Svensk Golf har intervjuat Severiano Ballesteros vid ett flertal tillfällen. 2004 mötte vi honom för sista gången. Foto: Jonas Kosunen

Följa

Sista mötet med Seve

Det skulle bli en intervju med tidernas mest karismatiske golfare. Men energin var borta – och glöden i ögonen likaså. Svensk Golfs chefredaktör Tobias Bergman minns det sista mötet med Severiano Ballesteros.

Text: Tobias Bergman • 2011-05-07 Uppdaterad 2011-05-07

Läs intervjun här

Svensk Golfs sista intervju med Severiano Ballesteros publicerades i Svensk Golf #8 2004. Du hittar den här.

Intervjun var avslutad, det starka kaffet urdrucket och de sista bilderna plåtade när ett mörkt ögonpar stirrade rakt in i mitt. Den lena rösten som under den senaste timmen varit vänlig, resonerande och eftertänksam intog plötsligt en mer uppmanande skepnad.

Severiano Ballesteros sa:

– Nu ska du väl ut och spela min bana?

I regndiset utanför fönstret sträckte Santa Marinas kuperade 18-hålare ut sig och vid första anblicken kändes förslaget lagom lockande och varenda nerv i kroppen förenade sig i ett enda stort “NEJ”. Men ställd inför frågan – och det sätt den presenterades på – föreföll valmöjligheterna begränsade.

Seve var helt enkelt inte en man som man sa nej till.

Inte ens om det enda man har på fötterna är ett par tunna promenadskor. Och att skylla på att hyrklubbornas grafitskaft var alldeles för mjuka framstod heller inte som någon särskilt genialisk idé inför en man som gjort birdies från parkeringsplatser, slagit golfbollar 200 meter knästående och flippat järntreor ur bunkrar och fått dem att stanna på fläcken.

Jag minns inte mycket av de 18 hålen förutom att jag fick kasta skorna efteråt.

Men ronden satte punkt för en oförglömlig och märklig dag.

Efter månader av mejl, telefonsamtal och påtryckningar hade jag äntligen fått möjlighet att intervjua Severiano Ballesteros på hans hemmaplan, utanför Santander på den spanska nordkusten. Det skulle bli en unik och spännande chans att få träffa den spanjor som ritat om golfens världskarta och som blivit så populär för sitt passionerade sätt att spela golf.

Men jag mötte en bruten man vars glöd hade slocknat.

Det gör ont att se gamla hjältar spela dålig golf, men det är ännu värre att uppleva hur dåligt de mår av avsaknaden att inte kunna spela över huvud taget. Den hjärntumör, som så småningom blev hans död, hade ännu inte upptäckts men Ballesteros plågades av en ond rygg som tillintetgjorde hans möjligheter att svinga och skapade en obekant tristess i vardagen. Om allt detta berättade han ärligt och öppenhjärtigt och med några års perspektiv minns jag fortfarande hur beklämd jag kände mig.

Men vid ett tillfälle fick plötsligt den sargade kroppen energi och blicken det liv och den intensitet som följt honom genom hela hans karriär.

Vi hade tagit Seves Range Rover ner till den undersköna Oyambrestranden för att ta några fina bilder på honom i den miljö han lärde sig spela spelet som sjuåring. Ur bakluckan plockade han plötsligt fram en järnsexa, körde ner den i sanden och vevade runt med den som det vore en isborr och nöjde sig inte förrän han hade producerat något som liknade ett golfhål. Sedan plockade han fram ett par bollar ur fickan och började slå chippar från det hårt packade underlaget, samtidigt som han med en röst fylld av lika delar nostalgi och längtan sa:

– Det var så här jag brukade göra. Det var på det här sättet jag spelade golf när jag var barn.

Det var den träningen och stunderna på stranden utanför Pedreña som lade grunden till att göra Severiano Ballesteros till den fantastiska golfspelare han blev.
Men det var hans oöverträffade karisma, lust och glädje som såg till att han blev så älskad.

Nu var den borta.

Det var väldigt tråkigt att se.

Nu är Severiano borta.

Det är ännu mer ledsamt.


Text: Tobias Bergman • 2011-05-07
FöljaNyheter
Scroll to Top