”Om jag vann var jag en bra person, förlorade jag var jag ingenting värd”

Game, set, match-spel. Han är en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika tennisspelare som efter karriären blivit nästan lika framgångsrik mångsysslare. Vi bokade en starttid på Saltsjöbadens GK med Jonas Björkman.

”Om jag vann var jag en bra person, förlorade jag var jag ingenting värd”
Ingen lek. Att vilja vinna är inget som går över bara för att man inte längre livnär sig som idrottsman. //Foto: Erik Ericsson

Precis bakom greenen på hål två på Saltsjöbadens GK, strax intill en stilla sjö, står sedan några år tillbaka en vacker och robust träbänk. Jonas Björkman har precis missat en kort parputt och förlorat hålet mot Svensk Golf men istället för att skynda vidare till nästa tee undrar han nu om vi kan sätta oss en stund på den där bänken. Det har regnat intensivt hela morgonen, bänken är blöt men vi slår oss ned och Jonas berättar att "det här är Jespers bänk". Jesper Lindeblad var kompis till Jonas son Max och en inbiten golfare som hösten 2013 dog i sviterna av en hjärntumör, endast 10 år gammal. Jonas ber fotograf Erik att ta en bild och så sitter vi kvar en stund i tystnad.

Den 14 november 2008 spelade Jonas Björkman sin sista match som professionell tennisspelare. Han packade ihop ­racketväskan och stängde en karriär som fört upp honom som världsetta i dubbel och fyra på ATP-rankingen i singel som bäst. Frågan som fladdrar i bakhuvudet på så många elitidrottare hade gnagt också i Jonas Björkman. Vad gör man när allt man satsat på, allt man egentligen kan, tar slut? Hur hittar man någonting nytt som känns meningsfullt och där man också duger någonting till vid 35 års ålder och i brist på egentlig utbildning?
– Jag fick rådet av Stefan Edberg att i god tid förbereda för min avslutning. Att se till att ha någonting att syssla med när man spelat klart. Så redan innan jag slutade spela hade jag börjat engagera mig i tennisveckan i Båstad och strax efter jag slutat var jag och Thomas Johansson med och drev If Stockholm Open.

Sedan dess har det varit fullt upp. Jonas Björkman har idag, precis som så många andra från den svenska tennisens guldår, haft tränaruppdrag för några av de bästa spelarna. Först var det Andrew ­Murray och när vi ses har Björkman precis kommit hem från New York, några dagar tidigare än han egentligen velat. Hans adept, ­kroaten Marin Cilic åkte ut redan i tredje omgången i US Open och den svenske tränaren fick åka hem till familjen. (Några månader efter vår rond avslutar Cilic och Björkman sitt samarbete efter ett och ett halvt år).

Foto: Erik Ericsson
Sonen Max kompis Jesper gick bort häromåret. För Jonas Björkman är det självklart att ta en paus på Jespers bänk intill greenen på hål två.

Vi har lämnat Jespers bänk och nu står Jonas på tredje tee på Saltsjöbadens GK och provsvingar en wedge i ösregnet. När Jonas Björkman var aktiv tennis­spelare pratades det ibland om att han var en träningsprodukt, att han nött sig till framgång och aldrig hade den där självklara medfödda naturbegåvningen.
– För mig är träningsprodukt någonting positivt. Har du för ­mycket talang så orkar du inte arbeta hårt!

Något Jonas inte arbetat så hårt som han kanske önskat med är sin golf. Det här är blott årets andra golfrunda. Matchen är lika efter två hål. Den stora frågan är om vi kommer att få se något brysselsteg eller inte. Det var den segergest som blev Jonas Björkmans signum, en komplicerad rörelse där höger hand greppar högerfot före isättning och som först introducerades i En Himla Massa Program av humorgruppen Galenskaparna och After Shave – och som Jonas skamlöst snodde.

