

– Man vill framåt hela tiden. Jag skulle inte ha något emot att lyckas tvåla till dessa fem månader, någon gång under de närmaste åren. Oddsen är inte överdrivna för att jag ska lyckas. Men jag är otroligt nöjd och stolt över att jag tog den chansen 2013 och presterade. Jag var nära att vinna FedExCup 2015 också, men var inte i närheten på Europatouren. Så att ta båda samtidigt kräver riktigt bra tajming och riktigt bra spel. Det är klart att det är en riktigt bra fjäder i hatten.

34) Vad är din viktigaste lärdom från de riktigt tuffa perioder som du har tagit dig igenom?

– Tron på sig själv och att man kan komma tillbaka är det väl som är störst. Det är rätt många kollegor genom åren som gått igenom liknande svackor, men som vi aldrig sett skymten av igen. Det är väl något bevis på den inre styrkan och tron på att man ska kunna lösa det. Sedan har jag haft hjälp och stöttning av personer inom teamet och familj.

35) Hur känns det att få minst ett riktigt försök att gå för ett OS-guld?

– Jag har aldrig varit på ett OS, så det ska bli spännande. Som sportintresserad är det speciellt att kunna följa det från insidan. Och ytterligare ett snäpp högre att man är där som deltagare. Kan man sedan vara med och slåss om en guldmedalj vore det ännu en dimension. Det vore otroligt stort att bli historisk som den som vinner det första OS-guldet när golfen kommer tillbaka. Sedan är chanserna bra. I majors finns 156 i fältet, där kanske 100 har chans att vinna. I OS är vi 60, där vinnaren kanske kan hittas bland 30–40 av spelarna.

36) När mår du i nuläget som allra, allra bäst inom golfen?

– Det är när man går upp till första tee på ett Ryder Cup. Mycket roligare än så blir det inte. Ryder Cup är det största i upplevelseväg. Förutom födseln av tre barn så är det Ryder Cup som är överst på piedestalen.

37) Ajdå, du glömde din fru Emma i uppräkningen…

– Nej, hon hamnar på en knapp tredjeplats. Det blir alltså barnen, Ryder Cup och sedan frun. Man måste prioritera rätt (skratt).

38) Vilket förhållande kommer du att ha till golfen när karriären som yrkesspelare är över?

– Jag vet inte, och tänker inte på det nu. Det gäller att göra så mycket bra som möjligt med den tiden som är kvar när man är på topp. Men jag kommer säkert att vara inblandad genom bandesign, min stiftelse eller kanske Ryder Cup. Lite mer tid hemma, och mer familjetid vore inte fel. Sedan kanske man ändå har lika mycket att göra ändå. Annika Sörenstam har ju ganska späckat schema. Så du lär inte sitta hemma i kökssoffan under 365 dagar.

39) Måste det finnas en titel i potten för att du ska spela, eller kommer du att gå ut och köra någon kul match mot några gubbkompisar?

– Det tror jag. Även nu kan de roligaste ronderna vara en bet-match mot några kompisar hemma i Sverige på sommaren. Att se någon stå och svettas över en fyrfotare på sista greenen för att vinna en match är lika kul som att göra en birdie på en major.

40) Till sist, vad blir avgörande för att du en dag ska besluta dig för att avsluta karriären?

– Som jag känner nu så är det absolut den dagen när jag känner att jag inte kan vinna längre. Då tror jag inte att jag spelar längre. Inte i samma utsträckning i alla fall. Även om det är en procents chans att jag kan vinna om precis allting funkar, så måste det finnas där. Jag kommer inte att vara ute på touren och spela för 20:e plats. Då har jag gjort mitt. 

Stenson slutar topp-10 i Masters!
Ja
158
2
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!

Missa ingenting! Prenumerera på vårt nyhetsbrev.

  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!