Trean är ett korthål, jag drar min wedge vänster om green och behöver två puttar efter en okänslig chip medan Jonas gör par. Tennisspelaren är ett upp efter tre. Han ser ganska nöjd ut när han raskt promenerar vidare mot nästa hål.

Har du alltid varit en glad skit?
– Jag brottades med ett väldigt dåligt självförtroende som barn. Jag satt längst bak i klassrummet och liksom försökte gömma mig för läraren. Det är ­tennisen som har gjort mig till den jag är idag. Man tvingas lära sig att ta sig fram och bli egenföretagare. Boka sina egna resor och boenden, vara hemifrån i långa perioder, hålla presskonferenser på flera språk. Jag hittade hem i det där och det stärkte mitt självförtroende.

Finns det något specifikt ögonblick när du kände att du växte som människa?
– När jag blev pappa. Föräldraskapet hjälpte mig enormt mycket. Tidigare kunde jag vara alldeles för hård mot mig själv och mina resultat på banan styrde hur jag såg på mig själv som människa. Om jag vann var jag en bra person, förlorade jag var jag ingenting värd. En förlust kunde sitta i en hel vecka. När jag och Petra fick Max blev perspektiven över en natt större. Man kom hem och fick ett leende från en kille som satt och lekte med bilar och inte hade någon som helst aning om att pappa precis torskat en viktig match… Fem minuter senare var man inne i hans värld.

Efter ett helt liv med tennisen känner Jonas Björkman precis alla på och runt touren. Mot slutet av karriären var han med och ­initierade Tennismagasinet eftersom han visste att han hade unik access till de största namnen och enkelt kunde intervjua dem över en lunch eller i ett omklädningsrum. Roger ­Federer, den störste av dem alla, är en nära vän. Därför var det ingen stor sak för ­Jonas Björkman och Thomas ­Johansson att övertyga Federer om att komma till Stockholm för att spela If Stockholm Open 2010.
– Han vann turneringen, som förstås slog alla publikrekord. När Thomas Johansson och If:s vd Torbjörn Magnusson några år senare var i London för att titta på slutspelet kom Roger och hela hans entourage fram för att hälsa i gången utanför spelarloungen. Torbjörn sträckte fram handen och presenterade sig och Roger kontrade: "Torbjörn, jag vet vem du är. Det var ju du som gav mig bucklan häromåret. Kul att se dig igen!". Torbjörn tappade fullständigt hakan. Roger är en supertrevlig kille som alltid bryr sig om andra och vill att alla ska vara nöjda.

Jonas Björkman är också han precis lika trevlig som du förmodligen tror. Genuin och helt utan manér. Vi har hunnit fram till hål sex, matchen är lika igen. Vi vinner vartannat hål. Jonas spelar stabilt, slår rakt från tee och är känslig med wedgen men puttarna vill inte riktigt trilla i. Det har gått 30 år sedan han som 15-åring första gången höll i en golfklubba på Lagans GK efter att ­några kompisar först börjat spela. Jonas blev snabbt biten och precis som för många andra idrottare gick det undan att komma ner i handicap. Idag spelar han på åtta.
– Golf och tennis hör ju liksom ihop. När jag var i USA och spelade så bodde vi på country clubs där det alltid finns både ­tennis- och golfbanor så jag spelade mycket golf när jag var aktiv. Var jag i Florida för att spela tennis i Key Biscane så stannade jag och min hustru Petra alltid några dagar för att spela golf på Doral efteråt.

Vem av spelarna på ATP-touren var bäst på golf?
– Tim Henman och Mardy Fish var riktigt bra. Henman spelade en pro-am inför Dunhill Cup med Colin Montgomerie. Han sköt 68 och Monty 69. Förmodligen fel golfare att vinna över. Jevgenij Kafelnikov spelade okej och tillkännagav ju att han siktade på att komma med i OS, han var verkligen ­biten. Kunde spela 18 hål precis före en match. Men han var nog bättre på att snacka än att spela, allt handlade om betting för honom. Ivan Lendl var bra och Scott Draper kvalade in på australienska touren efter tennisen.

Jonas slår en bra drive på sexan, följt av en hybrid som närmar sig green på det nästan 500 meter långa hålet, banans svåraste. En chip och enkel tvåputt senare är han ett upp igen och jag börjar befara att vi är på väg mot ett brysselsteg. På nästa tee plingar det till i Jonas telefon och han svarar snabbt på ett sms. Han ska bara vara hemma i några dagar innan han åker till Kroatien för att ­träna med Cilic. Förutom tränarjobbet är han ambassadör för Wilson och New Balance, han är ambassadör för rullstolstennis och tillsammans med artisten Måns Zelmerlöw driver han stiftelsen Zelmerlöw Björkman Foundation och sedan något år tillbaka ett tiotal padel-center runtom i Sverige.

Du och Måns känns som en lite otippad duo. Hur lärde ni känna varandra?
– Vi hade bjudit in honom att uppträda i samband med If Stockholm Open och vid middagen visade det sig att han var en riktig tennisnörd så vi delade kontakter och insåg snabbt att vi delade samma värderingar och tyckte om att umgås. På den vägen är det.

Måns har pratat mycket om tennis i intervjuer. Hur bra är han?
– Han spelar helt okej men är kanske lite för het på att slå de snygga slagen och med lite för små marginaler.

Och om ni spelar match?
– Ja… Jag vet inte om jag ­borde berätta det här men jag har faktiskt vunnit mot honom när jag spelade med en stekpanna.

En stekpanna!?
– Ja, jag har nog aldrig hört så många könsord under en match förut, haha!

Vi är framme på green på hål sju och undertecknad gör par, Jonas missar och matchen är lika igen. Jonas berättar hur han hatar att förlora, att han alltid tyckt om att tävla, ­oavsett vad det handlat om. När han slutade spela och fick mer tid över till ­vardagliga sysslor som att klippa gräs och laga mat så klockade han sig själv när han gick till mat­affären, kom på att det skulle gå lite snabbare att handla om han började med de tyngsta varorna. Inte oväntat har han ett genuint idrottsintresse – långt utöver bara tennis och golf. Drömmen är att någon gång få leda ett vecko­magasin om sport på tv.

Det intensiva idrottsintresset har man gemensamt i familjen Björkman. Sonen Max började spela tennis i väldigt unga år och höll också på med fotboll. För två år sedan satt familjen hemma och åt middag när Max, då 12 år, berättade att han ville lägga av med tennisen. Han tränade fyra dagar i veckan och tävlade på helgerna och han var ett löfte, men det var inte kul längre. Jonas stannar mitt på fairway på hål åtta när han berättar om sonens överraskande besked. Regnet har upphört och en blek höstsol ­letar sig ner till det genomvåta gräset. Jag förbereder mig på att han ska förklara hur ­besviken han blev över att sonen valde bort den sport som varit hans liv.
– Jag blev så sjukt imponerad av Max! Han sa – och kom ihåg att han då bara var 12 – att 'jag gillar inte tennisen längre. Det känns som att det blir alldeles för mycket press bara för att du är du'. Och jag visste att han hade rätt, det var många killar och föräldrar som ville slå mig genom Max. Han fortsatte med ­fotbollen, det är ju mycket lättare att vara anonym i en lagsport.

När vi kommer fram till nionde och matchens sista hål är Jonas återigen i ledning, men en missad parputt från dryga två meter ger hålet till Svensk Golf. Inget brysselsteg. Matchen slutar lika. Tror jag.

– Äh, såhär kan vi inte ha det. Någon ­måste ju vinna! Vi kör några hål till, säger tävlingsmänniskan Jonas Björkman.

Jag spelar också tennis!
Ja
6
1
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få svenskgolf.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!